Wrrrrrrooooooommmmmmmm, wrrrooouuuuummmmmm

Juppe rekommenderar: på med ljudet.

- Och hon bara, får jag be om galopp? sa Juppe till sig själv tror jag.

- Och jag bara, wrrrrooooooooouuuuuummmmmmmmmm, svarade Juppe sig själv.

Det är så jädra, eh, jobbigt. Juppe har börjat lyssna på Robert Broberg. Speciellt den här, om och om igen:

Liftarvisan. Ja, jag fattar vinken. Jag fattar.

Vad jag inte fattar är hur han får fatt i allt. Vad fanken, har de spotify i hagen? Ingår det i hyran?

Ingen lyssnar väl på Robert Broberg i dag?

Vad svarar en Juppe på det? Jo:

- Jäääähhh, sa Juppe. Häng med.

- Äre ru som är Stravutskij eller den prickiga elefanten (öhöhöhöh).

Ja, ja. Skön fredagsfeeling i alla fall. Och visst hängde jag med. Bra före på ovalen, vi höll oss där. Nästa vecka blir det vinterdäck på Juppe, det blir bra.

- Så ska det låta! skrek Juppe. Då flydde jag. Till tonerna av:

Gaphalsar överallt - fattar nada

Samma procedur som alla dagar, trodde jag i alla fall.

Det gick knappt att väcka Juppe. Han var långt borta i drömmarnas land.

Hästar kan få påsar under ögonen.

Men jodå, Juppen knallade snällt med. Men vad hände då? Då blev det pip och skrik hos någon i killflocken. Juppes sovkompis knallade lätt förvirrad med till grinden också.

Något var lite läbbigt, grabbarna var på tårna.

Men äh, Juppe är ju en cool grabb. Vi var snart på väg mot stallet. Matpaus vid åkerkanten, Juppe suckade nöjt. Rask promenad. Pillepill och mys i stallet och bandagebyte med lite lättare protester - som vanligt.

Vätska i bandaget, som vanligt. Såret så på något sätt mindre ut, med ett litet hål i mitten.

Det var på hemvägen som världen brakade samman för Juppe.

Vi stannade och kikade på fölen. Juppe käkade och stirrade förundrad på de där små. Någon i stoflocken började gnägga. Juppes ögon blev som tefat. Han svarade. Jag blev sur och sa åt honom att lägga av.

Juppe blev en gnäggande giraff. Ekot i avelsflockens hage var lika ihärdig. Till slut fick jag tyst på honom. Jag VILL INTE ha en ylande häst. Det är inte okej. Till ylandet hör den där j-a lemurhalsen och ögon som på ett spökdjur.

Inte kul.

Vid källarbacken fick jag ge upp och lämna cykeln där. Juppe snodde runt och jag ville inte att han skulle lindas runt ett hjul eller så.

Hå, hå, ja, ja.

Tillbaks vid hagen var livet rätt okej igen. Lite studsigt, lite nervigt, men han lyssnade som vanligt.

Undrar varför gnägget i avelsflocken körde igång honom så?

Jag är inte allergisk!

13 mars 2017:

Jag är ju förkyld för hundrade gången den här vintern. Jag började misstänka att jag var allergisk, slut i rutan som jag är. Man blir ju trött av att vara allergisk tänkte jag.

När jag väl fick komma till läkare träffade jag en fantastisk ung kvinnlig ST-sådan. Hon var noggrann, efter fem sådan där tuber fyllda av mitt blod har hon kunnat utesluta: skelettcancer (!), fel på ämnesomsättningen, njursvikt, min lever är i toppform, oj, vad var det mer.

Jo, allergi såklart. Genom ett blodprov testade hon om min kropp är i attackfas som vid en allergi. Det var den inte.

Slutsats. Jag är troligen i en svacka. Min kropp är trött. Det är bara att vända nästippen mot vårsolen och hoppas på det bästa.

Det är ju skönt att jag tål både Juppe och mina älskade katter. En sorts mögel testade hon också mot, och gräs och gråbo och något mer som jag glömt.

Tog min trötta kropp och åkte till stallet. Första gången i år som Juppesnupp och jag stod och fiffade honom utomhus.

Ljuvligt. Men krafterna räckte inte till långpromenad även om huvudet ville.

Å andra sidan blev Juppe av med lite vinterpäls och fick titta på skolbussen två gånger. Han gillar den. Juppe tittar uppmärksamt när det tutar när bussen backar. Sedan frustade han.

Så skiiiiimrande var aldrig Juppes svans. Jo, det var den. Längtar tills vi kan ta fram vattenslangen också. Tänk att få spola bort det ruskiga lerdammet. Vilken njutning.

Juppe och jag tränade lite pliktskyldigt på ridbanan. Vi travade över bommar och fick till snygg skritt.

När jag flåsade fick det räcka.

Efteråt fick Juppe proteinpellets med nyponpulver på. Han gillar sitt nyponpulver och jag har bestämt mig för att tro att det är jättebra för hans leder/onda bog.

Om inte annat är det väl någon sorts mental sockerpill för mig och det är inte det sämsta. Skönt att kunna göra något för/ge min pälskling något.

Kanske ska ta en dos själv?

Hängde lite med grabbarna i hagen sedan. Fota orkar jag alltid. 

Juppe blir inte så glad när jag ägnar andra hästar uppmärksamhet.

Men spana in den här vårfrillan på Patti. Den kan man ju inte stå emot.

Tror han var rätt nöjd själv. Han poserade.

Sedan kom det fram en kompis till. Mackan.

Han har alltid bakåtstrukna öron när han kliver fram och jag har blivit osäker på det och viftat bort honom.

Nu står jag still och väntar på vad som komma skall. Och Mackan smyger fram med sänkt huvud och framsträckt nos. Det tolkar jag ändå som undergivet och trevligt.

Han fick en ny frisyr som tack. Han har ju en så fin liten stjärn, den vill jag fota.

Det är så kul att jämföra hästarnas huvudform. Juppe har en smal arabnos. Mackan en mer stadig modell av skokartongsform.

Han ser så snäll ut lilla Mackan. Milda ögon.

Ska vi ut på bus? undrar Mackan. Jo, snart. Den 25:e är det tävling igen. Då blir det bus om inte annat. Och på onsdag syns vi ju.

Allergi? Men inte mot Juppe har jag bestämt

7 februari 2017:

Dags för gnäll: jag har trott att jag varit långtidsförkyld. Typ i närmare tre månader.

Nu tror jag att jag kanske är allergisk istället. Under sommarhalvåret är jag van vid att reagera mot gräs och lite annat. Nu när det är vinter har jag dumt nog inte ens funderat på att jag kanske är allergisk.

I morse vaknade jag utan att kunna öppna ögonen. Så svullen. Det sticker och svider runt munnen, som också är lite svullen. I armbågsvecken har jag röda prickar. Blä.

Helt slut i rutan. Så in i benmärgen trött är jag.

På min vårdcentral fick jag en telefontid om en och en halv vecka (!). Påhejad av kompisar på fejan ringde jag till sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag skulle åka in akut om det kändes lite värre, eller om det skulle börja klia inne i munnen.

Gluäk.

Tvingade med mannenvännen till stallet i dag. För att bara strunta i att åka till Juppesnupp ville jag INTE. Och inte tänker jag vara allergisk mot honom heller, så det så.

Orkade inte med promenad, men däremot lekte vi med bollar på ridbanan. Det är kul att ha med någon som fotar väldigt vardagliga ögonblick. I kväll bjussar jag helt enkelt på – utgång ur hagen. Ta daaaaa.

Fnissar när jag ser hur klumpigt det ser ut, och hur snäll Juppe ser ut när han ställer sig och plockar med lite strån på backen.

Trångt. Sjas alla kompisar (fräser matte).

Chefen Frami stod och käkade lunch när vi skulle ut.

Då fräste jag igen när han såg lite sur ut när vi kom nära.

Det ska tydligen inte vara lätt att vara häst i närheten av mig.

Fridens liljor. Vi är ute. Juppe tar ett snack när jag pillar med grindtrådar.

Här går vi förbi alla livsfarliga troll som inte vågar visa sig dagtid.

De flesta står i traktorgaraget mitt framför oss.

Se hur coola vi är.

Och häpp in i mysiga stallet.

Det får liksom räcka för i dag.

Sedär, mycket lugnare i dag

15 januari 2017:

Japp, japp. I dag blev jag nästan uppmött vid grinden. Sol ute sol i sinne.

Hej kompis! sa jag. Välkommen tillbaks.

Hej på dig du, sa Juppe. Jag har inte varit någonstans. Du är lite underlig, men jag har ju vant mig vid det. Skulle nästan kännas konstigt med en normal matte nu.

Jag menar, skönt att du inte är så sprättig och rädd längre. Jag fattar ju att du inte varit ute och rest på egen hand, sa jag.

Som sagt. Trivsamt underlig är du, sa Juppe. Och eftersom han gillar att prata om sig själv i tredje person så fortsatte han:

En Juppe tittar lugnt och manligt på eventuella faror. Bedömer risker. Lyssnar noga. Tuggar på saken. Och går vidare med sin pinniga människa vid sidan av sig. Och det är ju tur för pinniga människor.

Så här: nu hör vi något på ridbanan. Juppen lyssnar. Juppen stuntar i det.

Svinbra, sa jag och muttrade lite inombords om att manlig mens kanske finns och att hästar eventuellt kan vara mångalna.

Snälla, kära nån, sa Juppe mästrande och överseende. Manlig mens? Ohohohohohoho. Det är nog bäst att jag promenerar dig lite. jag tror det får bli på ovalen så att du inte råkar ut för några överraskningar. Det verkar du inte tåla.

Har du inget att tugga på, undrade Juppe. Det kanske kan funka på dina nerver.

Matte, grabbarna och jag har pratat om det där med hårfärg på människor. Vi tror att din kanske ger anlag för nervositet.

Men det kan du ju inte rå för. Jag vill faktiskt inte ha någon annan sorts matte än den sort du är.

Du är lite sprättig, men också intelligent och livlig. Bra konversatör. Kul helt enkelt. Jag är nöjd. Vem vill ha en lobotomerad matte liksom.

Sådärja, sa Juppe. Nu har du nog fått lite lagom stimulans. Jag kan promenera dig tillbaks till hagen. Så får du ledigt sedan.

Jag tror att en människa behöver bara vara ibland. Få hänga lite med andra människor och bara vara. Bra för huvudet, sa Juppe.

Vad sitter du och gapar för? undrade Juppe. Man kan ju bli lite orolig för dig.

Och så gör du bara så här när du går på isen så går det bra. Tripp, tripp, tripp. Lugnt och fint.

Jaha.

Undrar vad Juppe ska hitta på med mig i morgon? Vi kanske går på ovalen igen då?

Efter en period av fullständig harmoni är Juppe ett nervvrak

14 januari 2017:

Jag är så förundrad och fascinerad över att Juppe och jag som haft ett sånt flow så länge har hamnat i ett läge där vi knappt kan ta oss ut ur hagen.

Juppe som förut har övergivit höhögen för att möta upp mig vid grinden får jag nu traska och hämta, i dag fick jag stanna och ta en diskussion om att fortsätta promenaden i hagen tre gånger. Innan vi ens kommit genom grinden.

Köra ned huvudet hjälper bra. Eller hjälper bra till den punkt då jag blir förbannad.

Hur det än är tippar jag över den gränsen där jag inte kan hålla mitt humör i schack, och det är ju förfärligt gjort av mig. Jag vet ju hur Juppe är ihopskruvad.

När Juppe studsat för nittielvte gången och vi inte kommit halvvägs till stallet, då fräser jag åt pållen och rycker ned hans huvud. Inte alls så där lugnt och fullständigt befriad från känslor som jag borde göra utan med rätt mycket nervsvall.

Jag blir helt enkelt stressad, arg och faktiskt lite rädd när han kommer till det här läget.

Det är bara att stå ut. Jag vet att det snart blir bättre. För varje grej vi gör tillsammans som blir en bra grej så lugnar sig vågorna. I dag promenerade vi på ridbanan en halvtimme med Hulda och jag fick faktiskt några frustningar på väg till stallet.

Huldas matte som har gått en utbildning i hästmassage tog sig an min hispiga pålle.

Lite komiskt blev det allt. Juppe som brukar slänga ut snoppen och njuuuuuta när han blir borstad eller får massage stod som en snygg häststaty i brons.

Neeeer med huvudet sa jag och tryckte lätt och jodå huvudet sjönk. För att en sekund senare: bbbbooiinnnkkkk – åka upp till högsta våningen igen för att det knäppte i dörren eller för att ett troll vinkade från ett hörn i stallet.

Känns så bra ändå att ha en knådad häst. Det enda Huldas matte kände var spända muskler där man kan stoppa in en hand mellan halsen och bogen. Ingen underhals eller något annat tok, så vitt det gick att känna på en Juppe som inte slappnade av.

Kanske är han mer på spänn efter att ha fått nya kompisar i grabbkollektivet också, två pållar har flyttat in.

Upptäckte att den ena är mycket lik Mackan. Råkade visst rycka upp hans pannlugg för att upptäcka att där inte fanns en stjärn. Ooops.

Lite förvånad blev han, men han tog det med fattning.

Nu hoppas jag på helt vindstilla dagar, lite lätt sol och harmoni. Jag vill ha guldjuppe tillbaks. Då ska han få guldmatte igen också.

Bronsstaty får massage. Otacksamt objekt att massera.

Och så här såg han ut på ridbanan i går kväll i fullmånens sken. Han kanske är en vampyrhäst? Blir lite orolig när månen ropar på honom?

Puta med rumpan i en sluta

4 oktober 2016:

Yep, jag och Juppe tog på snabelutrustning i dag (kapson). Juppe blir inte glad av att ha ett snöre hängande på mulen. Han gillar det inte. Det gjorde han inte i dag heller.

Huldas matte hjälpte oss att få till det där med en sluta i alla fall åt ena hållet. Förra gången när jag försökte själv blev jag så desperat att jag ställde mig mellan Juppe och staketet och helt enkelt knuffade ut hans rumpa.

Icke snyggt och inte effektivt.

Juppe lärde sig inte ett skvatt.

I dag mjukade jag och Juppe upp oss på Bäjebys stora parkering. När det var dags för sluta så ställde Huldas matte Juppe mot Bäjebyarnas häck (nej, inte deras rumpor på rad utan privata tomtens avgränsning i form av växter).

Jag var för mesig när jag petade på Juppes rumpsida mot häcken, han fattade inget. Huldas matte tog över och var mer bestämd och efter ett par försök så flyttade faktiskt Juppe ut sin rumpa. Frambenen stod still.

Hurra!

Han är världens smartaste och sötaste häst. Vi fick till det tre gånger åt det hållet, och en halv gång åt andra hållet.

Jättebra!

Och jag är så impad av tjejerna som driver bloggen Elfstrands att jag bäddar in deras youtubeklipp om skolorna öppna och sluta här. Följ dem om du vill veta mer om häst och gymnastiserande övningar för häst.

Ett pass på stubben

2 oktober 2016:

Jag håller på att få en helt okej kondis faktiskt. Alla dessa tempoändringar gör underverk med mig.

Jag tror Juppe känner ungefär likadant. Han var inte helt övertygad om att det dög med skritt på stubben. Nu vet jag hur min kompis är, så när han börjar titta bort vrider jag hans huvud mot mig, när han börjar bläddra i stubben med nosen petar jag med spöet för att han ska bära sitt huvud och jobba bättre.

Han blir sur, men han blir också mer uppmärksam på mig. Till slut blev det ett så där riktigt härligt pass. Han var med mig på riktigt.

När vi skulle trava blev det kanske . . . överentusiastiskt, men han stannade efteråt. Inte illa.

Och mer då?

Ouäff.

Ett surr av för och emot i skallen.

Här har vi tre skäl för att stanna på Bäjeby:

Det här är faktiskt min fanclub. Inte Juppes. De väntar tålmodigt tills Juppe går och dricker vatten, sedan slår de till.

De vill hälsa på Juppes godismaskin.

Ett skäl emot lilla lösdriften: Jag fick inte ett bra intryck av ledarstoet i hagen. Hon strök öronen bakåt när hon fick syn på mig och den attityden behöll hon.

Jag är ingen tuffing när det gäller hästhantering. Faktiskt tycker jag inte att man ska behöva vara det heller. Unghästar och föl kan förstås behöva en åthutning, men annars ska det väl funka bra för en människa att spankulera omkring i en hästflock tycker jag.

Eller?

Hagens bröderna Dalton

26 juli 2016:

Hagens bröderna Dalton

Juppe har vunnit på triss. Yes, i går kväll gick hans dröm i uppfyllelse. Han kommer att bli ännu FETARE.

Volangerna kommer att öka i omfång inför vintern. Wohoooooo!

Grabbarna får låna avelsflockens hage. Det är sant. Enorma mängder orörd klöver, kärringtand och midsommarblomster. Bingo.

Det finns bara en liten hake i det hela. Ett litet fel i bilden av paradiset. Råmande kor. Den stora skräcken för alla grabbar (men inte för Juppe som gärna vill ha en slabbedaskare). Juppe blir blötögd av kor. Han vill ha en egen. Eller två. Eller en flock. Jag förstår honom, jag älskar också kor.

Så här såg det ut när de tuffa bröderna Dalton flyttade ut till hagen bredvid skräckkorna. Jag gick i förväg och borde ha fått bättre bilder, men, men. Skyller på värmeslag och att jag borde ställt om kameran på annat ISO-tal.

Juppe värmer upp.

Juppe laddar. Motorn är påkopplad (bakbenen).

En grabbflock coming up! Snart levererad.

Vilket gäng sötnötar. Juppe såg glad ut när han såg mig i backen. Ännu gladare när han såg kameran.

Småskitarna som sprang bakom såg mig inte alls. Det berodde inte bara på flughuvorna.

Äventyr i sommarkvällen i 180.

Fet? Jag är inte fet! Jag är bara lite bukig på mitten. Det rättar till sig när jag får lite klöver.

Hjärtat gick i kras när jag såg grabbarna springa efter Juppe. Hade Juppe haft lite vett och fattat att allt det här var nytt för kompisarna hade han inte behövt galoppera nedför backen (tycker jag).

Storbusarna klarade sig ju bra.

Borde inte steeplechase vara en gren inom islandshästvärlden?

Hupp! Någon har lagt ett TRÄD där!

Och så världens sötaste lilla aborrmun. Med ben överallt. Och tuffa storebrorsor som tar sig tid att bocka och bralla i backen ned till stora ängen.

Och så älskade, ödmjuka Dynan. Som också blev glad över att se mig och kunde stanna och hälsa på mig och nosa på en dynghög med äran i behåll. Tripp, tripp, ned till ängen.

OKEJ GRABBAR! HÄR BRUKAR ALLTSÅ KORNA STÅ OCH HÄLSA. HALLÅ KORNA – VAR ÄR NI! vrålade Juppe upphetsat.

Ingen hade tid att lyssna. Här var det uppspelt värre. Kor, Juppe ljuger värre än en häst travar.

Vänta! Vänta! Det är sant! Ropade Juppe och sprang ifatt grabbarna.

Juppe ville visa att han kunde den här hagen. Han guidade kompisarna, trots att kompisen som ligger närmast honom nog tagit ledarrollen. En roll som Juppe faktiskt inte vill ha (hästar är så sköna, alla accepterar sin plats i flocken).

Här äter man också.

Dynan som ju också känner till hagen lyssnade intresserat. Tyvärr var de andra redan på väg på andra äventyr då.

SA JAG ATT VI KAN TITTA HUR MYCKET VI VILL PÅ KOR! sa Juppe.

Ingen lyssnade.

Vem sa att man inte kan vara vacker trots en bogskada?

Juppe gav sig inte. Jag tittade intresserat på. Han vägrade att lämna täten. Mat och kor är viktiga saker. Här var han experten. Så det så.

Till slut föll det ro även över bröderna Dalton.

Ännu glatt ovetande om att kor kommer att utgöra fonden till den här vyn väldigt ofta.

Det här är kornas hörn, sa Juppe. Här kommer de från sin korridor ut till sin äng. Nähähähähähähä, sa bröderna Dalton. Ta den om jultomten och hans berömda renar också. Så äter vi under tiden.

Inga kor skulle våga sig på bröderna Dalton! sa bröderna Dalton.

Kom nu, sa Juppe lycksaligt. Jag vet inte var vi ska börja. Eller om vi ska börja med de gula eller de blå blommorna.

Herregud. Jag känner mig inte riktigt fokuserad. Tänk om jag gått in i väggen så här före hagbytet. Blivit stressad och fått hjärnan överhettad?

Vi tvåbeningar packade ihop oss efter utfört uppdrag. Kul att se nöjda hästar på äventyr. Att alla blir glada gör alla glada.

Å! Ska vi gå hem nu? Tack för utflykten! sa bröderna Dalton artigt och radade upp sig efter Annica.

Vi fick vifta ned dem igen. En förvånad och övergiven hög grabbar.

Och i dag när jag hämtade Juppe fick jag med mig hela raden i en artig kolonn.

? tänkte jag.

Hela flocken stod bakom min rygg och Juppes breda bak och glodde på kor.

Jag var svettig efter att ha hämtat Juppe i hagen (!). Efter att vi briljerat i vår paradgren mys-i-stall där Juppe somnade och jag fick fram en blänkande fet sälhäst så gick vi ut till ridbanan.

Vi fick exakt 13 fina minuter där ute. Juppe var rackarns så pigg och det var så kul att känna. Vi tog bommar åt alla håll och kanter och Juppe ville gärna ha lite fart, så vi körde tölt på några raksträckor.

Det kändes befriande bra, han hade tryck på bakbenen så det blev inga läbbiga ryck eller snedseglingar.

Bra så. Jag tänkte vi kunde ha ridbanan som tema den här veckan.