Ryttarens sittben i fokus - heldagskurs med tema

Jag känner mig både rundsmörjd och mörbultad. I dag deltog jag och Juppe i en heldagskurs på Bäjeby gård.

Vi var helt upplösta i konturerna både jag och Juppe efter kursen. Men glada!

Fokus för kursen var ryttarens sittben. Sittbenens placering och dess påverkan på sits och gångarter.

Underbart härligt nördigt.

Juppe ba: jag känner mig helt sladdrig. Lösskakad liksom. Blububububububu, flipprade han fram med mulen.

Ja. Jag känner likadant.

Förmiddagslektionen ägnade vi åt att verkligen komma åt att få in känslan av våra sittben. Känslan av hur hästens ben puttar undan våra sittben, om vi slappnar av och tillåter det förstås.

Både jag och Juppe kände i våra kroppar hur skönt det är när våra kroppar inte slåss med varandra. Eller, inte slåss som i slåss. Motverkar varandra kanske är mer korrekt.

Det är så härligt när man ändå känner att man fått in en känsla för hästens steg och kropp och en större mjukhet i sin egen kropp.

Vi är ju ändå två högar med ben som ska funka tillsammans.

Och se, när min kropp inte spjärnar emot så händer det saker med pållens steg och aktion. Tänk så skönt det måste vara att slippa det motståndet. Tänk så skönt att ha en tydlig beställare på ryggen. Tölt, tack.Trav, tack.

Det är faktiskt också jätteroligt att få lära känna sin egen kropp. Hälsa på den ordentligt.

Visst. Ibland är det kanske inte så himla kul det man känner, att vänstra höften inte kan göra en rund fin böj som avslutning på att ha flyttats fram av sin hästs bakben.

Inte kul - men intressant. I alla fall jag behöver en puff då och då för att ta tag i det där med träning och stretch igen.

Nu ska här stretchas höftböjare.

Höftböjare, fnittrade Juppe. Förbi och flamsig efter en heldag med tankeverksamhet och fysisk aktivitet i kvalmigt väder.

Tänk att jag råkar ha världens bästa häst. När jag tar det lugnt och förklarar vad jag vill får jag inte bara ett frust som tacksam kommentar utan också utväxling i form av bättre jobb från min kompis.

Och det måste du gå på kurs för att förstå? sa Juppe.

Du, jag ska ta en liten tupplur. Du kan stoppa in ett par godisar under läppen som du hittar nedanför pussfläcken på mulen innan jag går.

Cykla baklänges med sittbenen - hämta bakben

Onsdag betyder lektion.

Jag preppade Juppe med lång stund av betning av grönt gott gräs och flera påsar hö (nej, nej, inte fulla).

Hur får han plats med allt?

Ibland tänker jag på Juppe som en akrobat som ska balansera runt mig där uppe och samtidigt ska försöka förstå vad jag vill. Ibland får han stå ut med att jag klämmer runt benen i panik för att jag tappat kontrollen över min hjärna, det kan ju vara andra kroppsdelar som strejkar på mig också för den delen.

Händer som blir elaka.

Sittben lika följsamma som ett kassaskåp.

Stelopererade axlar.

Kvällen började med att vi fick börja jobba med oss själva.

Med våra sittben.

Ni vet det där med att följa med i hästens rörelser. Jo, det kan missförstås. Av somliga. Jag pratar om en vän.

Jag har liksom tänkt mig en liggande evighetsåtta runt min höft (och därmed sittbenen).

Hästen flyttar en skinka i taget på mig, jag följer med i liggande cirkel.

Nope. Nope. Nope.

Vi fick börja med att cykla med våra sittben. Baklänges. Ett cykelhjul, eller benen när man cyklar, går baske mig inte som en liggande åtta. Den är rund och fin och håller sig på ett rakt spår.

Jag cyklade med sittbenen. Höger gick jättebra, vänster var märkligt stel, där blev cirkeln mindre.

Ah, så mjukt och skönt det blev därinne i kroppen till slut.

Om jag inte var så ermbarmligt lat så skulle varje ridpass börja så här.

Juppe zzzznozade nöjd bredvid mig.

Annica lyssnade på berättelserna om våra kroppsliga tillkortakommelser.

Vad gör man då om det ena cykelhjulet är större än det andra?

Svar: minskar det stora.

Man försöker inte bända och tvinga sin svaga del att försöka hänga med på en lika stor cirkel. Man minskar den stora för att hästen ska få känna lika stora cirklar.

Ah, det kändes skönt på backen och funkade lika bra till häst.

Vad gör då varje litet varv med cykelhjulet?

Hämtar hästens bakben,

Varje pedaltag med sittbenet säger åt bakbenskompisen att hänga med - följ med fram!

Jag vet. Det är genialiskt. Det funkar så jädra bra.

Jag hoppade upp barbacka på Juppe. Han körde med lite griniga slängar med huvudet bara för att visa att han minsann inte är död än. Sedan började han lyssna.

Ah.

När det är kul att rida en Juppe ler en Bettina alldeles automatiskt.

En stilla frid sprider sig.

Jag hade bara utrymme för att tänka på mina cykeltag och att de skulle synka med Juppes bakben.

Vi reglerade steglängd, vi började experimentera med att samla våra hästar med hjälp av cykeltag och bakben. Någonstans där kraschade hårddisken. Jag var så trött, så trött. Började göra fel och cykla tvärtemot och sidådär.

Fridsamme Juppe var lika slut i rutan han (så bra! En Juppe behöver bli slut i rutan mer än i kroppen tror jag. Eller både och).

Vi slutade i tid och traskade runt på ridbanan bredvid våra fantastiska hästar.

Hoppas, hoppas, hoppas jag får till det här när Juppe och jag tränar i vår ensamhet.

Cykelhjul, sittben och bakben kan vara så jädra mycket att tänka på. Längtar tills det sitter mer av sig självt, det känns att det här kommer vi att ha nytta av.

Mina flip-flops och centrerad ridning

Det har varit enormt blåsigt de senaste dagarna. I går ville jag inte rida alls.

I dag mojnade det på eftermiddagen och när ridsällisen hoppade över ridning chansade jag på en uterittslektion istället med vilda Matilda.

Det blev napp.

Så skönt.

Nej. Det är inte någon gammal ridrädsla som kommit smygande igen. Det är en . . . irritation.

Grrrrr.

Ett grrrrruff mellan Juppe och mig.

Det är vi ju vana vid i och för sig. Men ändå.

Jag har lärt mig att det är bra att ta hjälp i tid. Vi fick höra ungefär det vi förväntade oss tror jag.

Att jag ska lugna ned mig, att Juppe ska ta i jämt med båda bakbenen (han fuskar med vänster), att jag inte ska köra ned mina händer och att jag framförallt inte ska göra någon slags FOTBROMS när jag stannar. Ni vet, all tyngd i stigbyglarna - cowboylut bakåt och stanna då, hästjävel.

Inte undra på att Juppe blir irriterad på mig.

Tyngden ska vara i rumpan och ingen annanstans.

Till slut började Juppesnupp att knoga på bra och jag kunde lugna ned mig.

Ett bra mått på hur bra jag är som matte är hur mycket Juppe vill hänga med mig i hagen.

Så här gick det i dag:

Nej. Det är inte Juppe som är en grinsopp. Det är jag. Det fattar till och med jag.

Och jo, vi gjorde saker rätt eller åtminstone bättre på ridlektionen också, men det tar jag en annan gång.

Tillbaks till bilden först i inlägget - mina flip-flops. Jag köper ett billigt par flip-flops varje år för att det är så skönt att ha såna att bara stoppa fötterna i.

Men vad sjutton. Varför är högerfotens avtryck så himla mycket mer tydligt?

Jo, jag fattar, jag är högerhänt och därmed säkert högerfotad - men ändå.

Om man nöter högerdojan så mycket hårdare är det klart att det märks i ridningen också.

Den här sommaren har varit en bra sommar på många sätt och vis - men jag har inte varit duktig på att göra min yoga. Det har varit för varmt för att ta med datorn ut och köra yogapass från youtube.

Nu är det bara en ynkapynka semestervecka kvar. Gny.

Det kanske är det som är grinigheten.

Jag som skulle ha hunnit och orkat med allt, blivit pantersmidig och liksidig och liksom bäst på en sommarsemester.

Suck.

Nu ska jag äta kronärtskockor istället, dricka vin, skämmas för att jag är en grinig matte och ändå vara glad för att jag är en rätt arbetsam matte. Och vara jätteglad för att jag har en så fin och fantastisk häst. För det har jag.

Petigt noggranna töltfattningar

Jaha ni. Kursen spökar (i mitt huvud) och uterittslektionen gör detsamma.

Glad blir jag för kommentarer på Juppes facebooksida också.

Glad för snälla kommentarer om att bloggen är kul att läsa, och så fina kommentarer om det där med att vara envis. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag tycker det är bra att inte vara nöjd. Jag vill alltid mer.

Låter det gnälligt så beror det på det. Jag vet att många kämpar med att få sina skadade hästar friska (det har vi lyckats med Juppe och jag och bara det är himmelriket), kämpar med att få ren tölttakt eller rentav att få till det där med tölt.

Men det är ju gnetet som är kul också!

Nu vill jag slippa se ut som en glad anka när jag rider. Glad vill jag se ut, men inte som en anka.

I bästa Bettinastil har jag kastat mig ut på nätet och glufsat i mig allt möjligt om kvinnliga bäcken kontra manliga (de har grymt mycket mer svans - visste ni det?).

Läst om någon som tycker att ryggen ska vara ett mjukt s - annars förlorar den sin stötupptagande förmåga. En linjalrak rygg är helt enkelt inte skön för hästen heller.

Ja, vad ska man tro.

Jag är rent otroligt svankryggig. Har alltid varit.

Kanske kan jag inte bli helt uträtad i sadeln, kanske ska jag inte ens bli det?

När jag liksom slätar ut svanken känns det nämligen som om jag sitter på en custom mc med stolsits som en stolt islänning till häst à la 1950-tal.

Detta ska nu utforskas. Njutningsfullt.

Eller hur Juppe?

Du ä go i hövvä du, sa Juppe på bred värmländska.

Bara för att retas.

Det är ju djävulsk, djävulsk varmt och så torrt så man vill gråta.

Jag ställe klockan i går på tidigt, trots kvällsjobb.

Tur det.

Vi jobbade på en halvtimme, ganska så koncentrerat båda två.

Vi slåss med töltfattningar utan att huvudet går upp på Juppe, vågade oss till och med på galoppfattningar minsann - och så njöt jag av Juppes trav i högt gräs. Njöt av att känna kraften genom Juppes kropp och skrattade som vanligt högt åt att jag blir till en svajmast där uppe.

Jag rider i en fem år gammal bomlös sadel, en av sömmarna som håller fast knävulstret mot allt det andra hade släppt. Mannenvännen som hade läderarbetsprylarna framme fäste den sömmen.

Nu slipper jag noja över det i alla fall. Tyckte på något sätt att sadeln blev lite stadigare. Bra i alla fall att inbilla sig det.

Skönt också att ha gått igenom sadeln riktigt ordentligt, har tvättat och smörjt och kollat över alla limningar och sömmar. Det borde nog alla göra, det handlar ju om säkerhet.

Gör du det?

Gå på kurs = nya problem

Nej, nej. Fy på mig. Utvecklingsområden menar jag. Spännande utmaningar.

Har fortfarande lite lätt träningsvärk efter tvådagarskursen i centrerad ridning på Bäjeby gård, instruktör Annica Strömberg.

Här har Juppe och jag (först på den här bilden) sällskap på ovalen av Dokka med matte.

En ska ju ta det positiva först.

Pjuäh. Jag har en ganska lydig vänsterfot.

Vänsterfoten pekar inte lika ilsket rakt ut som högerfoten gör, den vinkar fortfarande som en glad gäl vid Juppes mage.

Det gjorde den i fjol med, på förra årets ridweekend. :-(

Juppe då?

Han känns stark! Kondisen har blivit bättre.

Och - vi har ett nytt problem:

Juppes krulledutthals har blivit en kamelstång som pekar rätt upp i skyn.

Jaha.

Jag började tänka på det på allvar efter Juppes semester. 

Jag trodde nämligen att det skulle vara som att kliva på en omstartad maskin när jag hoppade upp på en semestrad Juppe.

Hå.

Det var svårt att få ren tölt, vi fick tänka flera varv kring det mesta faktiskt.

Och en av sakerna jag tänkte på då var Juppes hals.

Han smiter inte längre under tygeln, han kör stjärnkikarmodellen.

Titta vad fint. Avslappnad Dokka som stannat perfekt i halt, alla fyra benen står jämt.

Ingen stjärnkikare där fram.

Det är så vi vill ha det.

En liten flirt med kameran kan en ju kosta på sig. Sympatisk pålla.

Här har Juppe skjutit upp halsen i trav också.

Just i traven brukar vi slippa det här, men å andra sidan travar vi ofta i åkerkanterna och där är det ju lite gräs som hjälper oss med påskjut och koncentration. 

Bra grej: inte ett dipp på Juppe i traven. I alla fall inte som jag märkte.

Han känns helt jämn och fin och lika fin i båda varven.

Hals Dokka-style.

Hals Juppe-style.

Ni fattar hur retsamt det är va?

Å andra sidan (äh, vi har fler sidor än så):

Kursen var så fantastiskt kul.

Juppe och jag njöt av ridpassen och just här tror jag Dokka och Juppe njöt av varandras sällskap också.

Annica bad oss rida upp jämsides för hon var snäll nog att smattra med min kamera.

Hästarna greppade grejen. Det var rent otroligt hur mycket de tajmande ihop sig med varandra.

Bara för att komma ihåg. Det var lögn i helskotta att få höger galopp.

Vi har väl aldrig haft problem med höger galopp?

Å andra sidan bråkade jag rejält med min höger höft, den är stel och nu kan jag inte smita från yogapassen längre. Nu är det bara att tänja ut skiten. Värre än så här får det inte bli.

Nu till det roliga:

Vi kände oss som sleipnir hela bunten.

Det var så roligt att rida och känna sig som en enda stor kropp som hörde ihop på något underligt vis.

En häftig och udda känsla.

Fanns det någon sportgren där det gällde att synka alla steg vet jag vilken stallkamrat jag skulle vilja träna med:

Underbart roligt.

Ursäkta rörigt inlägg.

Som vanligt är det faktiskt min kropp det handlar om när vi går på kurs. Det är så skönt att det är så. Att min kropp bråkar kan jag leva med.

Det dök upp ett facebookminne just i dag, ett tre år gammalt minne. Där stod Juppe i en sjukhage och hade synpunkter på hur stor den var.

Bläh.

Nu går vi på kurs, utvecklas och har saker att jobba på. Bra det.

I går fick Juppe vila, i dag red vi uterittslektion för Matilda och har börjat jobba på stjärnkikarhalsen.

Ett mycket bättre problem än krulledutten, sa Matilda och då tänker jag tro henne.

Vi ska tamejruttan göra otroligt noggranna töltfattningar och nedtagningar och halter.

Det blir nog mer om kursen, bara hjärnan skramlar färdigt.