Så här såg vi ut i går kväll jag och Juppe.
Mycket självmedveten häst och mycket nöjd matte stirrar in i kameran.
Vet inte vad det är just nu, men jag njuter. Min hästsamvaro är bara ett enda flow.
Jag är trött som en soltorkad manet, orkade inte ens åka till stallet i kväll. Det är illa för att var mig. Orkar bara sitta i soffan och sippa vin och klappa katter, kakelugn och man.
Når nästan allt från där jag sitter.
Men vad gör det att jag ser ut och känner mig som en äppelskrott?
I går kunde jag och Juppe koncentrera oss på ridbanan trots sällskap som höll på med annat. Vi gick så fint, Juppe blir konstigt nog sur när jag ber honom backa när jag går bredvid, det är tydligen inte samma sak som att stå framför och be honom göra samma sak.
Men nu – nu! Grejen är: jag glömde spöt. Jag ställde mig framför min kompis i spåret och tänkte – ut med rumpan. Ge mig rumpan nu fining. OCH HAN GJORDE DET!
Alldeles för mycket och VROOOOMMMM ut med hela hästen så att säga. Men han gjorde det.
Och åt BÅDA HÅLLEN.
Inget ”nu fattar jag inte alls vad du vill” utan fjutt ut med rumpan från spåret.
Jag hade ju nöjd mig med en nätt sluta, men man kan inte få allt här i världen. Vi fick en underbar början på en ny kul och nyttig och gymnastiserande övning.
Halleluja.
Hoppas världens bästa och smartaste och vackraste häst har det bra med sina polare i sin hage.
(Han är inte med på den här bilden, men i alla fall)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar