Juppe har bytt stall!

 

För sex år sedan när Juppe flyttade från Lillåns gård var det dramatiskt väder och superfina regnbågar.

I dag när han flyttade tillbaks bjöd naturen på samma skådespel.

VA! kanske du tänker.

Flytta från Bäjeby. Är hon galen?

Ja, det är klart att jag är lite galen.

På Bäjeby har man det himla bra. Så är det bara.

Ingen fodring, ingen mockning. Alltid någon trevlig att prata med, lätt att boka lektion.

Men - det är alltid detta men.

Nu när jag jobbar mycket hemifrån känns det lite galet att åka dryga milen till stallet, istället för att knalla tvärs över vägen till min grannes fina gård. Släpar jag benen efter mig tar det två minuter.

Jag hade tur. Elisabet välkomnade oss till gården och fixade en plats till oss.

Jag hoppas att det kommer att ge mer tid till hästmys i min vardag.

Möjlighet att longera Juppe en lunch, för att kunna göra något annat på kvällen sedan. Ja, ni fattar.

Hela dagen har varit fylld av känslor.

Det var inget lätt beslut, trots att jag vet att det är ett toppenstall jag flyttar till.

Det snörpte till i hjärtat när det gapade tomt där Juppes lådor brukade stå på Bäjeby.

Annica på Bäjeby har lovat att jag är välkommen tillbaka när som helst.

Det känns bra, även om jag måste säga att det kändes helrätt i dag att landa på Lillåns gård.

Juppe kände igen sig och frustade direkt när han klev ur transporten.

Det gav också lite hjärtesnörp. Precis som det klämde till i hjärtat när han godmodigt skulle gå in i sin "gamla" box. Han blev lite förvånad när den var upptagen (av en halvsyster faktiskt) och han fick bo i kupén mittemot.

Håhåjaja.

Juppe tog allt med ro i alla fall.

Tror han känner sig hemma, gullfisen.

Jag känner mig helt slut i rutan.

Försökte prya på lite stallrutiner, men det var inte mycket som gick in.

Lillåns gård är fylld av snälla människor, så jag kommer att få lära mig det vi alla hjälps åt med i lugn och ro. Ska prya både på kvällar och morgnar. :-)

Mjuka och dallriga som två spänstiga puddingar

Jag tror att Juppe har hunnit ikapp sin vårkropp. Det där att alla håren lossnar, det kanske är ganska skönt ändå.

Och sedär! Små gröna strån. Ingen dum sak.

Vad gör väl en tappad sko när man har en gympadoja att stoppa hoven i?

Juppe och jag fick hoppa in på en lektion och rida igen

Vad vi skulle öva på? HÅ. Halvhalter.

Juppe var liksom trevligt taggad från start, och inte taggad som uppskruvad utan taggad som - jag kan det här. Tyst, jag ska jobba.

Om jag får säga det själv så var vi fantastiska. Eller, det KÄNDES fantasiskt. Det är nog mer det.

Ännu roligare är det att det gick så bra att få mig lösgjord och följsam, för jag fick åka på läkarbesök i dag. Jag har varit dum på jobbet, ingen av oss i mitt jobbgäng fikar längre utan öser på framför datorn i åtta timmar.

Inte bra såklart. Nu har min kropp sagt ifrån. Jag har så jädra ont i höger arm, axel, nacke och ja, det är väl det. Från början var det som spängvärk innifrån, nu är det mer som ett envist molande.

Stackars, stackars människor som har kronisk värk. Vilket helvete det måste vara.

Nu ska jag knapra i mig inflammationshämmande och smörja in med antiinflammatorisk kräm utanpå armen också. Blunda och känna den där himla bra känslan från i dag.

Juppe behövde knappt beröm. Han såg så självmedveten och nöjd ut.

De här typerna som hittat till ett rapsfält nära ovalbanan såg också nöjda ut.

Fasen vad orädda de var.

Jag körde fram bilen på hemväg för att ta bilder.

Inte brydde sig de här polarna om det.

Undrar om Juppe tycker att det är okej om jag rider med ett par cymbaler? Kan ju slå ihop dom sådär lite mittpå, så att han slipper att dooooiiiinnngggg över hans vackra rumpa.

Eller om en ska ta med knallpulverpistolen kanske? Så får vi se vem som svimmar, Juppe eller älgen. Jag köpte en knallpulverpistol när jag skottränade Juppe. Han blev så himla rädd i gamla stallet när det pangade i skogen.

Myspys - på bild och på ridbanan

Jadå. Även det här är en bild som töltaren tagit. Förstår ni hur hemskt det är att välja? Vill ju ha alla både för webb och på stora papperskopior. Här ser du en till variant, liksom här.

Eller den här? En variant på springeling i snön:

Han är ju så STILIG min häst.

I går gjorde vi lite markarbete och busade med trickträning. Juppe börjar äntligen förstå att han ska härma mig när jag korsar min ben. Han korsar inte sina framben, men han följer efter mig i rörelsen.

Kul!

Älskar när han klurar på vad jag vill. Det är svårt att ligga steget före en Juppe, får han lite tråkigt eller blir för osäker slutar han lyssna och börjar improvisera.

Men före dess bjöds vi på show i stallet. Fölisarna som inte är fölisar längre utan unga damer skulle in på box i stallet för lite fiff.

De var så duktiga och alla var så lugna.

Mettun slog något slags gullighetsrekord när hon undersökte varenda pryl i boxen.

Vattenhinken blev en fontän med hjälp av en synnerligen spänstig överläpp. Skvätt, skvätt.

(Muttra, muttra.)

I hagen var det Juppe som stod för underhållningen.

Han gick i stå fullständigt. Eller betedde sig som någon slags rullningskontrollant över Frami.

Såg till att jobbet blev ordentligt gjort.

Äntligen gav Juppe upp. Jag bara väntade på att han skulle få en sving av en bakhov.

Dagens dusch avklarad.

Det börjar ordna upp sig rejält med färgkoordinationen i hagen också.

Det här är Bassi som är ganska ny i flocken. Vackert röd och med bläs.

Han kommer att vänja sig med en fotograferande tant. Det märks.

Och så dryga milen hem. Slingrande och rofylld (när man inte möter någon bil som tycker det är lagom att åka i 180).

Stannade och kikade på det här gänget som håller till vid ungefär samma plats nästan varje dag. Undrar vad de smaskar på?

En halvtimme är bättre än inget

Äsch, rackarns så feg jag blir när det är halt. Och hellre än att sitta och vara livrädd så traskar jag och kompisen till sandade ridbanan.

Juppe har inget emot det, han frustar.

Vi knatade runt och kollade småprylar. Jag letade efter sittben och lodrät sits. Juppe fick leta efter magmusklerna, det börjar han bli bra på. Kompisen vill fuska när vi svänger åt ena hållet, då faller han in på bogen. Ajabaja.

Jag sitter och spänner emot i skritten, jag ska ha stryk.

Men när vi letat rätt på oss själva är vi faktiskt ganska bra - och vi har trevligt! Det är inte det sämsta.

Juppe kände sig kanonduktig och jag med. Men jag har svårt att hitta på saker för oss att göra i vår ensamhet på ridbanan, hur vi än knatar på och vågar oss på tölt på raksträckorna så blir det inte mer än en halvtimme.

Menmen, en halvtimme är bättre än inget. Bygger ingen kondis, men stretchar kanske muskler och hjälper oss med kalibrering av det där som är oss.

Juppe är på lysande humör just nu.

Vet inte om det våra äktenskapliga gräl som gjort susen.

Det märks att han på något sätt tuffat på sig. Igen.

Baldur II har liiiiiite svårt att förstå att jag kommer in i hagen bara för att umgås med Juppe.

Han vill gärna haka på gemenskapen.

När jag sura människa sjasar bort Baldur II så kommer han listigt tassande bakom Juppes rygg.

Helt osynlig . . . 

Nu får gärna resten av isen försvinna.

Mycket är borta, så sjas med resten. Och så bygger vi på med härligt pudrig snö. Okej?

Jag brukar stå och titta på grabbarna för att försöka lista ut vem som bestämmer. Det är inte helt klart för mig i alla lägen (men jag ser ju inte när gossarna får mat).

Juppe hasade sig in i vindskyddet och gick för nära Frami som lade öronen bakåt och nafsade lite halvhjärtat.

Fengur stod parkerad i vindskyddet och var i vila-mode.

Och på hemväg från stallet fick jag se älgarna igen och eftersom jag sniglade i 50 så slapp jag krocka med ett rådjur som vände framför kylaren på bilen. Så nära en viltkrock har jag nog aldrig varit utan att det blev en olycka.

Fick ned farten rejält och skrek i bilen, tror faktiskt att det var det som fick rådjuret att vända. De verkar inte fatta det där med bilar, tänker att de borde undvika ljuskäglorna men icke. Oljud däremot vet de vad det är. Bra att ha bra volym på sitt ylande då.

Hällregn på juldagen - ska det vara så?

Jag har alltid gillat Tintin och alltid beundrat Kapten Haddock för hans fantastiska svordomar.

Lite så lät det i mitt huvud i dag när jag halkade ut mot stallet.

Bah. Anfäkta och anamma, en plusgrad, hällregn och kyla underifrån. Jag gjorde en elegant sidvärtes förflyttning med bilen i kurvan framför Breds kyrka. Jo, jag hade vågat mig upp i 40.

Ja. ja. Jag och Juppe höll oss till ridbanan. Där var det halt men ändå väldigt bra grusat. Det bidde markarbete, med tyngdpunkt på att Juppe ska acceptera tygeltag och att samla sig.

Visst, lite krulleduttigt ibland, men när jag gör halvhalt med min kropp gör Juppe det också. Då åker nosen upp, nacken är ståtlig och rumpan åker in. Han blir så stilig! Fasen, från backen kan vi ju det här, det borde ju gå när jag sitter på också. Öva, öva, öva.

Juppe var så duktig att jag inte tjatade livet ur honom, vi slutade när det gick som bäst.

Kort men bra.

Sillgrissla! sa Juppe.

Va? sa jag.

Äh, ville bara testa, sa Juppe. Det var inget.

Juppe halkade in i vindskyddet och de två mysputtarna Ess och Baldur II såg lite förvånade ut när myspyset var över.

Nu ska vi vara lite bittra här en stund. Nu ska jag rota rätt i jular som varit. Jag undrar om jag och Juppe någonsin firat en snörik och härlig jul.

Bildbevis 1.

Tisdagen 24 december 2013, vår första jul:

Bildbevis 2.
EN VIT JUL, 24 december 2014, vår första på Bäjeby:

Bildbevis 3.
Torsdag 24 december 2015:

Pinsamt nog hittar jag inte julen 2016. Det var då jag bloggade för mittmedia, när jag tankade tillbaks mina inlägg hit hamnade de på helt andra datum.

Men så här såg det ut typ 1 januari:

Minst tre av fem jular är blaskjular. Vi protesterar å det grövsta.

Svårt med fantasin när det gäller att häva ur dig svordomar? Här hittar du inspiration, din gamla plattfot.

Halka = matte mespropp

Hu. Jag och Juppe knatade på lite i mitten av ovalen, töltade lite och ja, spankulerade och filosoferade. Det blev liksom ingen urbränning av karburatorn om man säger så.

Gör inget, sa Juppe. Ge mig en godis.

Godis? sa jag. Då får du väl göra något i så fall.

Jag kan le och titta på den lilla hästen och tindra med ögonen, sa Juppe. Får jag en godis då?

Klart min lilla välmatade gräddkola till pålle fick en godis.

Och på hemväg fick jag se TRE ÄLGAR! Wow!

Jag kunde stanna eftersom jag inte hade någon efter mig och så här såg det ut när jag slogs med kameran och blixten inne i bilen:

Trot om ni vill, men redan här hade jag älgarnas uppmärksamhet. Kan det bero på blixten inne i bilen?

Flämta, flämta, slåss med autoinställningen som inte ville se älgarna. Kisa noga så ser ni två av tre älgsilhuetter som små köttbullar på långa ben.

Här någonstans svor jag åt min gamla kamera som börjar bli lite trött och seg. Nu stod älgarna i givakt och hånlog åt mig. Tre av ljuspluttarna här är älgögon.

- NÄ, NÄ, ropade dom.

Jo, jo, sa jag och flaffade av blixten genom den öppna rutan. Jag vågade inte gå ut.

Så maffigt! Älskar vägen till stallet. Och näej, ingen fara. Som jag kör så är den största risken att en av älgarna springer om mig i bilen. Å andra sidan får jag se mycket fint.