Hu: vi blev skottränade i dag

Jag är så himla stolt över min häst. Och ja, faktiskt stolt för egen del också.

I går red Matilda Juppe och hon red på ganska rejält enligt rapport. Så promenad vid hand kändes lagom i dag.

Bäjebyarnas jaktlag hade ingen jakt i dag. Vi tog därför sikte mot en liten skog som ligger bakom killarnas sommarhage.

Ah, vilken dag.

Juppe och jag spankulerade i lågt vinterljus och njöt av att se hur varje liten rimfrostflaga blev ett prisma. Det kändes som att gå i en tecknad film. Det var så löjligt vackert att det kändes som att det inte var på riktigt.

Små miniregnbågar blinkade vänligt mot oss överallt.

Ja, inte tänkte jag på att vi kanske klev över på ett annat jaktlags område.

Det gjorde vi nog.

Vi klev lite misstänksamt förbi dungen där vi mött en sällsynt obrydd grävling när vi hörde ett skott på jädrans nära håll.

Juppe tog ett skutt mot sidan och hamnade i resterna av en gammal husgrund. Men - sedan stod han still (visserligen i fågelhundspose - men stilla). Jag kunde ropade ett hallå åt det håll skottet hördes från och fick till slut ett svar.

Jag frågade om vi kunde gå förbi.

Nix, blev svaret. Inte nu, ni får vänta.

Jag kan inte "jaktiska" så jag berättade att jag och Juppe vänder istället. Tänker att det är bra för en jägare att veta var en häst och en ryttare befinner sig.

- Ja, gör det!

Japp. Det gjorde vi.

Juppe var lite nervig men faktiskt lydig. Han höll sig bakom mig. Jag gick och tänkte på min före detta arbetskamrat Mats som bor på landet och jagar.

Han har berättat om älgar som passerat hans pass som han bara bestämt sig för att sitta och titta på. Ingen vidare mordlysten jägare alltså. Han var mer ute efter naturupplevelsen även om han naturligtvis även skjuter djur.

När gamla jakthunden dog köpte han världens mest värdelösa jakthund som han döpte till Hansson. Hansson är evigt glad och kan fortsätta springa åt totalt fel håll en bra stund. Hansson får såklart bo kvar hos Mats.

Jägaren som jag och Juppe störde på hans pass tog inga hänsyn till att vi dök upp. Han fortsatte att skjuta under tiden som vi vände.

Hå, hå, ja, ja. Tur att vi ändå är tämligen coola för att vara så tittiga. Jag tycker vi är så jädra bra!

Tur ändå att det inte var en älgstudsare som lät, det här var poffar som inte var lika kraftiga.

Självklart ville jag inte störa jägaren i hans värv. Men det hade varit fint med lite hänsyn åt andra hållet med.

Suck.

Min fantastiska häst behöll lugnet på hemväg också. Han är nog faktiskt vuxen på riktigt nu.

Om han fick gottelimums? Har påven . . .

Dagens stallbesök började med lite virrigt letande efter Juppe. Det var ju tur det.

Så här söt var shettisen Singaraja när jag knallade förbi mitt i tuppluren.

Och så här söt var Melodia (eller hur är det nu? Abba?) som slumrade i samma vindskydd.

Hon försökte tvinga upp ögonen, men det gick inte riktigt. Om en häst kan se ut som en ruvande höna så lyckades hon med det.

Vill gå och mysa in mig någonstans i närheten av runda magen.

Så här ser det väldans ofta ut när jag ropar på Juppe.

Han myser i vindskyddet med sina polare och inte sällan är det Baldur 1 han hänger med.

Viggo hör till de killar som har ett evigt hopp om att han någon gång ska få hänga med mig och Juppe.

Nu är han väldigt artig och trevlig och håller sig på respektfullt avstånd från Juppes griniga matte. Han vill bara promenera med mot grinden utifall att.

Just det. Frostnupna nypon = delikatess. Juppe var en lycklig häst.

Allra bäst smakade lite gräs med frost på tydligen. Klart en fin häst får mumsa lite som belöning (trots att matte är livrädd för sockerhalten i fruset gräs, Juppe äter ju massor med sockerhaltigt godis så det fnns inga förnuftiga skäl till att neka honom lite gräs).

Ännu en underbar dag helt enkelt.

Dagen efter kvällen före

Näej. Gick inte att få en normal bild på Juppe idag. Han gääääspade, och gäspade och gäspade.

Igår gick hästarna in vid 16-tiden i stallet, bästa stället att vara på när människor ska fira nyår.

Det var mycket geggigt i boxen idag, mycket att mocka. Hoppas att de inte var för rädda, de verkade ju i alla fall inte stirriga idag, bara trötta.

För min del går det bra att förbjuda försäljning av smällare och fyrverkeripjäser till privatpersoner. De som vill kan åka och titta på kommunalt pangpang som sköts av någon som förhoppningsvis har alla lemmar i behåll efter ljus- och ljudshowen.

Knallpulverpistol - jättebra att skottöva med

Här står han, mannen i mitt liv, med en vilt poffande knallpulverpistol. Jag och Juppe promenerade sakta mot honom. Inga problem.

Det blev lite jobbigt när vi var helt framme och Juppe i princip fick poffen i öronhöjd. Men till och med det gick bra om han lockades att "kyssa stigbygeln" för att få en godis. Nosa på pistolen gick också bra.

Lite läbbigt blev det igen när jag höll i pistolen och pangade på. Men inte läbbigare än att det var mer intressant att beta än att bli rädd för skotten.

Hoppas nu att min både kloka och vackra häst fattar att samma princip gäller alla skott. Det är till exempel inte förrymda brevlådor på hästjakt som låter som skott, utan oftast en gubbe som hör ihop med ett gevär.

För att fira fick Juppe smaska längs diket och så stretade vi uppför branta backen och ner igen två gånger. Juppe klarade det bättre än jag ...

Ah, vilket snyggo han är, hästen min.

 Kompisen Ofsi. En fining han med, med underbart brett huvud och klok blick.

Nerverna utanpå, idag igen

Vad är detta? Juppe började galoppera så fort han såg mig i hagen. Bråkade med kompisen A.

Gnafs, tjafs, bit och spark.

Lufsade efter till grinden, där hade killarna stannat för att prata med Gunnar. Det var ju bra. På med grimma och grimskaft på en stålfjädersspänd Juppe.

I stallet stod han och sneglade hela tiden mot stalldörren bakom ryggen. Huvudet ståtligt rest. Jag tog av mig mössan lite hastigt, Juppe hoppade jämfota med alla fyra.

Skrap med hovar, oroliga tramp fram och tillbaks. Upp, upp, upp med huvudet.

Jisses.

Jag som tänkt rida till Näs idag. Inte en suck. Efter en avsevärd stunds gullning och hovkratsning och borstande så åkte huvudet ned lite. Och så kom det någon enstaka suck.

Så hörde Juppe ett ljud som jag inte hörde igen. Och då blev han så nervös att det kom en bajshög i stallet. Det har aldrig hänt!

Försökte lägga på sadeln, Juppe steppade oroligt åt sidan. Klämde upp rumpan mot väggen. Jag gav upp. Drog av den igen.

Gjorde som Gunnar föreslog, tränsade och tog sikte på ridbanan istället. Lite markarbete är ju aldrig fel.

Uj, uj, uj. Det tog sin tid att få kontakt med Juppe. Han lyssnade efter allt annat än mig. Till slut riktade han i alla fall ett öra mot mig. Då gick vi tillbaks till stallet och fick på sadeln utan trams.

Det gick riktigt bra att ta ett pass på ridbanan, Juppe vill jobba med mig - det märks. Han gör det jag ber honom om. Men samtidigt låg alla nerver utanpå. Så mysko. Fattar nada.

Okej, det har skjutits på övningsbanan tvärs över ån, berättade Gunnar. Det har varit full sprutt på fyrhjulingar på en oplöjd åker, men ändå. Jag tror att han verkligen är skotträdd, att det har blivit en grej av det där som hände i skogen.

Och nu ligger den där på köksbordet, laddad och klar. Min knallpulverpistol modell western. 288 skott fördelade på prydliga plastringar.

Frågade försiktigt om stallägarnas dotter får leka med "vapen". Det har inte introducerats ännu, blev svaret. Nja, det får väl bli kära maken som får panga på då. För så här vill jag inte ha det. Det är ohållbart.

Atli-övningarna satt som en smäck!

Efter lite stalltjänst hämtade jag Juppe i hagen.

Ena lillbrorsan ville följa med, han såg lite storögd och orolig ut. Juppe såg sur ut. Han kom och mötte mig som vanligt. Men han såg riktigt sur ut.

Inne i stallet reste han lite ståtligt på halsen, spratt till för saker som han inte brukar sprätta till för.

Hm.

Borstade, gullade, det hjälpte lite. Men inte helt. Hela tiden kände jag juppeögonen på mig. Lite smått anklagande sådär.

Eftersom jag håller på och plöjer hästböcker just nu, och alla jämförelser ger Atli Gudmundssons bok Atlis verktyg för islandsryttare högsta betyg hämtade jag en övning ur den.

Låg i går kväll och tänkte på hur ridturen slutade i panik efter skotten.

Tänkte att det nog är jättebra att köra lite markövningar, så det gjorde jag. Alltså fick Juppe bara tränset på sig.

Inne i stallet hann jag faktiskt tänka: hjälp, ska han verkligen testa mig på allvar nu? Riktigt på riktigt? Allt kändes så konstigt.

Ute på ridbanan fattade jag lite bättre. Juppe väntade på skotten.

Jag började med att få honom att skritta lugnt bredvid mig, och gå på lite volter. Byta varv, göra samma sak. Göra lite öppna, så gott vi kan. Allt gick bra, tills en liten gren knäcktes i grannans trädgård, det lät inte mycket - men det lät tillräckligt för att Juppe nästan skulle göra en baklänges saltomortal.

Så rädd är han.

Försökte skita i det och göra det jag bestämt innan. Köra övningen ur Atlis bok där man lär hästen stanna på ho, och verkligen på ho egentligen utan att man ska behöva ta så mycket i tygeln.

Så - tyglarna i en tygelbrygga på Juppes manke och spöet i pennfattning i andra. Friskt och frejdigt tempo och hooo: förstärkt med ett litet drag i tygeln och med ett tryck med spöet mot bogen.

Juppe fattade snabbt och tyckte det var kul. Han går igång på beröm och äpplen.

Nu började frustningarna komma.

Det gick så bra så jag bestämde mig för att testa i trav också. Uj, uj. Juppe har stora tjusiga kliv, det var inte lätt att hinna med. Ibland hamnade han så långt före mig att tyglarna drog alldeles av sig själv. :-)

Men - han tvärstannade på ho, med spöets hjälp. Suuuupermycket beröm och ett äpple till.

Det var mycket svårare i andra varvet, både för mig och Juppe, men det gick det med.

Nu var vi som små solar båda två och jag avbröt. Juppe hade coolat ner sig och jag med. Det var en helt annan pålle som försvann ner till kompisarna i hagen. Skönt.

I morgon ska jag köpa knallpulverpistol. Så här kan vi inte ha det. Får börja där, om jägargrannen som lovat hjälpa till kör med riktiga skott till att börja med så tror jag Juppe får en stroke.

Oj, oj, oj. Vi måste skotträna

Det började så underbart. Små snirkliga stigar, rakt ut i skogen. Grönt, mossa, roliga små stigar.

Juppe höll tungan rätt i mun för att hinna med i Oskans tempo (gick inte). Det märks att han tycker att det är både kul och jobbigt. Trädstammar, smådiken, stenar, berghällar, stockar, kvistar - you name it. Vi råkade ut för allt, och tog oss över allt.

Allt var frid och fröjd - tills det första skottet brann av.

Juppe liksom lossnade från sitt eget skinn. Det kändes som att jag och sadeln inte riktigt hängde med.

Killen körde upp huvet och spraaaaang! Jag hade inte mycket att säga till om kändes det som. Skott efter skott rullade fram i skogen.

Till slut fick jag hoppa av. Juppe vill springa hem, jag sa att han fick springa runt mig i en volt och tänka efter. Många volter blev det.

Jag var inte säker på att jag skulle ro hem det hela, har aldrig sett honom så skakis.

Stallägaren tröstade, hon förstår att det känns obehagligt när hästen inte går att prata med. Och poängterar att det inte är någon slags prestigeförlust att hoppa av.

Kunde hoppa upp igen när vi kom "hem" till lilla grusvägen mot huset och stallet. Men jädrars så nervigt. Försökte få Juppe att gå i svängar och att göra något som liknade öppna och sluta. Nja. Inte mycket till kontakt mellan oss, men till slut slappnade han av.

Tycker han pustar ut när jag gör det. Så jag suckade och släääääpte ut luften, drog in och slääääppte ut luften. Killen lyssnade inte riktigt.

Suck. Men hem kom vi.

Hur skottränar man en häst?

Juppe log, jag log. Fyra hovar dansade hemåt, jag visslade i sadeln.

Vi hade varit jättebäst. Tills det sa pang låååångt borta i skogen. Då la Juppe i femman och jag hade slappnat av så att jag bara fick tag i hans man och inga tyglar.

Nu gjorde det inget för turen varade bara i 20 meter och sedan var Juppe framme vid favvostället att beta på - precis framför stalldörren.

Jag och Juppe red ensamma idag, jag gjorde som jag tänkt. Idag var det kondis som gällde. Tre stubbåkrar hägrade. Juppe var på bra humör och lugn som en filbunke när jag hämtade honom. Jag ledde honom en bit på vår asfalterade byväg så att vi kom bakom bonden Alfs lada.

Där - där sträckte fälten ut sig. Alf är snabb som rackarns och brukar plöja upp allt på en sekund. Det här hade han inte hunnit med ännu, mohahahahaha.

Juppe som kan vara lite försiktig var glad och framåt, han pinnade på bra längs en åker där vi först skulle undersöka om vi kunde rida längs ett dike. Det gick inte. Alf har tre centimeter sömsmån på sina åkrar.

Vi fortsatte att undersöka världen.

Galopp tänkte jag. Javisst sa Juppe, men vinglade som en fjortis på första fyllan över hela fältet. Vad i sjutton? Han satte fart åt än det ena och än det andra hållet. Jag hittade en fantastisk stil där jag stod i fältsits med rumpan rakt ut som en anka och med armarna ut som jag vet inte vad för att få en stabil vinkel på tyglarna.

Snygga händer lågt ned gick inte. Juppe bara undrade - vart ska vi, vart ska vi? Ett helt fält, vaddå? Hur styr man? Vart styr hon?

På andra fältet tvärs över vägen följde vi en gräsväg. Juppe blev mer och mer misstänksam och gick som en tennsoldat den sista biten. Eller som en mekanisk leksak som höll på att tappa uppdragningen.

Han gjorde som jag bad, vi gick till det läbbiga slutet av vägen och tittade ned mot ån för att se hur det såg ut. Sedan vände vi. Juppe valde sin snabbaste skritt. Som en nyuppdragen mekanisk leksak. När han fattat att jag inte tänkte lura honom och be honom göra om det hele slappnade han av och frustade.

Yes, och galoppvändorna gick ju bra bara de gick längs vägen med ett rakt snyggt dike att följa.

Juppe var riktigt svettig när han väl skrittats av och hamnat i stallet. Blev lite villrådig. Svampade av och drog med gummiskrapa. Tänkte ändå att det kändes så varmt ute att jag släppte ut honom. Det blev ingen fleece och ingen väntan i stallet på att bli torr.

Hoppas det var rätt beslut.