Så här ser en modemedveten pålle ut efter att ha gjort läxan. Matchande grimma och matskål. Såklart.
Ikväll kom både Juppe och jag ihåg var hans rumpa satt. Det gick att göra en sluta någotsånär, inte så bra som vi gjort den. Och inte helt utan att Juppe blev upprörd. Men det gick.
Jag blev en svettig korv i vinterkläderna när jag och Juppe travade och lekte följa-John. Perfekt kväll helt enkelt.
Så jag tänkte sluta med något som jag läst massvis med liberty-människor rekommendera som den ultimata vänligheten mot sin häst. Att spegla den.
Juppe stirrade med klotrunda ögon på mig när jag ställde mig bredvid honom och höll huvudet i hans position. Ruskade när han gjorde. Tittade åt det håll han gjorde. Han tuggade.
Jag tuggade. Juppe studsade och stirrade på mig.
Han lyfte ett ben och skrapade, jag lyfte ett ben och skrapade.
Juppe sa VAD-I-HELVETE, och där ungefär slutade jag att kopiera honom.
Det var inte vår grej i kväll. Eller hans. Det kanske ska göras från start, vad vet jag.
I stallet var vi båda nöjda, för vi var bra. Juppe fick sitt protein-specialmums och när jag tog fram kameran så visste han vad som gällde. Nej, vi har inte övat och han får inte godis. Han märker bara att jag tycker att det är kul. Och det säger väl en del om vad man som ryttare/matte önskar / ska önska – för man får det.
Ingen kan ha en bättre fredagsdejt. Alla borde ha en Juppe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar