Lucka 7: Juppes bästa boktips (tack Mari!)

Jag ÄLSKAR läsarna av min och Juppes blogg.

När jag skickar ut ett mayday mayday om att jag möjligtvis har tagit mig vatten över huvudet när jag och Juppe startade vår adventskalender - så haglar bra och vettiga förslag på ämnen in.

Den sjunde december hyllar vi Mari Forsberg, en fin och peppig kompis som varit medryttare på Patti på Bäjeby gård. Kul att hänga med och som även går att gratulera på det sättet att hon lyckats smitta lite hästbacill till hennes barn.

Hon (vet att jag här bokmal) vill ha mina och Juppes bästa boktips!

Coming up!

När jag precis köpt Juppe läste jag en fantastiskt bok om islandshästar. Då var jag ny som hästägare och uppskattade verkligen den här bokens bredd (och djup).
Det är Islandshästar : skötsel - hälsa - gångarter som jag läste då.
Min dröm är att skriva en egen variant av den här för er, ur min och Juppes perspektiv. Vänta bara. Den kommer.

Det här är en bok som jag blev djupt fascinerad av! En av våra mest välkända islandshästprofiler skrev en bok tillsammans med sin dåvarande fru.
Jag läste Magnus Skulason "Islandshästen : vägen till framgång med hästen som partner" när jag var ny som islandshästägare och insåg att jag kunde för lite. Nu ska jag läsa om den och ta till mig det som fastnar den här gången.

Tack Mari för den här påminnelsen! Så njutningsfullt och kul. Det blir en härlig läs-vinter.

Den absolut bästa boken alla kategorier som jag alltid återvänder till (även om det dröjer flera år ibland) är Atli Gudmundssons bok Atlis verktyg för islandsryttare. Där finns alltid, alltid tröst och inspiration att få.
Som här för mig. när Juppe var en ny bekantskap och jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Köp den om du kommer över den begagnat. Den är en fin källa till kunskap och praktiska övningar. Min favvo alla kategorier faktiskt. Inte tjock, inte komplicerad, väldigt konkret.

Ja. Böcker är min bästa grej. Jag njuter av att läsa, jag är en otrolig bokmal och har nog ätit mig igenom det mesta som givits ut om hästar (och annat).

Ett tips för dig som vill få en känsla för hur Hólarfolket utbildar hästar (ett så trevligt tänk) är DVD-serien Á hestbaki, on horseback  -med en skrälldus islandshästkändisar. Jag har haft äran att rida för en av dem, Toni, som nu är huvudlärare på Hòlar.

Har du en dvd-spelare - gå lös på À hestbaki, on horseback. Så konkreta och bra tips. De blir aldrig för gamla eller utdaterade. Njut!
Så här tyckte jag när jag red för Toni (som är medverkande i dvd-serien).

Här får du ett smakprov på filmerna:

Gurun i filmen är ingen annan är ridmästaren Eyjólfur Ísólfsson.

Vad har du för favoritböcker?
Tipsa!

Tycker du att det är kul med tävlingar? Koll in min och Juppes kulkalendertävlingar. Sista chansen att vinna kreativ och disktrasa i kväll.

Mer kul också att rota i här:

Lucka 6: Vinn nytt smart plåster!

Lucka 5: Nosrem i ögat - inte kul

Lucka 4: Vinn nya häftiga tidningen IceHorse!

Lucka 3: Gör inbrottslarm av hästskon

Lucka 2: Att rida med tyngder runt vristerna

Lucka 1: Bättre minne och roligare städning

Juppes matte läser: Monty Roberts - från mina händer till dina

Min inställning till olika gurus är: Alla sätt är bra utom dom dåliga.

Och vad som är dåligt bestämmer bara du själv. 

Allt funkar inte för alla.

När mannenvännen lånade böcker på bibblan kom han hem med Monty Roberts bok "Från mina händer till dina" åt mig. Forum bokförlag.

Jag öppnade den något motvilligt och motvalls till sinnet.

Jag har haft fördomar mot Monty Roberts, huvudsakligen baserat på filmer av hans join-ups med olika hästar.

I mitt huvud är det en fullständig galenskap att utsätta en helt oinriden och i vissa fall - en vildhäst - för att bli instängd med en människa i en rundcorall och ibland till och med få på sadel och en ryttare vid första mötet med en tvåbening.

Här får du ett exempel på en join-up film:

Jag är glad att jag tragglade mig igenom boken, delvis krattigt översatt och ganska ful i layouten.

Varför?

Jo, kärleken till hästen glimtar genom raderna.

Det här är en man som tålmodigt översatt hästens språk equus (som han kallar det) till något som människor i gemen förstår). Ett vinklat öra mot ledaren (jo, han är bergfast i den övertygelsen): "Jag respekterar dig".

Nix. Jag köper då inte alls allt.

Men - en man på 84 år som i hela sitt liv arbetat med hästar och som fortfarande har en ambitiös turnéplan måste man hylla och respektera.

Jag läser med min egna metod: det som slår an en klang hos mig tar jag till mig. Det andra får flyta förbi utan att göra något större intryck.

Små fakta som Monty Roberts samlat på sig roar mig särskilt:

"Mustanger kan gripas av panik när de hör tamhästar gnägga eftersom de tror att ljudet ska dra till sig rovdjur."

Hans viktigaste redskap om man kan kalla det det är rundpaddocken. Du ser en sådan i filmen ovan. Monty har åsikter om allt från storleken på den till underlaget. Intressant.

"Rundpaddocken kan vara en plats där man erbjuder ledarskap utan att tvinga hästen."

Tre vanliga fel - i Montys ögon:

Spöet: är det hjälpmedel som säljs mest i världen.

Inom viss hästsport används spöet för att kommunicera, inte för att göra illa. Det är acceptabelt (resten får ni läsa in själva).

Longering: Longera inte hästen. Punkt.

Det får nämligen hästen ur balans, får hästen att gå i korsgalopp, skadar ledband, senor och muskler.

Mata ur handen: En häst ska inte förknippa mat med människans kropp.

Stöt till hästens skenben med foten när den tänker bitas.

Nej. Jag håller ju inte med.

MEN - det är alltid, alltid, alltid intressant att få sina tankebanor omruskade. Det är välgörande att tvingas formulera för sig själv, varför tycker jag att ett spö är ett okej hjälpmedel och så vidare och så vidare.

Jo. Låna boken på bibblan du med.

Läs och håll med om somligt. Gnissla tänder åt annat.

Heder åt Monty Roberts ambitioner att dela med sig av sina erfarenheter och sin samlade kunskap.

Svenska ridkonstens fader och mekaniska pållen på Strömsholm

I påskhelgen gick jag och mannenvännen på konstvisning på Strömsholms slott.

Den här killen fascinerade mig:

En liten enkel skylt stod vid hans hovar: Claes Adam Ehrengranath Ridläran 1836.

Blev ju tvungen att googla loss när jag kom hem förstås.

Alla leder på pållen gick eller går att böja.

Vågade ju inte prova såklart. Pålle fick skutta vidare i sin pose.

Clas Adam Ehrengranat (hans namn stavas så enligt svenskt biografiskt lexikon, så jag kör på det) föddes 1781 i Stockholm. Han var först beridarelev i Uppsala och gick sedan fullständig kurs i Strömsholm.

Karriären slutade som chef för Flyinge och hovstallmästare.

Ehrengranat skrev flera böcker. En av dem blev en riktig klassiker: ridskolan eller ridläran 1836.

”All ridning skall begynnas med hästens hufvud”

Här går några av hans böcker att låna på bibblan.

Ehrengranat gjorde insatser för att organisera och förbättra svensk avel och var en framstående ridkonstpedagog.

Den mekaniska hästen som står kvar på Strömsholm slott lät han tillverka för att använda i sin undervisning.

Det lilla jag läst om och av Ehrengranat värmer hjärtat.

"Nybörjaren straffar hästen 
med sinne och eftertryck, förmenande att hästen tredskas eller sätter sig mot hans vilja. Så gjorde 
äfven jag och betänkte länge icke att hästen ej 
kunde ana något om min vilja. Den förfarne näpser 
honom tålsamt bara för bristande uppmärksamhet på känningen och dess hörsammande. Skillnaden är högst 
väsendtlig och vigtig, derföre att ryttarens sinne 
i sednare fallet vida mindre sättes på prof". 

"alla dressurknep eller arkaner, genom hvilka 
bestämdt vägrande hästar (de som kasta sig ned på 
marken med ryttaren, göra störtsprång och krypa ur 
sadeln, bita sig sjelfve, gå durk, äro istadige och 
gå i vädret o. s. v.) föregifvas kunna för-bättras, 
äro af ringa eller intet värde. Bestämd vägran är 
bestämd följd af oduglig dressur. - Inled hästen 
metodiskt till lydnad och justesse medelst sträng 
ordning, så afledes derigenom allt hvad han tillämnar 
och vill, och sålunda grundlägger behörig inledning 
och afledning en planmässig dressur. Framkasta målet 
till morgondagen, då stridens utgång hotar att blifva 
äfventyrlig, så undvikas straff-lectioner. Deri ligger något mästerligt. Slå hästen strax kan enhvar."

Men, som chef för Flyinge började rykten florera om misskötsel av hästarna och misstag i valet av hingstar. Han fick lämna sin tjänst där.

Ur  Projekt Runeberg om Ehrengranat: 

"Ehrengranat flyttade till Stockholm och dog 
der d. 2-1 Februari 1842, sörjd af hela svenska 
kavalleriet. Misskänd och förorättad medan han lefde, 
dröjde man icke att efter hans död gifva honörn 
upprättelse och rättvisa, genom att teckna dessa 
rader på hans graf: 

"Redbar och Fosterländsk, Den förste på sin tid i 
sitt yrke". "

Nog hade det varit spännande och roligt att få veta mer om detta på Strömsholms slott!

Ett rum på övervåningen i slottet är återskapad som det såg ut när arméns rid- och körskola huserade där. Men inte en rad om att svenska ridkonstens fader utbildade sig där. Mysko.

Nu vet ni. ;-)

Vet ni mer, berätta gärna i en kommentar. Han lär ju också ha varit en citatmaskin, så fler härliga citat vore också roligt. Hit me!

Stretchade lydigt innan jag åkte till stallet

Det började bra. Med myskatt och myspålle.

Men. Ständigt detta men. På banan blev pålle en grinig och stel robothäst. Stissig och springig.

Han som brukar vara så gentlemannamässig när jag varit borta ett par dagar.

Suck. Eftersom On horseback 3 har snurrat flitigt i datorns dvdspelare så tänkte jag - stressade hästar = runda av och bryt tempot med en volt. Suck. Vi höll på länge med detta. Och då var det ändå bara från skritt.

Till slut frustade Juppe. Han hade jättesvårt att lyssna på halt, då fick det bli en volt då också. Och så vidare.

Från halt lyckades jag få giraffjuppe att sänka huvudet (nu hade jag växlat strategi och plockat fram Atlis verktyg för islandsryttare).  Han blev jätteglad när han fick beröm när han sänkte huvudet och slappnade av.

Till slut kunde han göra om det i skritt också, det gick fint att få i form helt plötsligt. Vi fick faktiskt till det bitvis i trav också. Då bröt jag.

I morgon är det en ny dag.

En fantastisk bok om islandshästar

Foto: Therese Windisch/Natur & kultur

Åse Ericson, Rebecka Frey och Lena Lennartsson har verkligen lyckats. Nu har deras bok Islandshästar, skötsel - hälsa - gångarter, kommit ut i en tredje reviderad utgåva.

Senaste forskningsrönen kring till exempel foder är med.

Jag trodde först att den skulle vara tråkig, tänkte att allt i den här har jag säkert läst förut. Men nej, eller ja. Men jag har inte läst det så pedagogiskt och lättförståeligt.

Flera polletter har trillat ned för mig tack vare den här boken. Jag har sträckläst Islandshästar i jakt på kunskap som kan hjälpa mig i mitt hästägande. Det här är också en bok som går att använda som ett lexikon.

Du får allt från fodertabeller och hjälp att räkna ut foderstater till råd om smittskydd och vaccination. Jag kan inte komma på något som saknas.

Just nu är det avsnitten om gångarter som går rätt in i mig. Jag har ägt och ridit Juppe i fem månader och just nu känner jag mig rätt värdelös som ryttare. Tycker inte att jag får till det och tänker till och med ibland melodramatiskt att Juppe skulle ha utvecklats mycket mer med en mer erfaren och skicklig ryttare. Å andra sidan är han en älskad plutt.

Det om det.

Kapitlet om tölt har jag läst om och om igen. Nu förstår jag skillnaden mellan arbetstölt och samlad tölt. Och vad som händer med hästens balans och hur rörelsemönstret ser ut (jag glömmer bort det så fort jag lägger bort boken, men det känns bra att förstå även om jag inte pluggat in det).

Metodiskt benas ut varför en tölt till exempel kan bli passaktig. Jag sitter och tar åt mig oerhört av att för passiv ridning med lång tygel kan leda till att formen blir lång och hästen passaktig. Usch ja. Jag har för lätt för att bara åka med.

Kort sagt. Det här är ett bra bokköp. En oerhört ambitiös och heltäckande utgåva.

På bokus kan du också provläsa lite i boken:

http://www.bokus.com/bok/9789127132115/islandshastar-skotsel-halsa-gangarter/

Sven Forsström är för sträng tycker jag

Japp, jag tar mitt hästägande på allvar. Jag plöjer hästböcker hejvilt.

Sven Forsström har ju blivit en riktig hästuppfostrarkändis. Jag får ibland höra att jag är lite för mesig mot Juppe, att jag inte riktigt förstår när han kör med mig eller testar mig. Jag har gjort klart för alla att jag tål att höra kritik, hur ska man annars lära sig något?

Alla tips tas emot med tacksamhet, och jag har ändå en "snäll" häst utan några större problem alls.

Men jag nöjer mig inte med det, jag vill ha en superlydig häst. Så är det bara.

Det var jag och min häst det, men Sven Forsström då? Han är otroligt metodisk i Horsemanship från grunden. Han börjar med vänlighetsövningar (vänja hästen vid beröring), ledarskapsövningar, hur man ser till att hästen uppfattar människan som ranghög, toleransträning och så vidare.

Ja, jag sträckläste boken. Mycket matnyttigt i den här, men ändå? Vad?

Till slut kom jag på det. Glädjen finns inte där. Det finns inga goda exempel, bara skräckscenarior om vad som kan hända.

Prata inte med hästen, då slår han/hon dövörat till. Ge röstkommandon när det behövs!

Rid inte ut med kamrater, det stör koncentrationen hos dig som ryttare!

Handmata inte hästen!

Suck. Jag vill inte ha det så. Jodå, jag tar åt mig av det nyttiga, det gör jag visst. Och Sven Forsström har mycket att bjuda på, men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig köpa den här boken. Den har jag lånat på bibblan.

http://www.bokus.com/bok/9789197566650/horsemanship-fran-grunden/

Magnús Skúlason - läsvärd för avancerade

Den här boken har jag dragit igenom för tredje gången nu. Den är ambitiös, heltäckande och fantastisk. Men - är du nybörjare (som jag) kan du vänta med den.

Magnús Skúlason delar öppenhjärtigt och generöst med sig av sina kunskaper och reflekterar över det hästmannaskap han lärde på island och hur han översatt det till sin sin svenska tillvaro med stor hästgård som han driver med sin svenska fru.

Det är skönt med en oerhört meriterad ryttare som kan ta tre steg åt sidan och titta på sig själv och sin tränarstil och dra slutsatser. Magnús Skúlason beskriver sig själv som en teknisk ryttare som vill ha kontroll - men är medveten om vikten av en friare ridning. Den står hans fru Anna för som beskriver sig själv som känsloryttare som gärna jobbar i naturen med hästarna.

Det är en oerhört sympatisk bok som helt klart står på hästarnas sida. Här får man reda på allt hur skoningen ska göras bäst till hur man kan lägga upp träning för pass eller skritt.

Jag tror att en mer erfaren ryttare får mer att suga ut ur boken än jag som skräckslaget stirrar på sidorna där Magnús beskriver hur han jobbar med hästerna på volt genom olika typer av inspänningar (och hur illa det kan gå om man inte vet vad man gör).

Men han står också på ryttarens sida och förklarar frankt att en ryttare kan aldrig komma framåt om han eller hon inte får rida bra hästar. Ett sätt kan vara att skicka hästen på utbildning och sedan klättra lite tillsammans med nyvunna kunskaper.

Ja, vad ska jag säga. Läs och låna på bibblan om du är på min nybörjarnivå (han gör något som gör att jag genast börjar drömma om att börja tävla) eller köp om du redan är inne i tävlingssvängen.

Islandshästen : vägen till framgång med hästen som partner - Stina Helmersson, Magnus Skúlason - Bok (9789151845753) | Bokus bokhandel