Grabben är ett geni med jävligt dåligt verkade hovar. Snart, snart, snart kommer väl hovis.
Försöker att inte få en stroke bara av att titta på hovarna. Tittar på Juppes vackra ögon istället.
Ridbanan hade nytt härligt, mjukt grus. :-)))))
Vi gick ut dit.
Det tog tre gånger typ att få Juppe att lyfta en hundleksak med munnen. Jag slänger bort, han lunkar efter och pillar först med läppen på leksaken. Han är ju van att rulla bollar så.
Han spanar in min reaktion, och visst – det där är ganska bra säger jag. På helt rätt spår.
Första gången han tog leksaken i munnen blev det BINGO när det gäller beröm. Och godis förstås.
Har chans att få straightnesslektion söndag morgon. Tror inte jag vill om hovarna inte är fixade före dess.
När Juppe väl fått kläm på att han skulle lyfta leksaken ruskade han i den och slängde iväg.
Steg två blir att lära honom ge mig saken i handen.
Han är så smart och så rolig min kompis.
Och som ni ser. Jag slapp se hovarna. De var nedbäddade i mjukt grus. Puh.
Längtar, längtar, längtar tills vi kan gå igen som vanligt. Det är kanske lätt att tänka att promenader inte ger något. Jo, det gör de.
Juppe har gått upp i vikt på de här veckorna som hovarna varit dåliga och jag inte vågat ta med honom på äventyr.
Är Juppe på dåligt humör för det? Icke. Och jag djupandas och tänker stenhårt att inte titta på Juppe med stackars-liten-blick. Han är ju stark och ståtlig, även om hovarna är skruttiga.
En fin fredagskväll fick vi.
Och ni som följer oss kanske tänker – har hon övergett sin häst nu? Näej. Jag tycker bara inte att det är roligt att blogga just nu. Känns deppigt med hovarna. Vi kommer igen. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar