Juppe, trollen och sommarhagen

 

Flytten till sommarhagen brukar betyda två mindre trevliga saker.

Juppe inför åtminstone en gång per sommar skräck-skriet från vildmarken.

I år bara en enda gång. Lite halvhjärtat faktiskt.

Skräckskriet är en gnäggning som börjar i känselhåren på mulen och sakta arbetar sig bakåt i hela hästkroppen. Sitter det en människa som heter Bettina på djurets rygg går den människans själ sönder.

Men som sagt. Bara en gång i sommar.

Jag gick helt enkelt och trodde att Juppesnuppen nog faktiskt blivit en klok gubbe. En stabil medelålders häst. 

Hå.

Det trodde jag helt i onödan.

Jag är ju inte häst.

Jag kan inte förstå vad som är så otroligt läbbigt med grinden till sommarhagen, eller det som är strax utanför. Jag tror mer på det som är strax utanför. Träd. Rötter. Vanlig grusväg.

Inte heller förstår jag vad som är så otäckt med skötselplatsen vid parkeringen.

Gräs. Mera träd. Mer trevligt gräs.

Men jag är ju inte häst.

Som människa ser jag som en mullvad jämfört med Juppe. Näsan är väl ett skämt den med.

Grej två med sommarhagen är alltså - trollen.

Suck. Det ska spanas efter troll.

Det går inte att förstå när det händer. Ofta är det nog ändå när det blåser.

Då ruskar det fram troll ur skogen.

Numera bryr jag mig inte så mycket. Det känns bara som något vi måste igenom. 

Varje sommar. 

Det värsta är att Juppe blir så otroligt spänd. Det tar tid att få kontakt med honom och vägen till vettigt arbete kan vara lång.

Igår fick jag gå ända ned till åkrarna (alltså bort från skogen), idag promenerade jag också en bra bit för att möta upp ridfröken Matilda. Lektion är alltid bra.

Juppe vid skötselplatsen.

En positiv kille.

Det gick faktiskt bra idag på lektionen. Vi hade kul båda två, även om det blev lite oroliga ögon vid ställen där det var nära skogen och vispande sly.

Jag har fattat beslutet att inte låta bli Juppe de dagar han är nervig.

I mitt huvud känns det taskigare att låta honom vara, trots att han naturligtvis är som tryggast i sin flock.

Jag tänker att hans otroligt spända kropp ändå mår bra av att röra på sig och att tillåtas slappna av.

Juppe flöööög tillbaks till sin flock igår efter vårt lilla träningspass.

Idag gick han utstuderat sävligt och hade stenkoll på mig.

Så söt så hälften kunde vara nog.

Jag tycker det är mycket spännande med de mer hästvänliga sätten att träna på som många inspireras av nu.

Jag är lite mellanmjölk och lånar det som fungerar bra för mig.

Om jag nu hade varit mer R+ av mig, hade jag kanske lämnat Juppe i hagen?

Om Juppe fick bestämma skulle han faktiskt inte gå ut ur den. Jag tvingar honom, även om det är med goda avsikter.

Hur hade du gjort?

Min tanke är att Juppe upptäcker att världen är vänlig ändå och att han får springa ur sig lite av spänningen. Till slut brukar han landa och bli en visslande cowboy igen.

Och för säkerhets skull, så ingen missförstår: vi älskar båda vårt sommarliv.

Det är ett oerhört välkommet avbrott från stall och oval och paddock.

Vi älskar vår scoutliv!

Efter ett par dagar med mycket troll i faggorna brukar det värsta lägga sig.

Det lustiga är ju att det är exakt samma platser som vi rör oss på när vi rider, men min mänskliga logik kan jag nog lägga åt sidan.

I år har ändå varit ett lugnt år, så här har vi också haft det (klicka på länkarna så kommer ni till gamla blogginlägg):

Troll? Vilka troll?

Jöns-Juppe och dööööööden

Hästar i sommarhage - som barn på kollo

 

En dag fick han vara ifred från mig, den käre Juppe.

Jag vill gärna att han hålls igång speciellt i början av vistet på sommarbete.

Min fina kompis låg ned och vilade när jag dök upp dag två i sommarhagen.

Det var ingen som gjorde någon större affär av det, om man säger som så.

Promenadkompisen Viggo var så långt in i drömmarnas land att han inte riktigt hade koll på underläppen.

Ingen svarade på mina glada rop.

Jag tråcklade på Juppe grimma när han låg ned.

Han vägrade resa på sig.

Jag tyckte synd om honom och tog av grimman.

Satte mig på huk istället och kliade kamratligt på kinden.

Då lade sig Juppe ned och svävade iväg i drömmar.

Ingen av grabbarna tyckte att det var underligt att jag satt där.

Klart en människa behöver lite förmiddagsvila också.

Om hästar kan le så gjorde Juppe det.

Allt var väl.

Inte för varmt. Inte för kallt.

Inte speciellt mycket flygfän.

Människan slappnade av och tog av grimman.

Jag litar inte på vad som kan hända om flocken blir rädda för något.

Jag nöjde mig med att sitta på huk även om jag helst hade lagt mig bredvid Juppe och somnat.

Och rätt vad det var så tyckte ändå Juppe att han kunde sträcka på benen och vakna till.

Åhej!

Å, ähum. 

Jodå, Juppe kom upp och det var helt okej med grimma också.

Vi tog en liten svängom för att göra av med lite kalorier från sommarbetet.

Jag hann faktiskt tänka att Juppe nog är vuxen på allvar.

Kan det bli första året utan gnäggelipägget från vildmarken?

Mitt ve och fasa, gnägget som börjar som en darrning i mulen och fortplantar sig genom hela hästkroppen och får hela min själ i gungning?

Nä.

Men det blev inget monstergnägg. Bara ett litet.

Det är ett rekord i sig.

Går din häst på sommarbete?

Gillar du det? Känns det besvärligare än vanlig vardag - eller härligare?