Uj, äventyr på sumpigt kalhygge

I dag var en markarbetsdag. Varför inte ta en trevlig skogspromenad sa jag till min kompis.

Helrätt sa han.

Det är så skönt att riktigt få ta i.

Grmpfp, sa jag när promenaden tog slut före den härlig ängen mot Adersbo. Nu är det tydligen bete som gäller här. Då var mina axlar bara lätt ryckta ur led av en synnerligen betessugen Juppe.

Mumsa, mumsa, mumsa, sa Juppe och fyllde i med ett: gud så härligt det är att få kliva över pinnar och andra naturliga små söta saker så att jag verkligen får ta i med min härliga kropp.

Jag hittade tröst i att upptäcka små samlingar av blå toppklocka vid en rasad lada, sånt kan glädja en trädgårdsintresserad tant.

Och någonstans där tänkte jag också att livet inte ska vara så lätt för en blank och fet valack och en välvadderad trädgårdsintresserad tant. Lets go crazy!

Jamenvisst, sa Juppe och hakade på.

Vi stånkade över ett stekhett kalhygge. Tänk att det fortfarande var sumpigt och jävligt trots att det ändå varit ganska torrt. Juppe blev skeptisk men lyssnade ändå på mig när jag sa att han skulle gå i mitten av hjulspåret av vad det nu var.

Det var pinnigt, sumpigt, svårklivet och fullständigt underbart. Vi var på strålande humör båda två när vi trots alla odds hittade rätt på stigen på andra sidan skogen.

Det borde inte gå när en fullständigt saknar lokalsinne och den andra fullständigt struntar i att hitta hem.

Jag var typ lila, och Juppe var mildögd och mycket, mycket nöjd.

Knäppgökshäst.

Han älskar när jag går först och prövar ut vägen och han kan traska efter med sina 400 plus kilo. Att det liksom inte riktigt funkar alla gånger, att han trots allt trampar igenom till blöta gölar med sina hovar och jag går torrskodd igenom bryr han sig inte om.

Han älskar detta.

Och det här.

Om jag skulle be honom göra en kullerbytta skulle det inte vara några problem.

Juppe är i nirvana.

Och jag är bäst - ingen protest.

Tillbaks i hagen tittade han mildögd som en indisk gud på en bil som smöööög upp till sommarstugan. Något som kan få honom att riktigt spunka ur annars. Nu var det bara trivsamt.

Gud vad gulliga dom är, sa Juppe.

Vad var det nu jag tänkte?

?

Mäh, kom nu sa Mackan som stod och väntade på Juppe och mig vid grinden. Han hoppades på äventyr han också, men nöjde sig med lite klappar och snälla ord.

Grabbarna kom inte så långt innan de var tvungna att ta matpaus.

En fin sommardag igen. Jag och Juppe älskar hemester.