fredag 31 augusti 2018

Hej ridrädsla - ridning lika kul som att gå till tandläkaren




Jag som längtat så efter terminens första lektion.

Det blev piss och skit och helvete av den.

Det var ärligt talat så himla förvånande. Efter Juppes och min evighetslånga sommar av frid, harmoni och fokuserad träning.


Vi skulle ut i avelsflockens hage för en uterittslektion där i skymningen.

Det var vargar överallt.

Bakom varje sten dreglade ett troll.

Hjorten var ingen hjort, den var en stegosaurus som glömt att den var växtätare.

Juppe var som en laddad dynamitgubbe trots sällis av kompisar och trygga ridfröken Annica. Å andra sidan verkar faktiskt inte Juppe bry sig om kompisar så himla mycket, han bestämmer själv om det finns troll eller inte.


Min puls gick upp. Det hjälpte inte att få uppmaningar som att titta dit vi skulle.

Fan och hans moster.

Även om jag är himla, himla, himla glad över att ha en spattig häst som är fullt kapabel att skena på det mest kraftfulla sätt så kändes det inte så kul att sitta på toppen av honom. Inte ens när jag hade säkerhetsväst.

Jag fick noll kontakt med Juppe. Han var i en annan galax.

Det hjälpte inte att vi gjorde det vi brukar göra på uteritterna. Trava på lös tygel för att hitta balansen. Juppe famlade sig fram, snubblade, blev ännu mer rädd. Tittade mer bakåt än framåt.

Skymningen smög sig tätare runt oss.

Vi som gillar mjukt ljus. Det glömde vi båda.


Jag hade lika kul som hos tandläkaren.

Jag hoppade av.

Försökte få kontakt med Juppe genom markarbete och volter runt mig. Han blev en orolig anka, han som alltid går att prata med när jag är på backen.

I uppförsbacken gjorde han ruscher och tittade oroligt mot trollen som gnafsade lekfullt i hans svans.


Tänk vad liten man kan känna sig då.

Så liten och hjälplös och samtidigt medveten om att man är den starka i relationen - den som ska kunna trösta och leda.

Vara stark.

Jag blev bara ett litet ledset, skrynkligt russin av otillräcklighet.


Men en gång är ingen gång. Det är vi faktiskt överens om i alla fall.

Jag bestämde mig för att rida Juppe även på torsdagen trots våra principer om varannan dag uppsuttet och varannan dag markarbete.

Jag hade laddat.

Tänkt.

Resonerat med mig själv. Kommit fram till att näej, jag tror baske mig inte att det beror på mig det där. Jag är så himla glad, lite trött - men glad. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och fått ett nytt. Något helt annat, något spännande, något nytt och utmanande. Happy, happy!

Ibland är det ju faktiskt jag som smittar Juppe med mitt känsloläge, klart jag fattar det.

Men - jag är också ganska rationellt i min analys av mig. Jag vet hur jag är och hur jag påverkar Juppe.

Nu kammade jag liksom noll.


Så - på't igen helt enkelt.

Juppe var som en filbunke i stallet.

Njöt av rykt och sprej av man och svans (nja, men ställde upp på). Fick äta som en tok.

Men hade stygga ögon.

Arga, hårda.

Sadlade, vi knallade mot ovalen. Den efterlängtade ovalen! Jag som trodde att vi skulle få glänsa på lektionen på onsdagen och visa allt vi lärt oss och övat på under sommaren längtade efter att få känna ett kvitto på fina traven och allt annat på ovalen.

Juppe hade svårt att stå still vid uppsittningen. Jag hoppade efter, lät honom inte slippa mig.

Fint.

Gick ju bra, Juppe fick godis och var nöjd.

Sedan tog han tre skutt framåt. Trollen var i farten igen. Det gick INTE att lyssna på vanliga signaler, vårt vardagliga progam för att komma igång gick inte fram.

Juppe travade som en plåtleksak, töltade som en ko.

Och så en tjurrusning för att komma undan - något.

Jag satt och gapade i förvåning.


Juppe var inne i sin egen värld.

En värld där hästar skenar och det finns mycket farliga saker.

Jag knackade på, det fanns ingen hemma.

Som tur var hade Annica en lektion på ovalen, jag rådfrågade henne om vad jag skulle göra helt enkelt. Jag var rådvill för andra dagen i rad.

Gå till ridbanan!


Jo, det var lite slaget vid Waterloo där också.

Jag ville bara att Juppe skulle ta i, använda sina fucking bakben och bjuda på vår fina trav.

Han hackade sig fram, plockade fram gamla minnen av gamla skador och hoppade som en kråka.

Jag bet ihop och drev.

Växlade tempo, svalde gråten, drev och fick till slut en frustning av Juppe.

Sedan fler.

Nej, det blev inte ljuvlig Juppe-tölt eller avslappnande trav (ja - det ha blivit en favorit hos mig och Juppe, vi som haft travskräck!). Men det dög.

Det var tillräckligt bra.

Snälla rara, nu hoppas jag bara att det blir roligare att dyka upp i morgon. Ikväll fick Juppe vara ifred, och jag också.


Nej. Jag orkar inte tänka att Juppe testar mig.

Ja, kanske gör han det.

Jag vill inte ha en fucking föreläsning om ledarskap. Jag tror vi är kompisar. Basta.

Kanske är han orolig i sin hästsjäl, det kanske ÄR jobbigt att bygga vinterpäls och det kanske är svinjobbigt att det är en ovanligt varm höst.

Jag vet bara att jag älskar min häst och att det kommer att gå bra det här med. Så småningom.

Det är bara en smula överraskande.

tisdag 28 augusti 2018

Möte med helt utmärglade hästar!


Juppe var så himla fin på ridbanan i dag. Kapson på för första gången på månader. Vi körde vårt lilla komma igång-program som vi lärt oss via Straightness training.

Alla benen jämt, vinkla nacken utan att huvudet hamnar snett. Och så promenera igång.

Juppe var en gentleman! Han blev nästan lite irriterad på mig när jag inte var tydlig nog när jag skulle berätta vad vi skulle göra.

Ja, vad säger man? Hurra!

Vi jobbade i modiga fem minuter, sedan fick det vara bra. Det var ungefär vad jag orkade i värmen också. Jag har varit förkyld av någon sort, haft (har fortfarande lite) ont i halsen och är darrig.

Efter passet upptäckte vi att vi hade publik!


Barnens käpphästar stod på rad och tittade på oss.

Doktor Juppe säger: Alldeles för mager. Att säga att den här hästen är ett spjälstaket duger inte.


Kära vän, sa Juppe. Jag måste säga som det är. Du är som en enda spjäla.


Å herregud. Den här bruden också. Bara skinn och ben.


Nu får du ligga i om du ska få ett lämpligt vinterhull, sa Juppe myndigt.

Comprende?

söndag 26 augusti 2018

Titania - 22 dagar söt med ilsken mamma

Mamma Tinna hade ingen bra dag. Hon var irriterad på att jag kom och störde.

Humöret blev inte bättre när hon upptäckte en fotograf som stod och tryckte under ett träd. Hade hon varit människa hade lavetterna yrt i luften, det kan jag tala om.

Tre gånger talade hon om för mannenvännen vad hon tyckte om honom. Så det så.

Vi har alla sådana dagar. Själv njöt jag faktiskt av att se en Tinna som stramade upp sig och hade tryck i stegen. Hon är ju så himla fin. Jo, min beundran är väldigt ensidig, men det gör inget. Så är ofta idolskap.


lördag 25 augusti 2018

Galoppfattning - varför är det så svårt?


Vår senaste läxa vi fått av uterittsfröken är att få styr på galoppen.

Oerhört komplicerat. Massa ben att hålla reda på, sa Juppe när vi diskuterade saken under en av våra ätarpromenader.

Ja. Jag är beredd att hålla med min häst.


Dagarna fortsätter att flyta in i varandra lite grand sådär.

Det enda jag vet är att jag försöker hålla på uppsuttet varannan dag och markarbete varannan.

Nu märks det att det är bra att det blir flytt till hagarna nära stallet i morgon.

Hästen står oftare och oftare och väntar på mig.

Nu är vi trötta på sommarlov och vildmarksliv.


Japp, japp.

Galoppfattningar.

I dag hade vi uterittslektion. Så bra prylar att ha någon som verkligen örnar på det vi gör, både jag och Juppe.


Du tappar stigbyglarna när vi galopperar sa Juppe förnumsigt.

Ja, det vet jag väl, sa jag. Du har bara tjuvlyssnat på fröken Matilda.


Det får man ändå ge dig att du försöker följa med i min oerhört runda och trevliga galopprytm, sa Juppe. Men tyvärr, tyvärr så viftar du med i rörelsen med dina lustiga ben. Och vips är stigbygeln borta.

Skit på dig, sa jag på ett ganska omoget sätt då.


He, he, he, sa Juppe då.

Fasen.

Det blir på något sätt så himla vispigt och knöligt med alla armar och ben vid galoppfattningar. Och benet som ska bak vid fattningen får liksom ingen kraft.

Tror jag fått hjälp att tänka mer rätt: inte tjata fram en galoppfattning utan mer - pang - galoppfattning.

(Lyx-Juppe som jag hittade honom i hagen en dag, flankerad av Viggo och Frami som båda viftade flugor från hans nos).

16 fattningar ska få vi till på en ganska lång raksträcka.

Jo, jo. Det är en utmaning som heter duga. Och trav emellan, och ny galopp, pang, pang.

Både jag och Juppe har varit fantastiska om jag får säga det själv den här sommaren.

Just nu är vi inne i en liten dipp där Juppe har svårt att stå still när jag sitter upp, han är väldigt stissig vid skötselplatsen vid bilen också.

(Älskade Juppesnupp, som alltid kommer mig till mötes i hagen).

Det sköna är att jag inte tycker att det är så farligt.

Visst, lite trixigt och knöligt. Men iväg kommer vi.

I dag var allt farligt fram till dess att jag hoppade upp.

Vad gör pållerusk i uppförsbacken ut ur skogen?

Frustar som besatt.

Han vet vad vi ska göra och tycker nog att det är skönt att vi är iväg.


Att komma till stallet i morgon blir kul.

Som en slags nytändning.


Nu kan det bli mer fokuserat markarbete.

Ska vi vara ärliga så har markarbete ofta varit gräsätarpromenad under sommaren.

Viktigt det med.


Inte minst för kompisskapet.


Kompisskap är viktigt för mig.

Och även gräsätning kan bli en övning i tålamod för båda och i lydnad.


Jag är måhända en något överbeskyddande matte, men å andra sidan en ganska snäll sådan. Pållerusk får mycket ättid.

Men - jag vill stampa runt i gräset först.


Den som ser oss på gräsätarpromenad ser ofta en hoppande matte som stampar i backen för att skrämma ormar.

En häst som suckar och väntar.


Suck.

Väntar.


Väntar på ett: varsågod.

Först då doppar man ned mulen och äter.


Jag personligen är inte rädd för ormar, jag tycker de är vackra djur.

Men - jag är skraj för vad ett bett kan göra med en fin mule. Hästar svullnar ju ofta upp så mycket om de blir bitna. En mjuk mule är helt fel del att stoppa fram till en huggorm.


Himla mycket pladder, himla många bilder blir det.

Tror det är ett sätt att säga hejdå till sommarhagen för i år.


Vi har haft en del tuffa somrar när gräsätarpromenader har förmörkats av otäcka tankar och oro kring Juppes skador.

I år har det inte bara varit värmerekord, våra sinnen har varit gemensamt soliga.


Sommaren har varit en sommar när Juppe lagt på sig fler muskler. Glatt dinglat med snoppen i hagen efter träning, nöjd med sig själv.



Han är så personlig och så rolig min häst.

Och så smart. Här är han grymt irriterad för att jag står på en sten i hagen och han inte förstår varför.





Jag ville ju bara fota en snygg häst och få med lite av fantastiska hagen.


Nu ska det bli skönt med rinnande vatten i ett prydligt stall.

Näej. Jag tänker inte alls tänka mig och tro att det där prydliga inbegriper höstliga regn och leriga hagar. Nope.

Nu är det säsong för träning på ovalbana och ridbana. Skönt.

fredag 24 augusti 2018

Min häst älskar tussilago - som är giftig


Det är inte bara Juppe som siktar in sig på de här bladen som dyker upp under sensommaren.

Som före detta trädgårdstok visste jag i vilka facebookforum jag kan få svar på vilken växt det är.


Något gnagde nämligen i mig. En osäkerhet.

Är det här en giftig växt?


Och jodå. Det samfälliga svaret från växtnördarna blev: tussilago.


Visst kan man ändå tro att växen fått sitt smeknamn hästhov av bladen?


Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, har en utmärkts lista över växter som är giftiga för betande djur. Både växter som inte bör finnas i hö/hösilage och växter som inte bör ätas färska.



Jag tror inte att Juppe (eller någon annan häst) far illa av att äta något enstaka blad.

Men - nu ska han inte få stå och trycka i sig av godsakerna. Växten kan nämligen ha påverkan på hästens lever, den innehåller ett gift.

Sorry snuppeluppen. Vissa glupska hästar känner inte alls på något slags instinktivt sätt vilka växter som är giftiga. De äter. 

måndag 20 augusti 2018

Horsies - det älskar vi båda!



Älskade Juppe är ju en kul typ.

En kul typ som är fotogenique.

I alla fall när fotandet sker på hans villkor så att säga.

I går tog vi en skogspromenad, kameran hängde över axeln för jag tänkte att det nog skulle bli tillfälle att fota en Juppe i mjukt kvällsljus.


Du är k-o-n-s-t-i-g sa Juppe.

Jag vill inte stå här när du står där. Vi kan väl stå tillsammans? Det brukar vi göra!


Jag upprepar: vi brukar stå tillsammans!

Som en enhet.

Som i du och jag.

Det gick alltså sådär att fota, men Juppe blev i alla fall mätt och glad.


Tillbaks i hagen gick det bättre att fota.

Jag fick till och med snälla mulklappar av Juppe.


Din lugg är i mitt öga, sa Juppe torrt.


Bättre?


Nä, för starkt ljus att kisa mot för båda.



Sträck upp dig, sa Juppe. Du har ju gamnacke.

Vi kan väl ta en seriös bild för omväxling skull.



Fast det kanske inte är vår grej.


Okej, okej. Strama upp sig.



Juppe trivs bäst när han får vara med och regissera bilderna i hagen, inga grimmor och grimskaft och krafs.

Jösses vilken rolig häst jag har.

I dag har jag hyrt in Matilda för en ridtur, ska bli kul att höra vad hon tycker om vårt arbete med våra läxor.