lördag 29 februari 2020

När tränaren säger . . .

"Du rider din häst väldigt mycket",

så menar hen att du bankar fram din häst för varje steg. Som glada trumvirvlar vispar skänklarna mot en häst som för länge sedan blivit skänkeldöv.

Vad tror ni? Klarar vi att skriva det här tillsammans?
Jo, jag har fått höra kommentaren här ovanför och så klart har tränaren en mycket, mycket stor poäng.
Jag ska låta Juppe bara få vara när han gör det jag bett om.

Nu tänkte jag att vi ska öva oss i humor på sociala medier. 
Det blir spännande. Går det ens? 
Joooo, det är klart det går.

Bidra med din bästa kommentar så lovar jag att teckna en illustration och lägga till din kommentar här. Oj, oj, oj, oj. Det är många år sedan jag tecknade, så det kan bli hur som helst som ni ser.

Vill du så lägger du till en liten berättelse om när du fick kommentaren. 
Bidra med ditt namn eller helt anonymt. 

Det går bra att skriva en kommentar här på bloggen eller på Juppes facebooksida, sök på Jupiter från Ådalen så hittar du oss. Klart vi blir glada om du gillar sidan också och följer oss.

fredag 21 februari 2020

Hur fasen ska vi kunna samla oss?


Jag och Juppe har varit på dagskurs.
Vi nosade på det där med samling. Som ju inte har med nos och framdel att göra.

Jo. Ja.
Intellektuellt vet jag möjligtvis hur samling går till.
I praktiken känns det mer som här ovan.


Inne i mitt huvud ser jag hur Juppes fina bakben (som kan bli maffigare och mer musklade, men inte alls är så illa i dagsläget) liksom laddas som pistonger långt under magen.

Ett kraftpaket som ändå rör sig med lätthet.


Men utan tvång . . .


Samling; föra, bringa, skaffa tillsammans.
Samman, sammanföra, sammanbringa, sammanleta.

Ja, jag är svag för gammalsvenska.

Kurs är fina grejor. 
Jag är glad just nu för jag känner att flera polletter har trillat ned för mig som ryttare. 
Jag har blivit tydligare för Juppe.

Och så går en på kurs och får nya saker att tänka på.
Famla. Svamla. Klura kring.


Det jag inte har i mitt huvud är kvickheten.
Nä, jag menar inte att jag är dum (dummare än andra).
Jag menar kvick som i en kvick energi som kan smitta min springare och få honom att trippa ihop sin bakdel, packa framåt - och samla sig.


Ibland tänker jag att både jag och Juppe kommer att hinna gå i pension innan vi fattat en bråkdel av vad ridning går ut på.

Sedan tänker jag att det nog inte är så illa.
Vi kommer att ha fullt upp och vi kommer att ha roligt.


Glad målbild.


Sammanplocka.
Hopbringa.
Hopföra.
Uppbringa (alla sina krafter)
Fokusera.
Reda (sina tankar)
ta(ga) sig samman
Skärpa sig - samlas

Samling är ändå det sista steget i hästens utbildningsskala.
Takt, lösgjordhet, stöd, schvung, rakriktning och samling.

Klart det är svårt.

söndag 9 februari 2020

Sju kilometer pratstund och Juppes öron


Ah. Jag behövde dagens sjukilometerspromenad i skogen.

I mitt nästa liv hoppas jag på att bli slädhund. 
Jag har stort behov av att själv få traska mig varm, glad och svettig.

Och - bäst av allt, med trevligt sällskap!
Embla och Juppe höll sig ganska tysta när jag och Elisabeth höll låda i en och en halv timme.

Juppe gjorde ett imponerande dödshopp över en bäck och Embla tog verkligen sats för att ta en trädstam typ jämfota. Fast då ångrade sig Elisabeth och så tog vi en annan väg. Det stack ut dumma pinnar på stammen och det är ju fullständigt onödigt att göra illa sig eller att pållen gör det.


Du, sa Juppe. Skulle vi kunna prata om det här att du måste prata så mycket när du är i stallet?

Eller vänta! Vänta!
Neeeej, vi ska inte prata!


Jag ångrar mig!
Öronen trillar av.


Tacka vet jag hästar. Vi kan det där med finlir.
Ett litet vinklat öra och vi greppar vad den andra vill. Eller inte vill.

Du bara låååååter. Hela tiden. Oavbrutet. Och så det där skrattet på det.


Tsss, sa jag. Jag gnäggar i alla fall inte gällt varje gång jag blir lite uppjagad.

Då bad Juppe att jag skulle stoppa in godisarna i öronen på honom istället för i munnen.

lördag 8 februari 2020

Periskop i höften - då blir det lätt att styra


Du är medveten om att du är fullständigt knäpp? sa Juppe.

Japp, sa jag.

Tur att jag har en häst som matchar mig.

Tyst, jag leker ubåt här, sa Juppe.


Det hela började med en lektion för bästa Annica.

Hon hjälper mig att komma tillrätta med olika hyss som min kropp håller på med.
Vi finlirar.

En grej som jag håller på med är att jag vaggar med höfterna i sidled, som en båt som guppar.
Inte bra.
Guppande höfter låter Juppes bogar sticka både hit och dit.

Juppe ska lyfta mina sittben prydligt upp och ned. 
Inget gupp.


Jag tänker ofta bra när jag tänker i bilder.

Annica tänker sig att ryttaren ska ha som ett tredje öga i magen.
Ögonen som sitter på huvudet ska inte svänga mer än det ögat gör som sitter i magen.
Allt är en stabil helhet.

Jag brukar vrida bra på nacken, men resten av mig hänger liksom inte med.

Det blir inte tydligt för Juppe varthän och vartåt då.

Juppe och jag experimenterade på ridbanan och ovalen.

Först tänkte jag att min ryggrad var en järnstång och att höfterna liksom stack ut som ett ankare.
Mja, funkade på sätt och vis. Men inte helt.


På lektionen såg Annica förstås direkt när jag försökte vrida kroppen mer än jag kunde.
När fysiken säger nej så blir jag som en vissen tulpan i sidled.

Och si, när jag och Juppe trixat och joxat och känt efter så fick vi en gemensam bild.

Mina höfter är styrstaget till ett periskop och mitt huvud är själva periskoptoppen.

Man måste vrida periskopet för att kunna titta.

Och se, jag är tydligen inte så himla vridbar - men det räcker.

Juppe började lyssna så fint, så fint och förstod mycket bättre vad jag ville jämför med när jag sitter och svajar och tror att jag är tydlig.

Vi roade oss med att tuffa fram på ovalen i små böjar. 


Vrid-vrid-vrid, allt måste hänga med annars ser man ju inget där uppe.


Jag fick mycket lättare att använda överskänkeln rätt när jag tänkte så.

Juppe hade inte tid med mig, han lekte ubåt och forsade fram.

Hallå, kommandobryggan! Nu svänger vi - ska bli!

Tur att pållen är lika barnslig som jag är.

söndag 2 februari 2020

Du kan kalla mig Golem-Juppe!


BU!
Du kan kalla mig Golem-Juppe hädanefter.
Bäjeby Gård har nämligen fått sitt eget lermonster, precis som staden Prag hade i slutet av 1500-talet.


Var får du allt från? sa jag.


Ja, du var i Prag och berättade om den där killen som totade ihop en Golem av lera.

Jag totade ihop mig själv till ett lermonster.
Snart kommer jag att löpa amok och äta upp allt i min väg. Kanske dig också.


Men du, sa jag. Golem var ju inte något levande från start. Det var bara en lerhög som en rabbin skapade en konstgjord människa av.
Golemen fick tydligen namnet Josele.


Just, sa Juppe. Josele-Juppe.

Okej, okej. Jag kanske inte äter upp alla.
Jag bara torkar mig torr på alla som dyker upp i min väg.


Mjaha, sa jag.
Rabbinen lade en formel i Golems mun för att han skulle bli levande. Och tog ur formeln varje sabbat så att han skulle hålla sig lugn (alla gånger utom en, och då gick Golem bärsärk).


Går det lika bra om jag stoppar in en godisbit i hålet du har där fram på mulen då?
Håller du dig lugn och fin då?
Eller blir det tvärtom?