måndag 30 september 2013

Trav, galopp, trav, tölta, skritta, tölta, skritta

Idag var det som att försöka spänna en sadel på en ballong när det kom till att pillra i första hålet på sadelgjorden. Oj, oj.

Dagens övningar som ridfröken tänkt ut var bra, förstås. Det hela gick ut på att kunna hålla olika tempo i skritt och tölt och trav och galopp. Men utan att ånga iväg i superfart.

Det handlar om att driva på utan att farten går upp till furioso. Rumpan ska ju med. Det gick fläckvis väldigt bra!

När jag slaaaappnar av och låter Juppe sköta ruljangsen blir galoppen en trivsam historia, precis som traven.

Och ikväll har jag beställt en ny, egen sadel till ballongen! Ska bli så kul när den kommer. Wihoooo!

Lite stämningsbilder från hagen kommer det här också. Snart är det dags för valpkompisarna att flytta. De ska ridas in. Det ska bli så spännande att få vara med om att se hur plastbrorsorna utvecklas. Och på söndag får Juppe en ny kompis i hagen, Ofsi. Ska bli roligt det med. Ofsi är en gammal bekant till Juppe, så det blir nog inga större problem att släppa ihop dem. Hoppas jag.





söndag 29 september 2013

Trött i ögat

Klassträff i Karlstad igår = pömsig i lilla ögat idag.

Gick upp till stallet. Juppe såg bakis ut, men det kan han ju inte vara. Pysslade, fick bort ganska mycket överskottspäls med magiska borsten i plast. När jag kratsade hovarna fick jag en halv stroke, har låg toleranströskel nu. Inklämt mellan skon och strålen på höger fram satt en rejäl bit pinne av fingertjock storlek.

Med lite pillepill försvann den, men fick lite högre puls där ett tag.

På med knutgrimma och ut i ridhuset för longering. Det gick bra! Han drar bara lite i repet i ena varvet, nu gäller det också galoppen. Coolare för varje gång.

Det firade vi med några skutt löshoppning. Juppe undersökte fnysande allt han kom över när jag byggde med bommar och sockerbitar.

Det gick - hyfsat. Jag sprang med några gånger. När jag knäppte loss Juppe och lät honom springa själv gick det sådär. Några gånger hoppade han riktigt snyggt i alla fall. Äpplen och applåder.

fredag 27 september 2013

Ut i mjuka hösten

Inte kunde jag låta bli att ge mig ut på en kvällstur på Juppe, trots regn.

Invigde nya regnstället som är åt det där lite gammeldags saltkråkanstuket i något som känns galon. Funkade jättebra, jag halkade inte runt ett dugg i sadeln.

Juppe tyckte det var lite läbbigt med alla regnljud i början, sedan njöt vi lika mycket båda två tror jag. Tyst, dämpad skog. Alla dofter som slog emot oss. Lugnet. Ah.

Fin start på helgen.

Juppe - känd från vlt

Här finns både Juppe och tankar om tid.

onsdag 25 september 2013

Galopp där jag bestämde, wow



Herr sötmule mötte upp i hagen idag igen. Okej, okej, okej, till och med jag ser att magen är lite rund. Eftersom det ändå känns roligast och bäst för grabben att gå ute i hage så gör jag som ridfröken ordinerade: galoppera, galoppera, galoppera.

Juppe var nervig idag med, men det var inte lika illa som igår.

Promenerade ner på vägen förbi vårt hus. Där finns ett dike som det går fint att galoppera runt, eller om man är snabbare än bonden Alf - lite kvar av stubbåkern i änden av vägen.

Vi knallade dit för att kolla läget. Juppe hoppade jämfota när en granne mötte oss på cykel. Då hade han misstänktsamt tittat mot alla kurvor och buskar som kunde gömma pistoler, handgranater och k-pistar.

Jag och grannen fick en trevlig pratstund i solen. Juppe stod snällt och väntade, nappade åt sig lite gräs. Till slut skruvade han på sig. Dags att fortsätta.

Det fanns stubbåker kvar! Väl vid åkern hade Juppe lugnat ner sig och börjat frusta och njuta av att ha lång tygel. Öronen åkte framåt, mungiporna upp - på oss båda.

Jag tycker det är så jädra härligt när Juppe sätter fart, men bara härligt när jag känner att jag har chans att påverka tempo och den där lilla detaljen - stopp och belägg.

Det gick väldigt bra, Juppe galopperade lite hispigt men i måttfullt tempo längs skogsranden på åkern. När jag bröt av gick han snällt på lång tygel och flåsade. Jag var snäll och tog bara korta galoppstunder med flåstid emellan.

Till slut började Juppe med sin välkända metod - jag leker ånglok så får vi se vad hon gör. Det är mycket lättare att ha en hel åker att hålla till på när gossen gör så. Nu tänkte jag att - aha, du vill sluta jobba nu. Du tycker det är lite jobbigt att springa din lilla sötgris.

Jag fick stoppa Juppe med två one-reinstop. MEN när han trodde att det var över så sa jag galoppera igen, att han busar ska inte resultera i lugn och frid och ro och stå och fisa i ett hörn av åkern. Nope.

Det blev till att galoppera tills jag sa stopp istället. Det gjorde vi två gånger. När han väl lydde mig så fick han lång tygel igen och fick knalla hem till stallet. Tror vi var lika nöjda båda två!

Det blev en jättehärlig stund på åkern. :-)

Visst är han fin fisgrisen? Nu kan han äta lite till med gott samvete.



tisdag 24 september 2013

Atli-övningarna satt som en smäck!

Efter lite stalltjänst hämtade jag Juppe i hagen.

Ena lillbrorsan ville följa med, han såg lite storögd och orolig ut. Juppe såg sur ut. Han kom och mötte mig som vanligt. Men han såg riktigt sur ut.

Inne i stallet reste han lite ståtligt på halsen, spratt till för saker som han inte brukar sprätta till för.

Hm.

Borstade, gullade, det hjälpte lite. Men inte helt. Hela tiden kände jag juppeögonen på mig. Lite smått anklagande sådär.

Eftersom jag håller på och plöjer hästböcker just nu, och alla jämförelser ger Atli Gudmundssons bok Atlis verktyg för islandsryttare högsta betyg hämtade jag en övning ur den.

Låg i går kväll och tänkte på hur ridturen slutade i panik efter skotten.

Tänkte att det nog är jättebra att köra lite markövningar, så det gjorde jag. Alltså fick Juppe bara tränset på sig.

Inne i stallet hann jag faktiskt tänka: hjälp, ska han verkligen testa mig på allvar nu? Riktigt på riktigt? Allt kändes så konstigt.

Ute på ridbanan fattade jag lite bättre. Juppe väntade på skotten.

Jag började med att få honom att skritta lugnt bredvid mig, och gå på lite volter. Byta varv, göra samma sak. Göra lite öppna, så gott vi kan. Allt gick bra, tills en liten gren knäcktes i grannans trädgård, det lät inte mycket - men det lät tillräckligt för att Juppe nästan skulle göra en baklänges saltomortal.

Så rädd är han.

Försökte skita i det och göra det jag bestämt innan. Köra övningen ur Atlis bok där man lär hästen stanna på ho, och verkligen på ho egentligen utan att man ska behöva ta så mycket i tygeln.

Så - tyglarna i en tygelbrygga på Juppes manke och spöet i pennfattning i andra. Friskt och frejdigt tempo och hooo: förstärkt med ett litet drag i tygeln och med ett tryck med spöet mot bogen.

Juppe fattade snabbt och tyckte det var kul. Han går igång på beröm och äpplen.

Nu började frustningarna komma.

Det gick så bra så jag bestämde mig för att testa i trav också. Uj, uj. Juppe har stora tjusiga kliv, det var inte lätt att hinna med. Ibland hamnade han så långt före mig att tyglarna drog alldeles av sig själv. :-)

Men - han tvärstannade på ho, med spöets hjälp. Suuuupermycket beröm och ett äpple till.

Det var mycket svårare i andra varvet, både för mig och Juppe, men det gick det med.

Nu var vi som små solar båda två och jag avbröt. Juppe hade coolat ner sig och jag med. Det var en helt annan pålle som försvann ner till kompisarna i hagen. Skönt.

I morgon ska jag köpa knallpulverpistol. Så här kan vi inte ha det. Får börja där, om jägargrannen som lovat hjälpa till kör med riktiga skott till att börja med så tror jag Juppe får en stroke.

måndag 23 september 2013

Oj, oj, oj. Vi måste skotträna

Det började så underbart. Små snirkliga stigar, rakt ut i skogen. Grönt, mossa, roliga små stigar.

Juppe höll tungan rätt i mun för att hinna med i Oskans tempo (gick inte). Det märks att han tycker att det är både kul och jobbigt. Trädstammar, smådiken, stenar, berghällar, stockar, kvistar - you name it. Vi råkade ut för allt, och tog oss över allt.

Allt var frid och fröjd - tills det första skottet brann av.

Juppe liksom lossnade från sitt eget skinn. Det kändes som att jag och sadeln inte riktigt hängde med.

Killen körde upp huvet och spraaaaang! Jag hade inte mycket att säga till om kändes det som. Skott efter skott rullade fram i skogen.

Till slut fick jag hoppa av. Juppe vill springa hem, jag sa att han fick springa runt mig i en volt och tänka efter. Många volter blev det.

Jag var inte säker på att jag skulle ro hem det hela, har aldrig sett honom så skakis.

Stallägaren tröstade, hon förstår att det känns obehagligt när hästen inte går att prata med. Och poängterar att det inte är någon slags prestigeförlust att hoppa av.

Kunde hoppa upp igen när vi kom "hem" till lilla grusvägen mot huset och stallet. Men jädrars så nervigt. Försökte få Juppe att gå i svängar och att göra något som liknade öppna och sluta. Nja. Inte mycket till kontakt mellan oss, men till slut slappnade han av.

Tycker han pustar ut när jag gör det. Så jag suckade och släääääpte ut luften, drog in och slääääppte ut luften. Killen lyssnade inte riktigt.

Suck. Men hem kom vi.

Ska man tvätta snopperiet på en valack?

Som veterinär får man säkert höra det mesta. Det fick Herr Kindahl idag. Hans mycket trevliga och snälla fru ryckte genast ut för att förklara.

Kort sagt: jag tycker att det ser lite geggigt ut ibland runt skapet på Juppe. Har ingen aning om utifall att man ska hjälpa till och tvätta.

Rådet är: inte i onödan.

Jisses, blev faktiskt lite generad där ett tag, säkert därför fru veterinären klev fram. Bäst är sålunda att kika lite grand hur det ser ut runt snoppen på hästen när den ändå hänger ute, det kan hända när hästen slappnar av när man borstar.

- När du har haft hästen ett tag kanske du upptäcker något ställe som han tycker extra mycket om att bli borstad på.

Jahapp. Juppe kniper än så länge. Icke antydan till snopp när jag borstar. Däremot har jag sett lite svart grejsimojs som fastnat i pälsen, så det har jag ryckt bort.

- Ser det riktigt illa ut, då kan man helt enkelt ta tag i snoppen och tvätta. Annars räcker det med att rycka bort lite flagor om man ser några.

Häpp.

Varför fråga om en sån sak? Jo, valacker kan tydligen få penissten. Det kan göra ont.

Och så blev Juppe vaccinerad mot hästinfluensa och botulism. Egentligen var det för tidigt för hästinfluensasprutan, men tänkte att det är lika bra att synka Juppe mot stallägarens hästar. Botulismspruta nummer två måste Juppe få påfyllt om en månad.

Och tansebissingarna såg fina ut, bara lite skarpa kanter som veterinären raspade ner på några minuter. Bra, bra. :-)

Och snart har vi en date för att ta en ridtur. Bra, bra det med.

söndag 22 september 2013

Grabbhalvan testar mig - så är det bara

Drygt fyra kilometers fin tur med Oskis i sällskap idag.

Skön, doftande, tyst, sval skog.

Tölt en ganska lång sträcka på grusväg. Det gick finemang, Juppe ville bryta av till trav en gång (antagligen för att det blev jobbigt) men det ville inte jag.

Töltsträckan på gräs gick faktiskt lättare.

Turen slutade med galopp på en liten körväg. Hästjäveln drar iväg med mig igen. Nope, det var inte det att Oskan tog täten. Juppe såg sin chans att leka skenande lokomotiv. Han lyssnade inte ett skit när jag ville slå ner på takten.

Entygeltagsstopp ut på oplöjda åkern. Så här kan vi inte ha det.

Spontant blir jag så sur att jag vill galoppera skiten ur honom. Fast det hjälper nog inte.

Får öva på det där med att stanna när jag vill. Stallägaren sa att det är bra att nöta på det på ridbanan. Funkar det inte där, funkar det inte ute på tur heller.

Så är det nog.

Sorry Juppesnupp. Du skapar mer jobb för dig. Jag tycker det är lite kul att han är så stark och glad att han vill busa och testa - men det skulle jag aldrig tala om för honom. Man är väl hårt prövad tonårsmor till människobarn också. :-)




Och för övrigt har vi nog hittat lösningen till plastbrorsornas viktproblem. Juppe fick sitt blå regntäcke på sig ut i hagen, svettig som han var. Plastbrorsan som väger mest såg ut som han fick en fint inslagen present.

Bita, dra, springa efter, dra med läpparna, undersöka osv.

Det kanske kostar lite i täcken räknat, men snart blir de nog smala som snören.

lördag 21 september 2013

Sedär, det blev en lugn timme i skogen

Härligt sällskap av otrolig sexåring som red tanthästen Fluga själv och en Oskis som får börja röra på sig.

Svampspaning och som alltid trivsamt pladder. :-)

Jo, men jag är nog Juppes människa

Morgonhurtig som jag är tog jag skottkärran med mig upp till stallet. Mockade lite ur killarnas hage, de högarna ska sätta sprutt på min trädgårdskompost som stannat av helt.

Tre killar orkade knappt vinkla öronen åt mitt håll. Skit i det då, tänkte jag och mockade på.

Men så hörde jag små söta hovar bakom mig. Juppesnupp ville hälsa.







Mission completed. Då tog han en slurk vatten och travade ner till kompisarna igen.

Japp, he's my gulleplutt.

fredag 20 september 2013

Testa sadel, tölta, tölta

Fredagkväll i Berga, kommentarer är överflödiga. Ändå kommer det ett par längst ned.












Nej, jag vet. Det ser inte mycket ut för världen. Men det är skitjobbigt, verkligen. Både Juppe och jag var totalslut och svettiga efter kvällens lektion.

Roliga ridfröken såg jävligt bestämd ut i ögonen redan från start så att säga. Hon hade med två viktboots åt Juppe på vardera drygt två hekto. De spänner man fast runt framhovarna för att hjälpa hästen hitta balansen i tölt, och för att det ska bli lite mer träning kantänka.

Dessutom hade hon med sig en bomlös sadel, en mjukare typ av sadel som gör att ryttaren lite bättre känner hästens rörelser och är bra för hästar som, äh, ändrar figur under sommaren.

Fick testa en töltrider någonting på 17 tum (om jag fattat rätt så är det typ rumpstorlek på mig och lite längd på sadeln). Vi kom fram till att jag nog behöver en 17,5:a ungefär.

Mina förbannade jävla knän och lår behöver botoxas eller sågas loss för att slappna av. När jag sitter med tung geléhallonrumpa i sadeln och slappnar av i benen - då funkar det för Juppe med. Problemet är bara att jag är som en spänd fiolsträng för det mesta.

Och när jag kniper åt med mina knän så dras underbenen upp och jag tippar framåt. Suck. Inte bra för min balans och inte bra för Juppe.

Nåja. Det har ju verkligen hänt en del både med mig och Juppe sedan jag köpte honom, får trösta mig med det när det känns surt att jag är obildbar. Tror det är ungefär som med ungar som går i skolan, jag behöver tugga lite på det jag lär mig och rätt vad det är så blir det ett litet skutt upp på inlärningstrappan.

De stunder när allt sitter - då är det ju så jädra roligt! Det är faktiskt värt rubbet. Plus det faktum att Juppe gillar att jobba med mig, för det märks att det gör han. Kompisen.

torsdag 19 september 2013

Komiskt och lite trögt



Jag tror att Juppe blivit av med sin koskräck. Han studsade till rejält när kalvarna spratt till, hela flocken flydde när Juppe landade på alla fyra efter sitt hopp. Han stirrade förundrad på flocken som sakta vågade sig fram till staketet igen.

Ska man tro appen Map my run har vi avverkat 1,8 mil idag. Det tror jag inte alls på. Däremot tog turen till fornborgen i Näs över två timmar den här gången. Phu.

Trodde det skulle gå lite rappare, men Juppe var riktigt nervig. Ville inte ens gå upp på vägen ovanför stallet. Som tur var kom grannen cyklande, lite misstroget stirrande på Juppe. En kompis! Tänke Juppe om cykeln och mannen och vågade sig upp på asfalten.

Och så vidare ...

Cheesus. Galoppsprång i panik bakom stallägarens hus, där vi gått nittielva gånger.

Och för varje tokighet så blev jag mer och mer nöjd med Juppes nya outfit. Tänker att om jag åker av så ökar i alla fall Juppes chanser till överlevnad med några procent om han galopperar ut i trafiken i den här:




Reflextäcket funkar skitbra. Alla bilar, alla lastbilar sänkte farten. De tänkte säkert - det där måste vara en helgalen häst som är klädd i självlysande pyjamas.

Juppe vågade inte gå över bron mot kyrkan, jag fick hoppa av och gå före. Hästflocken som alltid rusar efter staketet rusade efter staketet. Brevlådorna som alltid vill nafsa Juppe i benen nafsade Juppe i benen.

Är vi klara nu? Tänkte jag och satt upp. Juppe skuttade som en kanin längs stigen bakom kyrkan.

In på grusvägen. Så underlig vägen ser ut? Liksom randig och mjuk. Det brukar den inte vara. Juppe var misstänksam. Vi travade lite, det brukar liva upp och lugna ned.

Då mötte vi traktorn med en hel lång bullrande vägskrapa bakom. En underbar man satt bakom ratten. Han stannade och gav mig tid att sitta av och låta Juppe stå och beta under tiden traktorn kröp förbi. Vägen tillåter inte möte mellan två bilar ...

Japp. Tänkte att nu vänder han nog och tar andra hållet med. Så finurligt nog stod Juppe och jag och väntade på en mötesficka. Inga problem, Juppe tittade bara på monstret.

Att följa efter var däremot svårt. Det blev hästbalett i högre skolan. Ett steg fram, två åt sidan, och en liten böj ... Där började jag bli ganska trött.

Vi hade hunnit knappt halvvägs.

Då vänder traktorn och ska köra samma väg igen. Skutt av Juppe och in på en liten sidoväg och titta på det hela. Jag promenerade förbi en grisfarm där Juppe brukar bli rädd. Kanske tur för han var rejält skuttig.

Väl på stigen i skogen lossnade allt. Jag fick hoppa av två gånger för att sparka undan hästbajs från stigen.

En grönsaksbonde hoppade upp från en odling och korna hälsade på oss som sagt. Inga problem att gå över bron hem. Juppe var nog överlycklig över att ha överlevt turen. :-) Klart killen fick smaska rejält med gräs. Det är han värd.



onsdag 18 september 2013

Middag på tu man hand



Orkade inte rida idag. Släpade mig upp till stallet för att gulla lite med Juppe. Hasade ut till bänken på stallbacken och dunsade ner.

Juppe tittade beundrande på mig. Å, du store ledare som erbjuder mig alla dessa delikatesser!

Med klotrunda ögon grep han sig an saftigt och smaskigt gräs och ogräs. Jägaren sköt skott nere vid ån, han tittade upp men glömde bort i nästa sekund. Mmmmmmat.

Nu börjar det bli ganska slutbetat i hagarna killarna går i, lillbrorsorna behöver banta så det är som det ska vara.

Och med hjälp av en grimma och ett grimskaft så fick jag känna mig dyrkad i alla fall i 20 minuter under dagen. Inte illa.

tisdag 17 september 2013

Yes, vinterns outfit är fixad. Shoppade ett horze reflextäcke på Glada spiltan. Finns på nätet också, såg jag.

550 pix, men det får det vara värt. Expediten lovade att vi skulle lysa som ett helt vägbygge, det bästa täcke hon sett.

Annars? Annars såg jag över en regnvåt Juppe, bulan på bogen är nästan borta. Tre sårskorpor känns i huden.

Och så beväpnade jag mig med äpplen, klädde på Juppe repgrimma och longerlina och så tog vi en sväng i ridhuset.

Det funkade så bra att jag kom på mig själv med att bara stå och titta på Juppe. Han sänkte huvudet och travade snällt, lite mer dra och slit i ena varvet. Men ändå.

Han lyssnade fint på byte av varv också. Skönt.

Spände loss gossen och släpade fram två cavallettibommar, ställde dom på varann och drog fram två bommar till som infångare.

Tänkte helt felaktigt att här är det väl bra att springa själv, inte kan longerlina behövas? Jopp. Juppe blev vimsig och stressad av det.

Knäppte på linan och sprang bredvid istället. Häpp, skuttelutt över hindret åt båda hållen. Det syns att han tycker att det är kul.

Han fick en rejäl stund att käka gräs på efteråt.

Och jag fick en leverans i stallet. Världens finaste höstmössa, grön med vita moln på. Den ska jag visa i morrn på bild. :-)

måndag 16 september 2013

Ung, stark och vacker

Ledig dag = gå till stallet när jag vill = efter lunch i lugn och ro. :-)

Juppe kommer lunkande mot mig när jag ställer mig en bit bort i hagen och ropar hans namn. Gott så. Jag går tvåtredjedelar, han möter upp sedan.

Var nervös för att bulan på bogen skulle vara större, det var den inte. Den hade tvärtom krymt. Och nu när det inte var så vätskigt och bubbligt under huden kunde jag känna två små nagg i huden. Och ett hack på andra muskelbulen på bogen. Han måste ju ha sprungit på något? Det kändes som hacken satt i linje.

Borsta, gulla, sadla och tränsa. Och ut i skogen. Jag tänkte ta långturen på grusvägar över ån, men ångrade mig. Längtade efter tyst, doftande skog.

Juppe var nöjd. Efter lite tvekan på läbbiga vägen förbi vårt hus så blev det fart på pållen. Galopp utan paniktempo på stubbåker, bara en sträcka med avsevärd farthöjning och det tror jag var pur glädje. :-)

Vi vek av in i skogen, Juppe snodde ett halvt äpple som låg utlagt på backen åt älgarna. Han blev så nöjd, så nöjd.

Och pinnelinnepinnelinn på islandshästbenen. Inte en tvekan någonstans hos Juppe, det här KAN JAG. Okkidokki sa jag och lät honom ha lång tygel hela vägen i skogen.

Öronen gick som små periskop åt alla håll, åt mitt håll också. Nöjd? Hör inget, då är det väl okej.

Utmanade mig själv och min lust att dra i tygeln för att reglera farten. Tänkte att nu får vi se om du har någon form av omdöme.

Klart pålle hade det. Till och med i nedförsbackar, mycket intressant. Ska verkligen försöka sluta "tjata" med tygeln. Juppe tog ansvar och visade att han kunde hantera det. Rundan i skogen gick absolut inte i racerfart, utan hade ett hurtigt gåtempo.

Det märktes att Juppe kände sig både rådig, ung, stark och vacker. Klart han är!

Han är så fruktansvärt kul när det dyker upp saker som han är rädd för. Eftersom jag tagit som vana att promenera honom för hand en del - och då har jag gått mot det läbbiga och satt mig bredvid - så går han fram mot allt misstänkt med sänkt huvud och luktar och fnyser. Till exempel en brunn mitt på en åker.

Inget spatt eller så, bara lukta, lukta, lukta. Begrunda, fnysa. Och så är vi klara med det. En tur med Juppe är aldrig tråkig.

I morrn får jag se om min rygg är tråkig. Mockade upp tre skottkärror med bajs ur killarnas hage. Min företagsmassör bannar mig och säger att jag måste stretcha efter varje ridtur och mockningsuppdrag. Uj, uj. Orkade inte. Tar det en annan dag.

söndag 15 september 2013

En handflatestor vätskefylld bula

Gulp. Upptäckte att Juppe hade en bula på bogen när jag borstade honom inför ridturen.

Ett litet hack i huden hade han precis mittpå bulan, det såg nästan ut som en liten tand som hackat hål. Undrar om det kan vara en liten pinne som stuckit hål där vid en ridtur?

Stallägaren hjälpte mig att tempa Juppe, helt normalt, 37,6. Och efter 40 minuters lugn skrittur var tempen bara någon grad högre. Skönt.

Och - bulan hade minskat avsevärt i storlek!

Han är inte öm när man trycker på den, men lite läbbigt ändå. Får hålla koll på den under veckan, och tempa före och efter turerna. Tur att ett veterinärbesök är bokat om en vecka. Då får veterinären kolla lite extra på det.

lördag 14 september 2013

40 fina minuter i skogen

Skönt med sällskap, tyckte Juppe. Han la sig en nosbredd bakom Oskan och tuffade på.

Men rackarns så snabb hon är, Oskis. Korta steg, nästan som en häst med larvfötter. Mycket effektivt. Jag och Juppe samarbetade fint med att hålla reda på hans åtta fötter.

Skön tur. Bra dag.

fredag 13 september 2013

Spruttispruttibangbang!



Juppe och jag har övat på one-rein-stop. Det funkar.

Flera gånger funkade det faktiskt.

Det är något med Juppe, mig och stora stubbåkrar. Det blir för mycket fart. Jag tänkte mig en liten lättare aftonworkout med skitt och galopp varvat.

Första galopperna funkade bra. Sedan är det som att farten ökar och ökar och ökar.

Min lätta misstanke är nu att Juppe försöker smita från jobbet ibland, han vet att jag drar i nödbromsen när det blir så där. Och dels att det blir lite för mycket för honom helt enkelt, han jagar upp sig.

Det var en styck dyngsur häst som ändå nöjd knallade tillbaks till stallet. Tänkte att jag ger mig inte förrns han kan skritta lugnt på lång tygel. Det tog sitt lilla tag, men det gick. Täta stopp, smyga fram i skitt, stopp igen osv. Till slut gick det lugnt och fint.

Och bästisarna väntade i hagen. Kompisar är bra att ha.



onsdag 11 september 2013

Jobbigt med löshoppning

För mig alltså. Vi provade det för första gången idag.

Hasa, släpa, bära. Två cavallettibommar på sockerbit ovanpå varandra fick bli hinder. Det var stört omöjligt att få ner några plastpinnar som "landningsbana" framför hindret - så det fick bli lite pill med vägpinnar och plastkoner.

Funkade hjälpligt.

Visste inte riktigt hur jag skulle få till att han skulle springa mot hindret. Jag satte på honom vanliga tränset, så att jag hade bettringarna att ta tag i (om det skulle bli väldans svårt att lyssna på mig).

Efter lite longeringsövningar och leda med stanna-gå, och följa mig så knäppte jag loss Juppe. Han stirrade förvånat på mig.

Sprang bredvid honom med spöet i näven och smackade som en galning. Jodå, då kunde han springa. Flämt, flämt. Och innan hindret drog han iväg i galopp och gjorde glada skutt - över infångarna. Han såg i alla fall livad ut.

Vi körde några gånger till åt båda hållen. Ibland blev det faktiskt skutt över hindret, även om det inte var särskilt elegant. Över kom han ju, och jag fick ännu mer motion när jag rättade till hindret.

Hoppas det var glädjeskutt och inte surskutt Juppe bjöd på. Varje gång så kom han i alla fall tillbaks till mig när jag kallade på honom. De gånger han hoppade rätt över hindret fick han en godis, annars bara beröm.

Sista gången ställde han sig med rumpan mot mig och huvet mot staketet. Inte bra. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt saken, så jag plockade ihop hindret. Nu i efterhand tänker jag att han kanske borde ha fått göra något mer, vann han någon sorts trotsuppvisning mot mig när han vände rumpan till?

Nåja. Vi har fått motion i alla fall. :-) Och jag tror att han tycker det är lite kul när man hittar på nya saker att göra. Men - inte ett enda tugg under hoppsessionen. Ska ge det några gånger till, han kanske behöver tänka på saken.

Och jag ska försöka konstruera bättre infångare. Ska köpa cement och gjuta pinnar i små hinkar. Jepp. Lagom helgjobb.

tisdag 10 september 2013

Juppes baktrakter bättre

Idag var det dags för nya dojor igen. Det gick snabbt och geschvint. Jag attackerar alltid stackars hovis som också är duktig uppfödare och ryttare med hundra frågor.

Eftersom jag unnar mig att vara mitt uppe i en hästneuros så nördar jag på allvar. Har en rejäl trave med alla möjliga böcker om islandshästar, natural horsemanship och som har med hästens välmående att göra hemma på lån från bibblan.

Så:
Juppe har inte farligt med foderränder på hovarna, faktiskt ovanligt få.

Hans baktrakter börjar växa ut lite mer, det ser bra ut.

Det djupa hacket i en av bakhovarna som Juppe hade redan när jag köpte honom fick han antagligen efter ett slag precis mot hovranden. Då kan en spricka uppstå, som växer ut efterhand. Juppes är inte alls djup eller allvarlig (hovis har förstått att jag är den oroliga typen av hästmamma).

Det tar ungefär ett år för en hov att återskapas helt. Alltså att växa ut på nytt.

Det finns egentligen inga specifika "övningar" för att få hästen att lyfta bättre på hovarna. Det har med hela hästens energi och framåtanda att göra. Och som alltid - med att få med bakbensaktivitet. Ständigt, ständigt denna rumpa som ska hänga med.
Och hästens energi och framåtanda beror i stort på hur stark hästen är i kroppen och på konditionen. Men så klart också på hur han/hon är funtad mellan öronen.

Juppe är i ganska fin form. Inte alarmerande fet, mer så att han har en "kola" på magen. Det är jag nöjd med.

För att få en häst att forma om hoven krävs det typ tre, fyra månader av barfotaliv (med bra och varierat underlag så klart). Så att låta hästen vara utan skor blir ju svårt. Kan absolut inte avstå från Juppe så lång tid.

Ja, ungefär där tog väl antalet hovar att sko på Juppe slut. Så frågelådan stängdes för den här gången. :-)

måndag 9 september 2013

Juppe är värd ett glas vin

Idag erövrade vi andra sidan av ån. En nervös resa på två timmar.

Om en häst bara kunde fnittra nervöst så skulle Juppe ha gjort det. Jag gjorde det.

Juppe är alltid nervös när vi rider en ny väg. Jag tror inte att han riktigt litar på mig som ledare än. Han studsar till och ställer sig som en häststaty och stirrar. Vilket inte är som balsam för mina nerver heller ...

Men - jag hade bestämt mig för flera dagar sedan. Det här var Dagen D för att ta sig ut på en ny ridväg. Vissa saker vågar man helt enkelt, annars är man en liten lort. Vi var inte lortar!

Ok, jag höll på att krokna redan när vi gick åt "fel" håll, alltså inte till trygga skogen eller välkända fälten. Visserligen där vi ridit förut, men då med sällskap.

När vi rundade byn för att slippa gå på vägen som är både smal och slingrig och där fartglada bilister allt för ofta ger järnet, så möttes vi av "mysko" ljud vid flera hus. Folk var ute i sin trädgårdar och jobbade. Juppe spratt till lite nu och då.

Men när vi ändå hade hunnit så långt var det ju lika bra att fortsätta tänkte jag kavat. Och det tänkte jag flera gånger längs vägen.

Vi har tittat på skolbussen, en bil med bullrande släp (på nära håll), en bro som ger mysko ekoljud när ensamma hovar klapprar över den. Tre hästar som jagade oss längs vägen bakom sitt staket.

Vek in på en gårdsplan som alltid brukar vara öde. Nu stod flera dörrar öppna, och en radio stod på full volym i en lokal. Det var här vi fnittrade nervöst efter att ha överlevt flera omkullblåsta sopbehållare (sophämtningsdag idag) och brevlådor.

Väl inne på trygga stigen bortom vägen var vägen spärrad av en traktor med bred vält monterad efter sig. Juppe frös till is, men följde snällt med när jag hoppade av och gick före.

På stigen som går längs vägen hann vi njuta av långtradare och en skördetröska som gick för fullt.

Vi orkade knappt reagera för jakttorn nära vägen, ett stort stenblock som någon parkerat på en ficka längs vägen, en grushög med fladdrande plasttäcke tills det plötsligt luktade GRIS! AAAAaaaaaa! Och just då började en hund i en hundgård skälla. Här hoppade jag av Juppe gång nr 2. Han följde snällt efter.

Stigen i skogen var som balsam på våra nerver. Fick hoppa av när Juppe unnade sig en rejäl bajsomgång, sprätte bort bajset från stigen. Tur att han är så snäll att hoppa upp på.

Hoppade av igen när det var dags för en riktigt brant nerförsbacke, det kändes inte juste att sitta kvar på ryggen. Juppe började bli trött, det märktes. Han var nöjd med att jag gick före i backen, han slickade sig om läpparna och tuggade.

Häpp, upp igen. Lugn och frid och ro? Nope. Här luktade det av Juppes värsta mardröm. KO! Det luktar KO! Sådana som äter hästar till mellanmål.

Nä, falskt alarm. Juppe slappnade av och gick och dåsade i värmen, precis som jag. Då dök dom upp efter en vägkrök. En hel flock med glada kalvar.

Juppe orkade knappt hoppa längre. Tror han var helt slut psykiskt. När jag började prata med kalvarna och "gulla" med dom som jag brukar göra med katter och annat som kommer i vår väg så frustade han. Han stod och tittade storögt på det hästätande gänget. Som helt plötsligt var rätt roliga. Han ville inte gå därifrån.

Kalvarna följde halvhjärtat med en liten bit längs staketet, Juppe vände huvudet och tittade glansögt på gänget med glada gula plastörhängen.

Undrar om han någonsin sett en ko när han var liten?

Inga större äventyr förutom en mamma med barnvagn och två pladdriga barn innan vi kom hem igen. Inte ens hästarna i hagen orkade jaga oss.

Frid.

Och så hoppade jag så klart av Juppe så att han kunde äta ifatt lite kalorier. Jag tycker att han är värd den belöningen. Han skulle till och med ha varit värd det glas röda vin jag tog till kvällen.

Phu.

Hoppas att Juppe är lika nöjd som jag är. Hoppas han är kaxigare och har roligare nästa gång vi tar den turen. Han är så duktig - en maräng. Hur många hästar hade klarat alla de prövningarna med gott mod?

söndag 8 september 2013

Vissa dagar ...

... orkar man inte riktigt det man tänkt. Det blev inte smältabortfettgalopp. Det bidde en stund av longering.

Inte det sämsta. Juppe lyssnar bra på mig. Jag fick lugna ner mig i hanteringen av honom, jag var på dåligt humör. Det gjorde att jag blev hårdare mot Juppe, och då funkar longeringen inte alls.

När vi klev ut ur ridhuset var båda nöjda och glada. Gott så.

Klubbmästerskap i EIR på Björsbo

Rolig dag! Det gick riktigt bra för två kompisar, fina pållar duktiga ryttarinnor.

Trevligt sällskap. Mycket väntan. Sol. Glad unge. Gott humör.




























 Gisli var speaker. Underbart tydlig, ska jag någon gång tävla tänker jag kräva att han sitter vid mikrofonen. Han låter dessutom snäll!













Alla ryttare var på plats vid collecting ring i tid. Det gick undan. Så när kvällen kom hade vi tid för att rida ut. Stallägaren föreslog att jag skulle sätta mig på tanthästen Fluga för att testa att handhästa Juppe. Själv promenerade hon två hästar för hand.

Det gick jättebra! Juppe ville bara ta några smakbitar av Fluga, men hon är ingen tant man sätter på plats i första taget. :-)

När han väl fattat att han inte fick kliva före henne gick det också att underlätta för honom, genom att släppa på hans tygel så att han kunde kliva bakom tanten där det var besvärligt att ta sig fram.

torsdag 5 september 2013

Vad har hänt?

Tog en tur i den varma kvällssolen. Jägarna hade satt upp jaktskylten vid skogen, så Juppe och jag höll oss vid "racerbanan" runt ett dike på åker.

Han var en förekommande, vänlig och uppmärksam gentleman idag också. Galopp, galopp för att få bort sommarmagen. Och så skritt på lång tygel, och om igen ...

Ok. Sista varvet ställe han sig i kissposition vääääldigt länge och flåsade. Böjde nacken och tittade på mig. Var är godiset? Jag har varit duktig!

Hoppade av i god tid. Klart killen ska få belöning. :-) Mycket trevligare att promenera med Juppe dessutom än att dega i soffan.






onsdag 4 september 2013

Hur lastar man en unghäst?

Stallägaren har en unghäst (en av plastbrorsorna som Juppe slåss med i hagen) som ska iväg till inridning i oktober.

Är hon orolig för inridningen? Hästens lynne? Att hästen ska ha dåliga gångarter? Sadelskräck? Vara elak?

Näej. Hon är bekymrad för om det ska gå att lasta honom. Så här såg det ut vid andra - lyckade - lastningsövningen.




















Hemligheten? En hink med smaskiga äpplen i bitar i hästsläpet.

Först några raska promenadvarv runt släpet, sedan som av en slump ett varv över rampen. Sedan häpp, in i släpet. Och där står redan hinken med godsaker. En bit ut, lätt att nå.

Gott?

Följ efter hinken in då. Och det gjorde han glatt två gånger. Eller var det tre?

Och juppesnupp då? Ikväll jobbade jag sent. Skuttade in till stallet och klädde på Juppe repgrimman med longerlinan till. Han var som en artig gentleman. Trava? Jaaavisst. Stanna, absolut. Skritta, lite långsammare? Jajamen.

Lite förvånad och självklart glad tittade jag på grabben som jobbade. Eftersom det gick så bra avbröt jag efter bara en liten stund. Sedan blev det smaskigt gräs utanför ridhuset som belöning. Förutom äpplena han glufsade i sig under träningen. :-)