Hur lär man känna en häst?

22 oktober 2016:

Oj, oj. Det har hänt saker varje kväll, har bara inte orkat/hunnit blogga – så nu trycker det på.  Jag börjar med Mackan.

Varje onsdag har jag förmånen att få rida lektion på Mackan. Nu kommer jag inte ihåg längre hur länge jag ridit honom. Vi har varit iväg på två kurser tillsammans.

Men – jag känner inte att vi är mer än bekanta. Förstår ni? Jag och Juppe är superkompisar och så väl kommer jag kanske aldrig att känna en annan häst.

Mackan och jag är mer som arbetskamrater som artigt konverserar under tydligt reglerad arbetstid.

Jag förstår att en stor faktor för att lära känna en häst är tid. Hur det än är så går min mesta tid åt till mitt hjärta Juppe.

Onsdagar är dock bara Mackans dag. Det har jag bestämt. Jag åker till stallet MINST en timme före lektionens start. Ofta står det också en Macka bakom Juppe i hagen. Han hoppas på att få hänga med ut och är nöjd med att få göra det.

Frid och fröjd.

Jag dukar upp ett berg av hö till Mackan i stallet och tar mig tid att pyssla med honom. Han tolererar att bli borstad och fiffad med, men jag upplever inte att han njuter av det.

I onsdags borstade jag bort det värsta och satte mig helt enkelt bredvid honom och pratade lite.

Nja. Sådär poppis. Vad vill hon? När jag gullar med snäll röst tycker Mackan om det, det märks.

Vad är problemet då?

Inget egentligen. Annat än att jag vill fördjupa relationen till Mackan. Hitta vad han tycker är riktigt kul och njuter av.

Det finns ju hundramiljoner människor som nöjer sig med att rida och tycker det är kul att upptäcka olika typer av hästar. Vilka knappar är det som funkar på den här och vad funkar absolut inte, typ.

Jag vill ha mer än det. När Juppe blev sjuk trodde jag ju inte att jag skulle vilja rida någon mer häst någonsin.

Nu har jag upptäckt att det är väldigt kul att rida Mackan, men att jag gärna vill lära känna honom mer.

Jag har också upptäckt att tanken på att rida ännu någon mer häst lockar lite.

Nu under tiden jag skriver (och tänker när jag formulerar mig) märker jag att det väl just är faktorn tid som är nyckeln till Mackan. Vi umgås ju i hagen när jag fotar grabbarna, han kommer gärna fram och vill bli klappad och frågar om vi inte ska gå ut ur hagen.

Så något har vi definitivt. Något som ju också är på Mackans villkor, han är väl ingen gullegullhäst kanske. Det är nog något som jag tar för givet, att alla hästar är som Juppe.

När jag borstar Juppe så märker jag att han verkligen njuuuuuter. Han vänder huvudet mot mig och LER.

Vad kul det vore om det gick att leka med Juppe och Mackan samtidigt på ridbanan. Juppe funkar bra att släppa lös, jag vet inte hur Mackan är där.

Mackan vill bestämma över Juppe och ger gärna honom något tjuvnyp (i alla fall i hagen). Får flirta med Karin som äger Mackan helt enkelt, vi kanske kan busa tillsammans med pållarna på banan någon kväll så är vi i alla fall två som kan styra upp om det blir för röjigt.

Har du något tips? Mat är kärlek har jag tänkt (alla funkar väl som jag gör).

Att rida ut är nog ett bra knep, det är bara så himla svårt att få till tidsmässigt.

Trivsamma stallet, där det ofta finns mycket att titta på.