Jädrar i min låda vad det blåser i dag.
Jag och Juppe bestämde från stört att det räcker fint om jag kammar hans skägg väldigt noga.
Då har jag fått lyfta armen lite och fått motionera. Juppe hjälper till med att tugga hö och på så sätt spreta ut håren.
Win-win.
Mjmppfffjffsschmmm-bra matte, sa Juppe.
Va? sa jag.
Ibland är du en himla bra matte, sa Juppe med urtuggad mun.
Du har en himla fin färg på pälsen, sa jag.
Tack för vänligheten, replikerade Juppe. Jag förstår så väl att avsikten är god, men jag tycker inte att du behöver fälla kommentarer eller recensera mina kläder.
Jag blev så paff att jag satte mig ned.
Grabben har ju rätt. Det är ju den fina hästen – oavsett kläder – jag vill ge en komplimang.
Du har helt rätt Juppe, sa jag.
Äh, ta det inte så allvarligt, sa Juppe. Jag tror det är stämningen i samhället som vi lever i som smittat av sig på oss alla. Men man kan ju ta ett juppeandetag och tänka efter lite.
Det är ju inte grimman som gör hästen, så att säga.
Du är fin utan grimma också, sa jag. Speciellt med nykammat skägg.
Du är så snäll, suckade Juppe. Sedan får du se ut hur du vill. Du får till exempel ha ganska ont om skägg.
Du, tack för andra omgången hö, men nu tror jag att det nästan (men bara nästan) tar stopp i magen.
Ska vi se vad grabbarna har för sig i hagen?
Juppe försökte hetsa upp sig för en fladdrade presenningsbit vid en hästtransport. Det gick sådär. Han fick en godis när han gick fram och nosade på fladdret.
Fåntrattar! skrek Juppe.
Nåja, sa jag. Jag har ju sett att du är med och leker ibland minsann.
Sen kom Magnus med välfyllda lunchhöpåsar. Då stod Juppe så här, när alla andra sprang åt andra hållet. Mot maten.
Äsch, sa Juppe. Jag är väl islänning. Jag kan leva på ett granbarr i två veckor.
Här sa jag ingenting. Till exempel om två välfyllda höpåsar. Jag kan unna Juppe höpåsarna, jag tycker inte han ser så illa ut när det gäller bilringar för att vara en häst som inte går på hårt jobb.
Se hur de beter sig! sa Juppe.
Syns i morrn sa jag. Och då är det lektion!
På vägen ut var jag noga med att prata högt bakom Frami, ledarhästen, som stod och åt i allra första saftiga höhögen nära grinden. Inte hjälpte det.
Vinden tog tag i min kappa och smällde upp ridflärpen där bak. Whooooffff. Frami gjorde en dubbel piruett på stället och fick det att se väldigt naturligt ut att han 1,5 sekund senare stod och åt ur två kompisars höhög. Arbetslunch typ. Här står vi och pratar jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar