Från noll spänning till stålfjäder

Vi började så här i dag:

Den fina sommargrisen ville inte låta sig störas. Så jag njöt ett tag av att få vara en del av det slappande gänget.

Älskar Framis gäspningar. Man tror ju att käken ska gå ur led. Och vad gör grabben som står bakom Frami? Spana in bensprattlet.

Fick helt sonika gunga upp min kompis för att hinna träna lite med honom före jobbstart i dag.

Har jag faktiskt aldrig behövt göra på Juppe. I dag var det dags.

Då kan en ju tro att man kommer att ha att göra med en sävlig typ? Nope.

Juppe var rädd för allt. Halsen såg ut som den på en kanadagås, jag fick dra och streta ned den hela tiden. Ofta är han snäll och sänker när jag säger "sänk huvudet". Men han glömmer en sekund efter.

Ja, hur lätt är det att prata med en häst som inte är där?

Inte lätt alls.

Vi tog oss i alla fall ned till en raksträcka på grusvägen. Tänkte att lite jobb där Juppe behöver använda huvudet är bra, slutor helt enkelt.

Hu vad vi slet. Juppe ville verkligen vara till lags, men rumpan pekade åt fel håll ibland. Till slut fick vi till det åt båda hållen. Då var vi fullständigt slut båda två. Blöta och ja, tämligen griniga.

Juppe körde gåshalsimitation vid bilen igen. Suck. Men han väntade på sin godis i hagen - sedan drog han iväg i en mycket, mycket tjusig trav.

Håhåjaja.

Så här blir det ibland. Då är det bara att stå ut och vänta på vackert väder och en Juppe med mer välkammade nerver. Han vill i alla fall alltid väl. Det betyder allt.

Och så är han söt. Jättesöt.