Tvååriga Fröken Titania är så vacker!

 

Mannenvännen har lovat mig att redigera den här bilden bättre.

Motivet gör mig alldeles blöthjärtad.

Jag tycker min knubbiga fölis har blivit en svan. Och okej, okej, jag fattar att jag är partisk.

Men WOW så snygg hon är.

Vad jag vet om tvååriga hästars exteriör? Nada.

I mina ögon ser hon ut som en Ferrari. En liten passkanonkula.

En mördarköttbulle som kan flyga i 200 kilometer i timmen.

Det bästa av allt - hon är så lugn och trygg i sig själv.

Idag hämtade vi (ja, alltså mest Bäjebyarna - vi runtomkring var mest hjälpredor) hem avelsflocken från sommarbetet.

Sommarens bete har varit fantastiskt och har räckt så länge.

Idag var det ändå dags att flytta hem.

På bilden här ovanför syns Mettun som är Titanias bästis. Mettun flyttade från avelsflocken idag till en fritidsgårdshage på Bäjeby Gård. Hon ska börja i skolan till veckan.

Det ska bli fantastiskt roligt att få reda på hur hög hon blir som vuxen häst eftersom matte beställt en liten häst (lång näsa).

Gamla kameran kämpade förtvivlat för att hänga med i mitt klumpiga val av ISO-inställning och det dåliga ljuset i stallet.

Det är ju så himla kul att se olika modeller på hästar.

Mettun fick hoppa ut till lite nygamla polare. Inte mycket till pip och kiv där inte. De känner ju varandra.

Men visst var det ändå lite spännande att landa i ny hage med nya omgivningar.

Ingen trygg supermamma Tinna som flockledare heller. Bara jämnåriga.

Mettun och Rhafnatinna gjorde succé.

Valackerna i Juppes gamla flock blev begeistrade.

Det här är första gången som de båda tonårsbrudarna ser grabbar, de har ju växt upp i en avelsflock i hela sitt liv.

Nu är det mycket som blir nytt i deras liv.

Titania däremot landade efter stallbesök som inbegrep verkning av hovar och en noggrann borstning och kamning av yours truly i sin vanliga avelsflockshage.

Men?

Ho? Ho?

Var är alla polare?

Den bistra sanningen är att min vackra tös är kvar som Tinnas hjälpreda i avelsflocken.

Nu blir det till att barnvakta i parti och minut.

Det var svårt för unga fröken att förstå att polarna var borta.

Själv har jag svårt att förstå att det som kändes som lång väntan (vänta på att fölis bakas i Tinnas mage, växer upp och ska bli sisådär 3-4 år innan det är dags att rida in) faktiskt snart är över.

Det har gått så fort!

Mamma Tinna höll sitt senaste föl Bessa (Titanias lillasyster) nära sig och såg nog ut att undra hon också om inte några flinka medhjälpare i barnvakteriet saknades i flocken.

Jag är så glad och tacksam över att jag får hänga med i det här äventyret.

För varje lastning av unghästar och för varje hantering av unghästar lär jag mig mer och mer.

Blir mer och mer förtjust i fyrbenta ungdomar utan fördomar om det mänskliga släktet.

Annica och Magnus på Bäjeby Gård lär generöst ut av sina erfarenheter och delar med sig av kunskaper.

Annica har stärkt mitt självförtroende enormt när det gäller hanteringen av Titania. Jag kunde själv hålla och hantera henne idag när hon skulle verkas, det gick suveränt bra. Annica höll sig som diskret backup i stallet.

Det är verkligen ett tips till alla som går i föltankar och som inte är så vana vid unghästhantering. Se till att fölis hamnar på en gård med generös inställning till kunskapsöverföring. 

Det känns så härligt när man känner sig som en del av ett välfungerande maskineri, även om man bara är en liten del. Och Annica ser och ger feedback när hanteringen och samarbetet kring unghästarna går bra.

En riktigt jädra bra dag helt enkelt. :-)

Hi-hi-hi-hi-hingst-Juppes nya liv

 Juppe har varit lite uppe i varv första veckan i nya stallet.

Inte undra på. 

Bo i box på nätterna (som han älskar, men inte är van vid). Nygamla polare. Ny boxgranne. Nya rutiner.

Och före ihopsläppet i lördags - en egen hage utan kompisar.

- Hallå! Surtanten! Ehem, jag menar damen. Ska vi prata?

Juppe har idogt försökt flirta med boxgrannen. Det går sådär.

Ho-ho?

Juppe har liksom inte haft tid med mig.

Han svischar förbi bara på väg mot nästa sensation.

Juppes box är otroligt fin. Rymlig och fantastiskt vacker med två stenväggar.

Fönstret har hag-glimt.

I lördags var det då äntligen dags för ihopsläpp.

Jag var inte ett dugg nervös. Juppe vill ju aldrig slåss.

Det första han gjorde var att rulla sig. Inte hälsa eller andra artigheter. Rulla sig.

Juppe inspirerade en hagkamrat att göra detsamma.

Jaha? Var det allt?

Svar: nej.

Det här var bara uppvärmningen.

Jag blev så förvånad att jag slutade fotografera.

Juppe accepterade inte alls rakt av att Fylkir skulle basa över honom.

Det blev rejält med pip och skrik och tyvärr också en del sparkar och bett.

Resten av grabbarna gick fort att bekanta sig med.

Draumur och Juppe blev klikompisar nästan direkt.

Men diskussionerna med Fylkir fortsatte tydligen även när vi trodde att det blivit lugnt.

Juppe hade bulor och bitsår på bogen och magen och några småsår på bakbenen också vid kvällsinspektonen.

Fylkir fick ta emot en spark från Juppe och såg halt ut i hagen, men bättrade på sig lite under dagen.

I lördags såg det ut så här i hagen.

I dag går Fylkir för sig själv och leker hingst och vallar sin flock emellanåt för att de ska veta sin plats och veta vem som bestämmer.

Juppe var lite mer harmonisk i dag vid inspektion och pysselstund.

På ridbanan förvandlades han till en gnäggig minihingst.

Suck.

Nerverna.

Hatar när han gnäggar, eller rättare sagt skriker.

Juppen visar en liten dipp i vänster varv i trav, jag kan omöjligt avgöra om det är hans gamla rörelsestörning som visar sig för att han är spänd och inte jobbar rätt, eller om han fått sig en liten smäll.

Jag är inte särskilt orolig för det. Det visar sig.

Juppen var så nöjd, så nöjd när han fick gå till sin lilla flock.

Jag fick förresten gå allra längst ned i hagen för att hämta honom, han som alltid brukar komma när jag ropar.

Skönt med polare.

Ska bli så härligt också när jag lärt mig ridvägarna igen.

Standardrundan i skogen tar en timme att rida och är på knappa fem kilometer. Underbar trollskog att bygga muskler i. Så roligt att vara ett litet gäng som ger sig iväg också.

Längtar också efter att vanliga Juppe landar och att vi kommer tillbaks till det bra samarbete vi hade i somras. Jag vet att det kommer. :-) Tålamod, tålamod.

Juppe har bytt stall!

 

För sex år sedan när Juppe flyttade från Lillåns gård var det dramatiskt väder och superfina regnbågar.

I dag när han flyttade tillbaks bjöd naturen på samma skådespel.

VA! kanske du tänker.

Flytta från Bäjeby. Är hon galen?

Ja, det är klart att jag är lite galen.

På Bäjeby har man det himla bra. Så är det bara.

Ingen fodring, ingen mockning. Alltid någon trevlig att prata med, lätt att boka lektion.

Men - det är alltid detta men.

Nu när jag jobbar mycket hemifrån känns det lite galet att åka dryga milen till stallet, istället för att knalla tvärs över vägen till min grannes fina gård. Släpar jag benen efter mig tar det två minuter.

Jag hade tur. Elisabet välkomnade oss till gården och fixade en plats till oss.

Jag hoppas att det kommer att ge mer tid till hästmys i min vardag.

Möjlighet att longera Juppe en lunch, för att kunna göra något annat på kvällen sedan. Ja, ni fattar.

Hela dagen har varit fylld av känslor.

Det var inget lätt beslut, trots att jag vet att det är ett toppenstall jag flyttar till.

Det snörpte till i hjärtat när det gapade tomt där Juppes lådor brukade stå på Bäjeby.

Annica på Bäjeby har lovat att jag är välkommen tillbaka när som helst.

Det känns bra, även om jag måste säga att det kändes helrätt i dag att landa på Lillåns gård.

Juppe kände igen sig och frustade direkt när han klev ur transporten.

Det gav också lite hjärtesnörp. Precis som det klämde till i hjärtat när han godmodigt skulle gå in i sin "gamla" box. Han blev lite förvånad när den var upptagen (av en halvsyster faktiskt) och han fick bo i kupén mittemot.

Håhåjaja.

Juppe tog allt med ro i alla fall.

Tror han känner sig hemma, gullfisen.

Jag känner mig helt slut i rutan.

Försökte prya på lite stallrutiner, men det var inte mycket som gick in.

Lillåns gård är fylld av snälla människor, så jag kommer att få lära mig det vi alla hjälps åt med i lugn och ro. Ska prya både på kvällar och morgnar. :-)

Elisabet: "Jag får kämpa för att våga lita på min trygga häst Viggo"

Vill man någonting tillräckligt mycket så går det, säger Elisabet Schenning. 

Islandshästen som kallas Viggo men heter Vignir från Tomtagården lyssnar förstrött på matte.

De har precis varit ute på en utomhusritt.

Jag och Elisabet har hunnit prata under många ridrundor om vad det är som gör att medelålders ridrädda kvinnor fortsätter att ta sig till stallet. 

Vad är det som gör att man fortsätter att sitta upp på hästar, trots att man egentligen inte vågar?

- Jag hade först ett sto. Hon gjorde mig så fruktansvärt rädd, berättar Elisabet.

Först i början var jag inte ett dugg rädd. Det kom med tiden.

Elisabet försökte under flera år att lära känna sitt sto och att våga lita på henne.

De tog gruppridlektioner och privatlektioner. Stoet reds till av en annan mer rutinerad ryttare.

Inget hjälpte.

Elisabet kände sig aldrig trygg. Väntade alltid på att stoet skulle skygga för något eller dra iväg.

Det var inte en enskild händelse som orsakade rädslan.

- Det byggdes upp . . .  jag kände att jag inte var en tillräckligt duktig ryttare för att ha kontrollen. Hon var så explosiv, jag kunde inte förutse när saker skulle hända. Hon tävlade mot andra hästar, kunde lägga i övre växeln för att komma om någon. En sansad galopp och så plötsligt hände det bara.

- Att jag inte hade förmågan att förutse när hon skulle dra iväg gjorde att jag till sist blev skraj i alla möjliga situationer.

Till slut gick det inte längre. 

Elisabet sålde stoet, stoet såldes vidare tills det hamnade hos en ägare som gillar fart.

- Hon har det så bra nu. Hon måste vara hos någon som verkligen kan njuta av hennes energi och framåtbjudning.

- Jag tänkte att om jag inte köper häst med en gång så kommer jag bara att sluta med ridningen.

Elisabet trodde att mycket skulle ordna sig automatiskt med en lite mer godmodig häst.

För fortsätta med sitt hästliv ville hon mer än allt annat.

- Jag åkte och provred en häst jag tyckte lät okej på annonsen.

- Provridningen gick helt fel. Det var en ganska pigg valack och tror inte jag förstod då hur mycket rädslan satt kvar i mej. Jag blev jättehård i handen och hästägaren blev sur på mej. 

När Elisabet åkte därifrån och kände hon sig totalt misslyckad. 

- Där någonstans gav jag upp, tappade det sista av självförtroendet. 

- Jag red fortfarande lektioner i vårt stall en gång i veckan och tänkte att jag fick nöja mej med det. Där kände jag både ridläraren och hästarna och ridningen gick bra. 

Men Elisabet hade fortfarande lite koll på hästannonserna och när annonsen på Viggo dök upp och hon läste beskrivningen av honom så bara visste hon att:

- Åker jag och tittar på honom - kommer jag vilja köpa honom. 

- Annonsen hade precis kommit ut och jag visste att jag var tvungen att höra av mej omgående för att få chansen. Jag tvekade och tvekade och sen ringde jag och fick åka dit på provridning dagen efter. 

Kvinnan som sålde Viggo beskriver Elisabet som "underbar". Elisabet fick berätta sin historia och säljaren hade full förståelse för att Elisabet tidigare haft en häst som jag inte riktigt passade ihop med.

- Provridningen gick bra och jag sa efter tio minuter att jag köper honom om jag får. 

- Det var exakt den hästen jag letat efter och jag visste det när jag läste annonsen och fick det bekräftat när jag träffade honom. Jag fick köpa honom!

Valacken Viggo är stoets totala motsats.

- Vi har faktiskt fått jobba på framåtbjudningen. Trots att han är lite bekväm av sig och att jag vet att han inte sticker så har jag fått jobba enormt med att våga lita på honom.

(På bilden hälsar Viggo på sin nya chef Refur i vinterhagen)

Redan från start red hon ut ensam på Viggo. Galopperade gjorde hon också - men inte på väg hemåt.

- Först i somras vågade jag mana på honom och även galoppera i alla riktningar och faktiskt njuta av farten och njuta av att vara bara han och jag (utan att spana efter faror).

(Viggo och Refur)

Under sommaren bodde Viggo i en sommarhage.

Det gjorde också att det inte var lika lätt att få ridsällskap som när Viggo bor i vinterhagen nära stallet.

Elisabet valde medvetet att vänta med den utmaningen till dess att det var dags för flytt till sommarhagen.

Hon gjorde överenskommelsen med sig själv att ta nästa steg och våga galoppera även i riktning mot stallet.

- Hela tiden måste jag träna på att ge mig iväg själv med honom så att jag inte blir bekväm och bygger upp rädslor igen. Det kommer tillbaks så lätt.

(Viggo frågade nya chefen Refur om det verkligen var så att han skulle vara chef.

Alla som håller på med hästar vet vilken kraft och explosiv styrka de har.)

Trots att Elisabet litade på Viggo ganska omgående satt så mycket rädsla kvar i kroppen, hon har fått jobba mycket på att få den att släppa. 

- Jag fantiserade ihop situationer som jag inte skulle reda ut, typ att möta skenande hästar, elaka vildsvin eller bli jagad av arga älgar och att jag  inte skulle fixa att hålla Viggo lugn då.

Elisabet säger att hon intellektuellt kan förstå att allt det KAN hända nu med. Skillnaden är att hon faktiskt inte funderar så mycket på det längre.

- Jag fick jobba mycket med mitt sätt att tänka mer än med vetskapen om att ha en trygg häst. 

- Det som är så härligt nu är att jag fortfarande kan ha dom där jobbiga tankarna, men så fort jag hoppar upp på Viggo så släpper det oftast. Men jag har fortfarande dåliga dagar och då tillåter jag mej själv att ta en lugnare tur.

Men vad ÄR det då som gör att du köpte en ny häst, som gör att du trots rädslor tvingar dig upp på hästryggen?

- För att jag vet att det får mej att må så bra. Det är kombinationen av umgänget  med hästen, att få vara i naturen och sedan det sociala i stallet och att få dela ett intresse med andra. 

- Och att jag tack och lov hamnat i ett stall där man inte behöver vara perfekt och att man vågar prata om till exempel ridrädsla.

Det här är första intervjun av många (hoppas jag) som ska spegla hästägarlivet på ett ärligt sätt. Förhoppningen är att vi kan peppa och stärka varandra genom att vara öppna.

Kommentera gärna snällt om vilka tankar som dyker upp hos dig när du läst det här. Alla kommentarer uppskattas!