Man ska leva innan man dör

11 augusti 2016:

Jag har fått lite lappsjuka under sommaren tror jag. Det är himla trevligt när det dyker upp sällskap i stallet.

Hulda o Co kom till stallet. Vi tränar ju straightness allihop, så där fanns att prata om.

Båda ekipagen sammanfattade sin sommar, jag hörde mig själv säga att jag och Juppe är gladare nu. Nu när jag fattat att han visserligen är skadad men inte gjord av porslin. Gladare sedan vi går i skogen och bara är.

– Man måste ju leva, innan man dör, sa jag också. Tänk vad jag kan vara klok ibland.

Och tänk så bra att tvingas formulera sig. Ibland blir en ju förvånad över sig själv.

Jag och Juppe sparkade boll på banan och körde lite bomträning. En bra kväll. Det där fantastiska samspelet som vi hade innan jag åkte på semester har inte dykt upp igen. Men det kommer nog.

Två rödtottar som stod och hängde i hagen när jag hämtade Juppe.

Trevligt att Frami är tillbaks från semestern.

Snygg är han alltid, min Juppe.

Fåntratten fick syn på Magnus som bar hö på en högaffel. Tror inte han blev rädd egentligen, kanske mer less på träningen. Snygg i vilket fall. Och som ni ser fattas en sko på ena bakbenet. Bra att ha gympadoja då.

Älskar gympadojan. Skönt att inte vara helt låst i väntan på hovis.

Betryggande många höbollar vid stallet. Nu får alla äta duktigt om det här ska gå åt.

Tillbaks i hagen försökte Juppe lista ut vad jag ville. Eller rättare sagt hur han skulle skaka ur en godis eller ett äpple ur mig.

Jag ville ju ta snygga bilder på honom. Det är inte så lätt när mulen är en centimeter från linsen.

Roligare häst finns inte. Vad sjutton vill hon? Vad gör vi nu?

Klart grabben fick äpplen.

Visst är han väl lite kralligare, sa min stallkompis. Och jo, visst är han väl det? Tjock och fin visserligen, men nog är det mer muskler också?