Hovböld, stengalla eller fraktur?

Trots att min kompis stod i lera och fick klafsa fram till grinden så såg jag det direkt.

Han var halt.

F-n och hans h-vetes j-la moster.

Det tog ett tag att få fram hovarna så att man såg lite mer.

Inga sår, ingen sko på sniskan. Inget läbbigt alls på utsidan.

Underligt så fort det går att komma in i gamla rutiner.

Tempa. Fota. Ety man vet med sig att minnet sviker annars.

På fredagskvällen kämpade Distriktsveterinärerna i Fjärdhundra med kolikhäst och lite till. Men på lördag morgon fick vi besök av trevliga Camilla.

Vi har setts förr.

Av med sko på vänster fram där Juppe har ont.

Innan dess hade vi skrittat på betonggolvet i stallet och visat trav på gårdsplanen, samt vänt åt både vänster och höger. Det blev solklart och bekräftat att det är vänster fram som är problemet.

Juppe visade smärta när Camilla klämde med visitertång på insidan av hoven.

 Därför byggde hon upp som en liten klack av gips på utsidan - så att den ska ta mer vikt och avlasta det smärtande området.

Det gick inte att se någon slags ingångshål som skulle kunna ge hovböld, men det vet man aldrig.

Stengalla är som ett blåmärke i hoven, det kan hända att Juppe trampat på något hårt och gjort illa sig.

Alternativet fraktur som finns med på listan men längre ned vill jag inte tänka på ännu.

Gipsningen av hoven är ändå åtgärd ett för de diagnoserna.

En fraktur syns dessutom bättre på röntgen cirka tio dagar efter olyckstillfället.

Juppe är både nöjd och missnöjd.

Han ÄLSKAR att bo på hotell.

Jag älskar att han älskar att bo på hotell.

När fötterna ser ut så här måste de hållas torra  - förstås.

Det gäller mannenvännen med.

Männen i mitt liv ser ut så här just nu.

Mannenvännen har opererat ett nageltrång och fick tydligen in lite baselusker i såret.

Blä.

Jag hängde med Juppe på morgonkvisten och  förmiddagen på lördagen och tog en sväng till honom på eftermiddagen.

Han har synpunkter på rummet.

Det finns SKATOR här, sa han.

SKATOR som skriker utanför fönstren.

Jag. Hatar. SKATOR.

Mjo. Jag har kanske märkt tendenser när vi ridit ut på att han varken gillar skator eller kajor.

Men jag älskar ju fåglar (också) så det får han bara ta. Och vi hälsar ju på i deras hem när vi rider förbi.

Men nu skriker de utanför mitt hotellrum! Ta bort dom!

Mjaäh, sa jag då.

Vi ska hitta på roliga saker på söndag, försökte jag. 

Metacamen ställde till med lös mage, så vi ska tvätta din otroligt vackra, ståtliga, mångfärgade, fantastiska svans! sa jag.

På tisdag kommer hovis och ska klämma på hoven och se vad han kan se.

Sedan tar vi det därifrån.

Sjuksköterskorna i valackflocken

Tänk vad man får reda på vad som händer i en flock när man bara stannar lite i hagen och glor.

Jag kunde inte förstå vad cheferna Frami och Fengur gjorde med den här kompisen.

Grabbarna visste helt tydligt vad de ville.

De samarbetade.

Men med vad?

Ja vad?

(Gör du underliga människa till exempel?)

Jag var tvungen att gå närmare för att kunna se.

DÅ såg jag ett litet sår på kompisens bakben.

Det var såret som Fengur och Frami turades om att slicka rent!

De är tydligen chefssjuksköterskor och tar ansvar för sina medarbetare.

Så fint och så speciellt.

Trodde inte hästar hjälpte varandra med sådana saker.

Där hade jag fel. 

Har ni sett liknande beteenden i en flock?

Jag berättade för pålles människa om såret, så nu har han ett litet plåster på benet.

 Japp! Där hade du fel.

Japp. Jättefel.

Närå. Den här kompisen var inte övertydlig i sitt statement.

Han viftade bort flugor med huvudskakning bara.

Phu. Började känna mig dum.

Med det önskar jag och Juppe trevlig helg.

Ta hand om varandra!

Och ja, jag ska blogga oftare.

Nu har jag faktiskt flera inlägg i huvudet och kameran som bara trycker på och vill ut.

Världens bästa Vet-Inte-När finns inte mer

Jag blev chockad när jag läste på sociala medier att Chris Johnston avlidit.

Jag och Juppe träffade honom första gången på hästkliniken Mälaren, där han jobbade då.

Chris och hans personal hjälpte mig och Juppe genom otaliga undersökningar och behandlingar när Juppe blev halt och fick ont i bogen.

Det är otroligt jobbigt att vara på klinik med sitt älskade djur.

Jag har varit så stressad att jag bara kommit ihåg hälften av vad Chris berättade. Jag fick ta med mig ett par öron extra (mannenvännen) för att vara säker på att förstå allt.

Chris var noggrann, men det gick inte att få bukt med Juppes onda.

När Chris slutade på Mälaren så följde jag och Juppe med till nya kliniken.

Det kändes som en trygghet att ha tillgång till Chris expertis, till och med när han till slut berättade att han inte längre ville behandla Juppe mer. Det skulle var oetiskt.

Jag har aldrig tvekat en sekund på att Chris stod på Juppes sida och att Chris var beredd att prova allt för att Juppe skulle bli så frisk som möjligt.

Nu fick både jag och Juppe vara med om ett underverk som Moder Natur ordnade på egen hand.

Juppe lyckades ju faktiskt muskla upp sin bog med andra muskler än sin avslitna biceps.

Chris fick trösta mig så gott han kunde och ville vid sista veterinärbesöket där han sade åt mig att åka hem och njuta av min kompis sällskap. Han lovade att vara med och stötta vid kommande jobbiga beslut (när vi trodde att Juppe hälta snabbt skulle bli värre).

Den som vill och orkar kan läsa om Juppes skador under taggen Skador.

Jag och Juppe vill ju visa upp oss för världens bästa Vet-Inte-När.

Få vara lite stolta, tacka för hans stöd.

Chris döpte sitt företag till Vet-Inte-När när han precis slutat på Mälaren och fick lite kommentarer kring det, att det inte lät tillräckligt seriöst.

Mina tankar går till hans nära och kära och faktiskt också till alla djur och djurägare som han träffat.

Du är redan enormt saknad.

Equiterapeutead inför tävlingen på lördag

Våra genrep inför tävlingen går sådär.

Jag vet hur fin Juppe kan vara. Men - jag känner också mig själv. Jag känner hur hela min kropp knyter ihop sig och spjärnar emot när jag blir nervös / börjar tänka för mycket.

Jag är både nervös och tänker för mycket.

Höll på att dö i går kväll när vi gjorde en V5 på lektionen, för att alla skulle få känna på hur det känns + peppa mig och Karin som ska tävla på lördag.

Kan inte låta bli att tänka att det är något i Juppe som gör ont, när tölten blir styltig (trots att jag känner hur hela mitt jävla bäcken /rygg / nacke är som en felprogrammerad robot som motarbetar Juppes rörelser).

I dag var equiterapeuten Lena Rosqvist i stallet för att gå igenom stallägarens hästar.

Jag frågade om jag fick en tid - och det fick jag. Eller rättare sagt Juppe.

Näej. Det fanns inga låsningar i min älskade Juppe.

Hurra!

Jodå. Det fanns ställen som var lite ömma eller där han reagerade lite och som borde ha lite uppmärksamhet. Men inga stora problem.

När Lena sa att Juppe inte har någon biceps på sin skadade sida, att det var tomt där höll jag på att svimma.

Jag vet inte hur jag tänkt. Kanske att den har fäst på något annat ställe eller funkar ändå, jag vet inte.

Den finns inte. Det är tomt.

Ändå är Juppe märkligt liksidig. Han är inte mjuk och bullig över bogarna, de är markerade. Men han har muskler. Och de är jämt fördelade.

Manken är liksidig. Ryggen dito. Bakbenen okej. Lite öm i ena kotan bak, men det kan bero på att han trampat tokigt. Ska köra liniment på den efter tävlingen och hålla koll.

Nu kan jag faktiskt släppa det där med Juppes kropp. Basta.

Han är lika stark och vacker som han påstår. Nu kör vi järnet på lördag.

Skärp dig, sa Juppe.

Du skuggar min imponerande mule med din mobilhand.

Men herregud, sa Juppe.

Hi, hi, sa jag och åkte hem.

Grinige Juppe och bandagen

Juppe rör sig som vanligt, trots bandage och litet sår. Gött att se. Kattstretch när jag kommer (nu till ordinarie hagen!).

Men byta bandage är baske mig inte kul.

Tur Mango vidareutbildat sig till mental coach i sommar, nu när Musse är krasslig tar Mango vid.

Lite bra kattvibbar och lugn och ro och envishet och beröm så gick det fint den här gången också att byta bandage. Vi hann precis innan regnet brakade loss.

Och jag hann precis hem för att blogga och äta frukost innan det är jobbdags. Bara en sån sak.

Ett litet gäng kompisar chillade i vindskyddet. Är det en häst eller är det en sten?

Fortfarande inte vaken.

Och vad gör min griniga häst då?

Brakar fram som en atlantångare för att komma till bästa sovhörnet.

Stackars Dynan. Vilken burdus kompis.

Där kan han ju stå Juppe och vifta irriterat på svansen. Gringubbe. Syns i morron.

Tröstad och lugnad

Juppe lösgör sig ur barocktavlan varje gång jag kommer. Världens bästa Juppesnupp är nog rätt säker på att få flera omgångar middag av sin egen matteköttbulle. Världens bästa godisautomat.

Jag har baske mig inte lyckats luska ut hur flocken funkar nu när Frami är på semester. Vem sjutton bestämmer över vad. Fattar inte.

Stallisen Jessica hade lovat att kika på Juppes sår. Hon väntade i stallet på oss. Och jodå. Jag såg själv att svullnaden i Juppes ben nedåt kotan hade gått ned helt.

Geggigt som vanligt i bandaget, men inget som luktade illa eller som var tjockt av var. Jessica tyckte det såg helt okej ut. Och som hon sa, ett sår måste ju få vätska när det läks. Och att ett sår läks nedifrån och ut mot ytan är ju bara finemang. Då kommer skiten ut.

Phu.

Och jag behöver den trösten och kloka orden. Det finns någon slags gräns för vad en orkar med vid olika tillfällen. 

När Juppe och jag var som mest illa ute orkade vi med vad som helst, stod i givakt framför veterinärer och gjorde exakt vad som krävdes utan knot. Nu har vi nosat på friska livet, sänkt axlarna, vågat släppa fram ett mer avslappnat jag.

Juppe vill inte ha något jävla bandage, men okej då - om du tjatar så.

Jag vill bara ha en frisk och stark och vacker häst och har börjat hoppas och tro på det. Ett litet sår blir lätt mer än ett litet sår, har ingen motståndskraft kvar. Blir läget riktigt illa är jag väl en tiger igen, men nu slokar jag tillfälligt. Det är ju faktiskt helt okej att inte orka allt i hela världen - hela tiden. Jag behöver också vänliga klappar och jag har tur, jag får dem.

När en måste orkar en precis allt som krävs, oavsett krav. Nu är vi inte där på Red Alert, gudskelov.

På hemväg mot sommarhagen och med sällis av Jessica och Ess och Baldur fick vi se FÖLEN.

Embla och lilla Mettun visade verkligen upp sig.

Grabbarna åt mest gräs, men vi kikade i alla fall.

Jag var helt trollbunden av Mettun. Tror ärligt talat att jag liksom inte såg vad som hände runtomkring.

Embla har verkligen programmerat sitt lilla föl att följa henne som ett frimärke.

Det räckte med att mamma ändrade riktning eller tittade åt ett håll för att fölet skulle följa. Varför skulle då inte en vuxen häst förstå oss?

Det är klart att vi ska ställa samma krav på lyhördhet och följsamhet tänker jag.

- Åh, sa jag. Embla ville verkligen visa upp Mettun, sa jag till Jessica.

- Ja, det tror jag, sa Jessica och fyllde i med att det var nog ett himla närgånget fuxsto med i bilden också.

Tänk, det såg inte jag när jag tittade i hagen. Nu på bilderna ser jag det. Jag var så otroligt fokuserad på samspelet mellan Embla och fölet.

Kolla bara här, vända på en femöring. Inga problem!

Makalöst. Tänk vilken tur att Embla fick bli mamma, hon är ju en så bra sådan. Här läser Mettun av varje liten öronvink.

Bättre än vilket tv-program som helst. Ska be Bäjebyarna ställa upp en bänk så vi kan sitta och titta jag och Juppe.

Och jo, nu är Tinna tillbaks till hingsten. Annica skjutsade Tinna åt mig snäll som hon är.

Kvällens bandage. Finska flaggan, sa Jessica.

Himla tjat om söta fölisar, sa Juppe. Men jag då?

Makalöst gullig - och ändå manlig, sa jag.

Följde med ut i hagen. Och som av en händelse höll sig hästarna mycket nära kvinnan som hyr sommarstugan som gränsar till hagen. Tur att hon är där så ofta.

Hela flocken stod noggrannt parkerad på ett mycket nedbetat parti och kikade på den snälla människan i grannhuset.

Det kanske är hon som är flockledare? :-)