Hästar i sommarhage - som barn på kollo

 

En dag fick han vara ifred från mig, den käre Juppe.

Jag vill gärna att han hålls igång speciellt i början av vistet på sommarbete.

Min fina kompis låg ned och vilade när jag dök upp dag två i sommarhagen.

Det var ingen som gjorde någon större affär av det, om man säger som så.

Promenadkompisen Viggo var så långt in i drömmarnas land att han inte riktigt hade koll på underläppen.

Ingen svarade på mina glada rop.

Jag tråcklade på Juppe grimma när han låg ned.

Han vägrade resa på sig.

Jag tyckte synd om honom och tog av grimman.

Satte mig på huk istället och kliade kamratligt på kinden.

Då lade sig Juppe ned och svävade iväg i drömmar.

Ingen av grabbarna tyckte att det var underligt att jag satt där.

Klart en människa behöver lite förmiddagsvila också.

Om hästar kan le så gjorde Juppe det.

Allt var väl.

Inte för varmt. Inte för kallt.

Inte speciellt mycket flygfän.

Människan slappnade av och tog av grimman.

Jag litar inte på vad som kan hända om flocken blir rädda för något.

Jag nöjde mig med att sitta på huk även om jag helst hade lagt mig bredvid Juppe och somnat.

Och rätt vad det var så tyckte ändå Juppe att han kunde sträcka på benen och vakna till.

Åhej!

Å, ähum. 

Jodå, Juppe kom upp och det var helt okej med grimma också.

Vi tog en liten svängom för att göra av med lite kalorier från sommarbetet.

Jag hann faktiskt tänka att Juppe nog är vuxen på allvar.

Kan det bli första året utan gnäggelipägget från vildmarken?

Mitt ve och fasa, gnägget som börjar som en darrning i mulen och fortplantar sig genom hela hästkroppen och får hela min själ i gungning?

Nä.

Men det blev inget monstergnägg. Bara ett litet.

Det är ett rekord i sig.

Går din häst på sommarbete?

Gillar du det? Känns det besvärligare än vanlig vardag - eller härligare?

Juppe om prestation - och relation

 

- Juppen tittar drömmande bort mot stallet och milslånga rader av retfullt ljusgrönt gräs gömt under torra fjolårsstrån.

- Trots att hungern river i Juppens tarmar stannar den tappra hästen vid det fula trädet som det inte går att varken äta blad eller nötter från.

- Juppen lägger alltså inte i femmans växel och drar hem till stallet.

- Varför?

- Juppens fåniga matte vill ta bilder och Juppen är en väääldig, väääldigt snäll häst.

-Juppe, måste du prata om dig själv i tredje person? Det blir lite jobbigt.

- Jobbigt ja.

- Jaha du.

- Jobbigt.

- Jättejobbigt.

- Vad sägs om att du är jobbig? sa Juppe.

- I veckan skrittade vi fram och tillbaka på en tråkig grusväg för att du skulle hitta "dragläget".

- Jamen. Det är ju så tråkigt att vara osams, sa jag. 

- Det enda jag vill är ju att vi ska förstå varandra och att du ska skritta tillräckligt snabbt för att det åtminstone ska gå att se att det går framåt. Att du ska vilja gå framåt.

- Går framåt. Jaha. Ja, sa Juppen.

- Förlåt, sa jag sedan.

- Jag vet att jag var dum och inte gav mig i tid och att du blev mer och mer förvirrad.

Inte bra.

- Det är ju det att jag känner att från backen så kan vi ju överleva en atombomb du och jag.

- Vad vi än råkar ut för så gör vi det så bra - tillsammans.

- Kommer du ihåg senaste riktiga långpromenaden när vi hade skolbussen bakom oss på vägen. Och så skulle skolbussen in precis på den fickan vi gick undan på. Du var ju helt fantastisk och såg bara glad ut när bussen stannade en bit från din rumpa. 

- När skolbussen vände och åkte tillbaks och mötte oss vinkade den trevliga busschaufförskan som besatt och log som en sol. Jag var så stolt över dig Juppe!

- Jaha ja. Då var du stolt ja. Sa Juppe.

- Ja, verkligen! Både över dig och mig. Hjärtat liksom bara svällde och ploffade över i bröstet och det kändes så varmt och gyllene och gott, som en sol. Jag bara ville fortsätta gå med dig. 

- Du är lite gullig ändå, sa Juppe.

- Jag vet, sa jag.

(Kanske är vi lite lika varandra ändå jag och Juppe?)

- Jag hör inte, jag tuggar, sa Juppe.

- Grejen är, sa jag. Att jag liksom vet att du är en fantastiskt häst.

- Du har inte några fantastiska rörelser, men du tickar på och är så säker på alla gångarter. Jag har alltid tänkt att du är en makalös häst i minst SM-klass. Trots allt. Nä, jag vet att vi inte ska rida SM någon gång, men så tänker jag om dig.

- Grejen är att jag blir så himla ledsen över att jag tänker att jag inte rider i SM-klass.

- Jag tänker att så bra vi är från backen ska vi vara när jag sitter på din rygg också. Och så är vi inte det. Och det är mitt fel.

- Käre värld, sa Juppe.

- Är det därför du är så jävla grinig?

- Vad hände med det där "relation före prestation" som en grupp heter som du är med i på facebook?

- Va, vad vet du om det? sa jag.

- Ja, ibland går du ju på toa och lämnar mobilen i stallet, sa Juppe.

- Näej, sa jag. Jag vill ha relation och prestation. Tyvärr. Det är väl så jag är som person och som jag varit i livet hittills också. Nu är jag över 50 och jag tror det är för sent att ändra på det. Du är väl ungefär jämngammal, sa jag.

- Jag vill utvecklas. Jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill vara en bra medlem i ditt team Juppe.

- Jag blir skitbesviken på att det känns som att jag inte bidrar med något. Det känns som att min utvecklingskurva står fullständigt still. Det är inte ens en kurva. Det är en gammeldags skollinjal i trä som plågats av generationer av barn och är full av hack.

- Ja, jävlar, sa Juppe. Nu är i alla fall inte jag från 1800-talet, kanske inte du heller.

Skärp dig.

- Du hade säkert en plågad skollinjal av plast.

- Jag kommer inte ihåg, pep jag.

- Jag verkar ju aldrig komma ihåg saker när det gäller. Som när jag sitter på hästryggen till exempel.

- Nu får du sluta gny, sa Juppe.

- Är det så himla synd om vare sig dig eller mig?

- Ähupp. Jag menar om dig, sa Juppe.

- Gullis, sa jag.

- Nä, jag fattar vinken och jag fattar också att det inte alls är synd om mig.

- Eller dig.

- Men jag vill fortfarande utvecklas. Och ja, jag fattar att grejen inte är att gny utan att ta tag i saker och försöka förbättra. Det är bara det att jag liksom inte riktigt vet hur just nu.

- Därav "dragläget". Det var ett försök att få sprutt på oss.

- Kul, sa Juppe.

- Jag vet att jag är snygg, bäst, klok och därtill snäll. Jag vill inte tävla i något SM.

- Eller lyfta högre på fötterna.

- Jag får önska dig ett varmt lycka till.

- Har vi förresten inte det här snacket varje vår? Jag släpper hår och du slutar tro att du kan rida.

Tröttnar du inte någon gång?

- Åh, jag är så snygg att det gör ont, stönade Juppe.

- Komsikomsi alla små gröna strån som vill hamna i min mage. Den kan faktiskt bli lite rundare och trevligare.

- Är det så illa? sa jag.

- Tror det, sa Juppe nöjt.

- Men som sagt. Jag ÄR en snäll häst.

- Om du tänker gå runt och se ut som barken på det här trädet så kan vi väl öva lite till.

Det är inte mer med det.

- Så sur alltså?

- Japp, sa Juppe.

- Så sur.

- Du och Viggos matte är ju jädrigt målmedvetna med den där lilla kullen ni ska knata uppför i augusti.

- Både jag och Viggo ska tydligen gå på milslånga promenader nu, för att ni ska "få mil i benen".

- Om det nu är så illa med skumpet på min rygg får du väl göra en plan för det med?

- Sluta gny! 

- Skithäst.

- Jag menar du är bäst, sa jag.

- Du skulle ju kunna knäcka extra som kurator.

- Vad tror du jag gör, sa Juppe.

- Okej, sa jag. 

- Steg ett, bättre kondis på både dig och mig. Vi är på väg.

Steg två för mig - bända loss vänster höftböjare. Nästan säker på att det är den som är orsaken till att min vänstra sida är svagare. 

- Steg tre, ta det där jävla utökade körkortet någon gång så att vi faktiskt kan ta oss iväg på tävlingar och andra skojsigheter. 

- Låter som en plan, sa Juppe.

- Då äter jag lite här, under tiden du tänker färdigt.

Vad ska du/ni jobba med den här våren?

Får du/ni också pälsfällning och vårtvivel?

Juppe Jontare: Vi ska dansa fram snön!

 

Lyssna på mig nu, sa Juppe.

Jag känner i varje hårstrå på min kropp att det här är helt rätt sätt att prata med vädergudarna.

Hädanefter kan du kalla mig Juppe Jontare.

Schamanernas schaman. Alla nåjders nåjd.

Jäpp.

Nu ska vi dansa!

Jag riktigt hör musiken inom mig.

Mä . . .

Nu tycker jag att du är tråkigt skeptisk, sa Juppe.

Upp och hoppa, ut i ridhuset och skaka loss.

Den mäktige Juppe Jontare känner hur han börjar få kontakt med snöflingorna.

Komsi koms lilla flinga.

Fram ska jag dig tvinga.

Så, nu känner jag att flingorna vill att du ska springa runt, runt, runt i ringar omkring mig.

Nä? sa jag (mesigt).

Tråkig attityd. Verkligen.

Det som är sååå roligt att springa runt i cirklar och jobba.

Jag har en känsla av att vi inte kommer att få någon snö i år.

Och det kommer att vara ditt fel.

Är du inte lite dramatisk nu Juppe?

Nix. Realist.

Okej. Det här hjälpte inte direkt.

Ingen fara. Jag har en ny idé för i morgon.

Här hittar du gårdagens försök:

Juppe: Jag har djup novemberdepp i december

Juppe: Jag har djup novemberdepp i december

 

Det här går inte! sa Juppe.

Va? sa jag.

Vi kan INTE ha lektion i regn i december.

Jag känner att min konstnärliga frihet begränsas, hämmas, dödas. Rinner ut.

Det går inte att hålla takten i någon gångart.

Vad har du på huvet? frågade jag.

Buga lilla vän, så ska jag berätta.

Va? sa jag. Är det någon skruv som är trasig?

Vad har hänt?

Det kan man säga, sa Juppe.

Jag vill veta var du har gömt snön!

Jag vill ha min snö! Vinterpälsen är redo. Jag är redo.

Hovskäggen är redo, mitt vinterskägg är redo.

Fortsätter det så här kommer jag att mögla.

Jag har precis utropat Det Nya Riket.

Jag heter Fjärtankamon och du ska buga.  Och servera mig vintermineraler i guldkrubba annars blir jag ännu mer djupt deprimerad än vad jag redan är.

Jag kan bjuda på ett äpple? sa jag.

Gud så snålt, sa Juppe.

Men okej! Ro hit!

Jag menar allvar med att jag inte pallar november i december.

Så i morron tänker jag vara någon annan.

Det muntrar upp mig och det vill du väl? sa Juppe.

Självklart, sa jag.

Bra jobbat på lektionen förresten. Riktigt bra jobbat.

November i december till trots.

Ska ju bli kul att se vem du är i morgon då.

Hur har ni det med humöret i decembermörkret (och slasket?).

Vad gör ni för att muntra upp er?

Nosrem behövs inte: Juppe är nöjd

 

Jag vet inte varför riktigt, men för mig har det alltid varit ett mål att kunna rida utan nosrem.

Näe, jag hör inte till gruppen med frihetsdressyrmänniskor som tycker att all utrustning är av ondo.

Jag tror att jag är ganska vanlig.

Det är okej med både bett, träns och nosrem i min värld. Spö med.

Men just för mig har det blivit lite av en mental pryl att kunna rida Juppe utan nosrem, utan att Juppe gapar. Utan att Juppe fipplar med bettet eller ser missnöjd ut.

Japp.

Tadaaaaaaa!

Trumvirvel!

Nu är vi där.

Jag köpte ett nytt träns till Juppe. Jodå nosrem med, men den hänger oanvänd än så länge.

Tränset har lite tjockare remmar än jag haft förut, både i bredden på remmarna och i tjockleken på lädret.

Kolla in öglorna som bettet sitter i så ser ni att det är lite styvt.

Min hemmakokta teori är att nya tränset är en delförklaring till Juppes nöjda och stilla mun. 

Jag har ju dålig koll på om han var nöjd före dess, jag har haft örnkoll på hans mun sedan nya tränset köptes. Kanske inte riktigt så bra koll före dess.

Min teori är att bettet nu sitter exakt som Juppe vill ha det, på precis rätt ställe i munnen.

Jag tror också att de lite stela öglorna i tränset hjälper till att hålla bettet lite mjukt på plats.

Här är det inget som drar eller stramar i Juppes mungipor.

Min bästa tränare Matilda har också en delteori som förstås också hör hit:

Att jag har mer stilla händer. Vilsamma händer.

Jag jobbar med det och försöker verkligen ha en hand som inger förtroende, det är så svårt, så svårt.

I vilket fall så är jag både lycklig och nöjd. 

Jag klappar mig vänlig på axlarna och säger uppmuntrande: bra jobbat! 

Är du nöjd Juppe?

Hur tänker du kring nöjda munnar och stabila händer?

Ja, och för all del. Kring nosremmar?

Jag kan aldrig peka på någon annan och säga att du har fel, för jag kan helt enkelt för lite.

Livet har också lärt mig att det är så lätt att ha åsikter utan att ha hela bilden klar för sig.

Det vore däremot roligt att ta del av dina tankar kring hästmunnar och kanske kring annat som är just din hang-up. Sådana har vi ju alla.

Och kämpa på i decembermörkret (och slasket om du till exempel bor i Mälardalen som jag och Juppe)!

Rida i tygskor - var är sporrarna?

Jag är en någorlunda klok människa. Det tycker till och med Juppe.

Men jag har gjort det igen.

Upptäckt att jag på något sätt rider med sporrar.

En av alla dagar som jag åkte till Juppe efter jobbet fick jag med mig det mesta i bilen, förutom ridskorna.

Orkade inte. Jag brukar vara noga med säkerheten och säkerheten inkluderar mina fötter. Men nu orkade jag inte. Jag hoppade upp med slankiga tygskor på fossingarna.

Jädrar i min lilla låda vad det plötsligt blev svårt att få stigbyglarna att stanna kvar på fötterna.

Juppe fnissade.

Jag fnissade.

Det var i en vänstersväng som jag upptäckte det.

Jag höll på och försökte peta med HÄLEN för att ställa min häst, bytte snabbt till insidan av ankeln/benet och lite pick pick pick.

Fasen. Jag trodde att jag gjort mig av med den där idén om att skänklar är en häl. Tydligen inte.

Bra att upptäcka.

Jag gladde både mig och min häst med att stå i fältsits i mina slaskiga tygskor. Juppe valde galopp förvånansvärt ofta och det var ju kul för både honom och mig.

Han är glad över att få sträcka ut och jag är glad över att slippa vara rädd.

Mina skänklar har blivit bättre, men här finns det helt uppenbart förbättringspotential. ;-)

Hur har ni det i värmen förresten?

Jag red lektion vid 19.30 igår och höll på att smälta bort. Ikväll tänker jag rida seeeeent. Orkar ni rida?

Kung Juppe och lilla fislisa

Juppe lät ta sitt porträtt i dag.

Jag var bara det lydiga verktyget.

Jag kan inte bestämma mig, sa Juppe.

Jag ser ju så stilig ut på alla varianter.

Jag ser ingen skillnad, sa jag trött.

Ingen skillnad!

Här, här ger jag dig gullig. Supergullig.

Här mer sårad hjort tittar ängsligt på jägarens bössa.

Jösses, sa jag.

Men, men. Stilig är han ju grabben. Eller grabb och grabb. 

Vi är väl ganska jämnåriga nu jag och Juppe.

Det blev en härlig kväll med blytunga åskmoln och värme i luften.

I avelsflocken hade Tinna semester.

Var har du ungen då? frågade jag.

Äh, sa hon bara.

Men ärligt, sa jag.

Tänk om de hittar på något bus och gör illa sig?

Bah, sa hon då. Tyst. Jag är på spa.

De kom sedan, brudarna.

Titania visade upp sina vita strån i pannan och log blygt mot mig.

Jag får pilla lite på pannan. Då piper hon till de andra tjejerna, att hon där - hon är min.

Kompisfoto av Brudarna.

De ville också ha ett till.

Snyggaste frillan ikväll tycker jag ändå att den här killen stod för. (Hjälp, eller är det en tjej?)

En härlig kväll och faktiskt andra gången jag åkte till stallet i dag.

I morse fick Juppe nämligen nya fina skor. 

Jag är så nöjd med nya hovis.