Ah. Lektion med Karin Wåhlin igen. Yes.
Och alltid börjar det med samma fråga: vad har ni gjort då? Ja, vad har vi gjort? Gnetat med sluta, försökt få till den där bananen i Juppe och det är så himla svårt. Tröttnat på ridbanan, galopperat, promenerat och lekt. Och börjat om igen.
Eftersom jag tagit hem kapsonen för att putsa och sedan glömt ta med den fick det bli träns. Tyglarna satte vi i nosgrimman. Det blir ju nästan som en kapson.
Vi visade lite hur vi traskar på volt, det blev bättre när jag sträckte upp mig och gjorde halvhalter med kroppen.
Han är duktig på att lyssna på mig Juppesnupp. Sedan var det det där med sluta – och med bananen. Juppe blir lätt mer som en linjal, eller till och med böjd åt fel håll.
Jag kan för mitt liv inte förstå hur människor i det här läget klarar att lista ut själva hur de ska gå vidare med träningen av sin häst. Jag behöver hjälp, så är det bara.
Eftersom vi hade tyglar som utrustning i dag så försökte jag hålla i innertygeln när jag gick baklänges snett framför Juppe, nästan framför.
När Juppe lyfter sitt yttre bakben ska jag krama i innertygeln. Inte peta med spö, eller fiska med det för att få med mig rumpan. Bara gå normalt (fast baklänges) och krama, krama, krama med tygeln när bakbenet diagonalt mot innertygeln är lyft i ett steg framåt.
Vad händer då?
Jo, Juppe flyttar som genom magi sin rumpa ut från spåret. Fantastiskt. Det räckte att jag tänkte sluta för att det skulle bli en.
Och – Juppe hade i alla fall fläckvis en korrekt ställning av huvudet. Han är på väg att bli en prydlig banan.
Jag som trodde att han kanske helt enkelt inte kunde bli en banan. Stackars bogen och så vidare, och så vidare.
Klart han kan bli en banan. Bara han fattar grejen. Bara han fattar vad jag vill och att jag fattar vad jag ska be honom om.
Lite fin trav på det som grädde på moset. Här är det svårt att be om samling utan att det blir tölt. Visserligen fin tölt men det är ju inte meningen. Något att öva på minsann. Övergångar.
Usch, vi ska öva på tyglar och snören och skit också. Vi måste få koll på det.
Nu är vi laddade och sugna igen jag och Juppe. Men hjälp över de där trösklarna behövs för både min kompis och för mig.
När jag försöker skaka loss hans nacke för att få rätt ställning slänger Juppe skamlöst och njutningsfyllt ut snoppen. Härligt med gos.
Jag kan röra mig tillsammans med Juppe utan att känna mig osäker ett enda dugg. Han har superkoll på mig och stannar när jag vill. Jag känner bara välvilja, och ibland blir vännen uttråkad. Men vem blir inte det?
”Vad bra ni har det tillsammans” sa Karin. Och ja, visst har vi det!
Bättre häst kan ingen ha.
Gosemosen efter träningspasset.
Vi gillar att bara hänga med varandra ett tag. De andra grabbarna var i nedre hagen, så vi fick vara i fred också.
När jag fått fota ett tag brukar Juppe kliva fram och klia både mig och kameran med läppen.
Han blir så härligt skrynklig runt ögonen och ser så snällögd ut när vi pratar i hagen.
Du, bländskyddet på objektivet håller på att trilla av, väste Juppe ur mungipan. En snygg häst har inget emot att bilden blir inramad, men det är ju tråkigt om jag ska få solreflexer på alla mina porträtt hädanefter.
Iiihhh, sa jag när jag såg en rejäl tuss med hår på backen.
Äh, bry dig inte om det, sa Juppe. Du ser ju att det bara är en obetydlig svarthårig häst som blivit av med lite spret. Ingen fara. För mig alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar