Lite spänt, lite stelt, men ändå härligt

7 oktober 2016:

Det blev en mycket lugn fredagkväll i stallet.

Jag och Juppe hade egen kupé. Ibland är det ack så skönt när man är trött i bollen.

Jag har ju tänkt att jag ska rida en eller två gånger i veckan, och eftersom det är fredag var det hög tid att ta tag i det. Sadel på med andra ord.

Superblåsigt och läbbigt var det ute, men jag och Juppe trivs på banan. Han frustade på vägen dit.

Väl uppe på Juppes rygg blir det alltid lite värre. Han vill aldrig, aldrig, aldrig bli av med mig, det är inte det. Det är mer det att vi båda nästan har glömt hur det är att jag sitter på ryggen tror jag.

Jag kan knappt andas och är rädd för att känna Juppe knycka till för att det gör ont i bogen. Juppe vill av någon anledning inte riktigt ha tygelkontakt. Det har blivit mycket, mycket bättre men inte helt bra.

I dag hade jag bestämt mig för att det inte är okej att han kör upp huvudet och ser ut som en kamel med korkskruv till hals.

Så fort jag märkte det där att han kortar stegen och kör upp huvudet så tog vi en liten sväng och pet pet på bakbenet med spöet. Juppe fick faktiskt inte en chans att pyssla med vad det nu är han gör.

Han haltar heller inte trots att jag tyckte att vi gjorde mycket serpentiner och små böjar. Men jag måste ligga i.

Till slut blir Juppe trött i halsen (?) och börjar krulledutta in mot bogen istället. Det ville jag heller inte ha, så ett litet tygeltag uppåt varje gång han ville göra så.

Några raksträckor med tölt (där tyckte jag att jag kände ett halt-knyck). Och sedan fick det vara bra. Då hade en halvtimme gått.

Vi var jättenöjda båda två.

Klart han fick beta. Klart han fick hö. Klart han fick godis – och en näve proteinspecial. Det är han värd.