Stubb är bra har jag och Juppe kommit fram till. Då lyfter vi på fossingarna.
Jag hade ett extra långt grimskaft mellan mig och kompisen i dag. Helt i onödan, Juppe blir gärna som ett frimärke på mig. Måste konsultera Straightness-Karin om det där.
Annars? Wow.
Efter lite sedvanligt gruff, som att Juppe inte väntar in mig, tittar på annat, försöker äta – jag var som en iller med spöet, så släppte allt. Ett litet tapp-tapp på nosen eller bogen eller ett bakben som behövde bli lite rappare. Jag var överallt, som en hök.
Och tillslut, Juppe hade full koll på mig. Vi svävade fram (nåja) över stubben i fin harmoni. Juppe frustade och frustade och kände sig duktig, han var duktig!
Det tog en timme. Herreminje. Men sådant har jag tålamod med, tycker till och med att det är kul. I morgon tänkte jag försöka mig på det här uppsuttet.
Klart grabben fick äta ett ton maskrosblad och gräs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar