lördag 30 maj 2020

Äventyrsrunda till förfallen lada i skogen



Lördagsgänget (jag, Juppe, Johanna och Baldur) tog en promenad i dag.

Vi ville utforska en förfallen lada som står så vackert på en äng i skogen.


Bilden ger inte känslan av att skogen omger den här gläntan, men det gör den.

Ganska ofta rider vi förbi, men jag har faktiskt aldrig traskat dit och kikat noga.

Det gjorde vi idag.


Vi blev rikligt belönade.

Så mycket fint fanns det att titta på, i alla fall fint för sådana som uppskattar vackert förfall och får skjuts på fantasin av att se övergivna prylar. Prylar som varit värdefulla en gång i tiden.

Vagnar som ordentligt dragits in under tak i ladan (?) för att skyddas mot väder och vind.


Ja, tänka sig, sa Juppe.


Drivor av fint gammalt tegel som fortfarande är helt.

Får genast lust att bygga något trots att jag inte kan.

Vill ta hand om och bevara.

Släpa hem och lägga på hög.


En plintsten. Tänk om Juppen kunde bära . . . och så vidare.

Nej. Jag tar inte prylar från andras gamla lador.

Men tänk om . . .


Vilket äventyr, sa Baldur när han och Johanna tog en svängom för att få se baksidan av ladan också.


Verkligen, sa Juppe. Verkligen.

Ta god tid på dig och undersök alla fina saker noga nu.
Det tycker jag du kan unna dig.


Gulligt av dig! sa jag. Då går vi runt och ser om det går att ta någon spännande bild från håll.

Aschpelut, sa Juppe.


Schå mycket fint.


Tänk bara, sa Baldur. Först ett hus och nu poff, borta.


Det fanns säkert hästar här, sa Baldur.



Undrar om det satt takspån under teglet, sa jag.

Mmmmm, sa Juppe.


En liten vagn eller släde som ordentligt stoppats undan för säsongen.

Undrar vad den lilla luckan är till för?


När åkdonet var blåmålat och nytt måste det ha varit anslående.


En sko är kvar i vagnen! såg Johanna.

Fantastiskt att den klarat sig så fint ändå. Vackert grön av mögel, men håller ihop trots allt.


Den andra skon hade hamnat mer olyckligt.


Måste kolla här om det finns mer kvar, sa Johanna.

Ja, ja, sa Juppe. Vi böjer oss ned och kollar här.






Jag tittar noga här, sa Juppe.






Åååå, kved jag. Tänk att få göra en trädgårdssoffa av den här vagnen.

Den bara väntar ju på att en rad rumpor ska slå sig ned.






Tänk när det ultramarinblå fått lysa.




Tänk att ha en blå vagn att dra, sa Baldur.
Verkligen, sa Juppe.


Verkligen.


Johanna tog en sista bild av skon i vagnen.


Det gör hon rätt i, sa Juppe.


Vi traskade vidare i skogen, längs vår vanliga runda.


Stannade och beundrade ett äppelträd med järnvilja.

Det står vid randen av ett dike mot en granskog.



Det vore ju himla kul om det fanns fler spännande utflyktsmål av det här slaget.


Jag är helt slut, sa Baldur. Så mycket intryck.


Mmmmm, ska drömma om intrycken, sa Juppe.

Saftiga intryck, långa intryck, små späda ljusgröna intryck, intryck med små blommor på, intryck som har lustiga blad och andra intryck.

Vilken dag!

onsdag 27 maj 2020

Vitt stöv - äääääntligen!

Två bästisar.
En har låtit dagens regn skölja genom pälsen.
Gullgrisen.


Den andra bästisen passade på att göra en närande lerinpackning.


Okej, okej, okej. Jag erkänner.
Jag ryktade så mycket att jag knappt orkade rida.


Mitt enda försvar är att vi njuter båda två.


Mmmmmmm.


Du. Kolla när jag ruskar manen då!
Kolla då!


Men du! Koooooollla här då!
Fluff. Alltihop.

Knäppgök, sa jag då.
Ärligt. 
Varför ska man stretcha hästar när de kan forma sig till korkskruvar när de själva vill och tycker att det passar?


Korkskruv . . . sa Juppe.

Men skärp dig nu då, sa jag. Jag vill ta en stilig bild på dig.
Låta kvällssolen spegla sig i din glansiga hårrem.

Säg något fint!


Mmmmmuuuuuuu.


(Fnitter, fnitter)


Gullegris fick vara ifred.
Han gör säkert en lerinpackning han med, men det gör inget.
Kvällen var fantastisk.

lördag 23 maj 2020

Tårarna sprutade under galoppen


Jag har blivit en fartgalning.
Till Juppes förtjusning.

Vi flänger runt en dikeskant och kör intervaller. Eller intervaller och intervaller.
Vi galopperar. Saktar ned. Svänger runt diket och vänder och - galopperar.


He, he. Galopperar, sa Juppe.

Min lördagsrundekompis Johanna uttryckte det så fint:
Juppe tog hand om dig när du var ridrädd. 
Nu betalar du tillbaks genom att våga igen.


Det är något som knäppt till i huvudet. 
Jag är på väg tillbaks till mitt tillstånd innan Juppes skador och min avåkning.

Jag försöker komma ihåg att mäta varje runda vi gör.
Det första jag kollar när jag hoppat av Juppe är hastigheten på galoppen.
En kilometer fortare för varje runda, nej, vi är inte snabba alls . . .

Senast så skvätte tårarna av fartvind och pollen för varje galoppsprång.
Och så satt jag och skrattade åt oss. Hoppas ingen ser.

För varje runda känner jag att Juppe släpper på handbromsen och ÖSER PÅ.

När jag säger: kom AN DÅ, trots att det är med mulen mot stallet så svarar han med korta nöjda frust.
Små trumpetanden mot världen. 
Inte det där lugna, nöjda frustet utan mer ett TUT TUT nu kommer vi!