Vi knogade på i dag med sluta. Lite övergångar fixade vi också. Maffig trav, både på mig och Juppe. Yep.
Men huvudet var inte riktigt med mig, det märktes på Juppe. Skönt med en häst som greppar läget, blir lite fundersam. Sådana dagar ska vi också ha, det rättar till sig. Jag vet det. Det är skönt att veta.
Som ryttare och matte är man ju inte bara ryttare och matte, man är till exempel också dotter till en mamma som gått in i en mycket tidig demens.
Ack ja, det livet, det livet. Det är alltid både och tycker jag. Glädje över ett perfekt och vackert och sprillans nytt barnbarn och på sätt och vis sorg över att aldrig kunna prata med sin mamma på det sätt man är van vid.
Och på sitt sätt märker Juppe vad som rör sig i mig. Det är vackert tycker jag. Och så sätter jag en liten guldstjärna på mig själv för att jag ändå fattar att jag och min sinnesstämning påverkar min fantastiska häst.
Här är det inte läge att ge honom skulden för att slutan inte blir perfekt, om någon hästägare nu skulle få för sig att något sådant är pållens fel.
Och mitt i alltihop är det alltid skönt att hänga i stallet. Göra vardagliga sysslor, borsta på sin häst och hänga med grabbarna i hagen:
Jag och Juppe börjar bli överens med kapsonen från Fakur. Jag fattar grejen med den, att den styr ställningen på Juppes huvud mycket mer än en grimma.
Juppes och min trognaste fanclub. Bäbibarracuda.
En så klok och fin liten häst. Inte alls bufflig och dum, bara nyfiken och vaken. Redo för att säga hej på ett schysst sätt.
Blixt i nyllet? Inga problem. Han vet att jag är snäll under min sura tantyta.
Snyggare bilder utan blixt.
Visst är han ljuvlig!
Nu får du väl för f-n ge dig! fräste Juppe.
HÄÄR är JAG.
Fast han orkade inte vara så sur över att jag gav Bäbibarracuda lite uppmärksamhet. I ligghallen låg sprillans ny och doftande härlig halm.
Det njöt alla av.
Nej. Jag håller på att svälta ihjäl, sa Juppe. Se, jag orkar inte ens hålla upp huvudet. Så försvagad är jag.
Titta inte på mig för då kanske jag trillar omkull.
Mäh, sa jag. Du spottade ju ut det fina nyårsäpplet jag kom med till dig. Då kan du väl inte vara så hungrig.
Det smakade mysko, sa Juppe. Säkert hårt besprutat. Sedan såg jag inte att du hade på dig plasthandskar när du hanterade min mat. Vintertid är magsjuketid.
Du ger mig bara en hård lakritsgodis till så låter vi udda vara jämt.
Sötnos, sa han till.
Den här grabben vet jag inte vad han heter. Han var lite nervös först när jag stod bredvid honom i ligghallen, men han står nyfiket kvar. Samma lika varje gång jag är i hagen, lite kul. Är det Axel kanske?
Och så var det dags för Ess att jobba. Vroooommmm hördes det till slut från nedre änden av hagen efter att matte ropat ett tag (hurra för enorma hagar!). Bossen Frami har fått en ny hangaround.
Båda grabbarna gav JÄRNET i galoppen. Jösses. Det var så jag flyttade mig lite diskret mot väggen av ligghallen. De gav allt.
Det syntes hur skönt det kändes för hästarna att få använda alla muskler till max utan att det står ett staket i vägen efter tio meter. Full kareta.
Varken jag eller kameran hängde med.
Sedär. En fin sista dag på året, tillbringad på bästa stället/stallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar