Så här ser en väldigt lyckad kväll ut. Ryttare vet att man blir väldans smutsig i rumpan av att sitta barbacka på en häst, hur välryktad den än är kryper det fram stöv ur pälsen. Brallorna borde vara helsvarta.
Juppe är inte ens en välryktad häst, han är ett mumintroll. Därför åker de där brallorna runt i tvättmaskinen nu.
Juppe och jag gick mot ovalbanan i skymningen. Kavade mig upp på hans rygg med hjälp av pall.
Vi har fått i läxa av Karin att öva på harmonisk och taktfast och fin och avslappnad skritt. Jag satt och verkligen försökte känna efter att jag satt rätt. Inte tippade för långt framåt, inte för långt bakåt.
Ingen som inte rider kan förstå att det är ett 120-procentsjobb att skritta en häst.
Förra gången sa också Karin när hon tittade på mig när jag satt på Juppe att skritt faktiskt är en rörelse mer i sidled (för ryttaren), alltså parallellt med mina höfter – mer än bak och fram. Jag sitter och juckar fram Juppe. Jodå, visst. Man ska hänga med i rörelsen, men jag har nog härmat det där man ser på islandshästtävlingar där det juckas hej vilt.
Nu försökte jag slappna av i nedre delen av kroppen och känna efter på riktigt. Vick-vick på höfterna blev det ju också då, inte bara juck-juck.
Moahahahahha, ni fattar eller hur? Ser att det ser helt galet ut i skrift det här.
Jag tror nämligen att jag sitter och motverkar hästens rörelser. Jag är för spänd. Där kan man lätt störa en häst som inte travat på länge. Juppe tar ju snällt travfattning, sedan ballar det ur.
När vi hade varit duktiga ganska länge började Juppe mulna. Han drog upp huvudet och trippade och nästan vibrerade som en jetmotor. Nu var det väl dags för att springa?
Hela gården var full av ridskoleelever och föräldrar och åskådare. Åker jag av är det någon som kommer att hitta den sorgliga högen tänkte jag. Juppe skulle stanna och beta – det vet jag.
Iväg alltså. Lugnt och fin galopp i början och snygg fattning och sedan – WROOOOOMMMM! Men han stannade hyfsat snällt före svängen på kortsidan. Vågar inte galoppera i en sväng än, måste ha mer koll känner jag.
Var det svårt att sitta kvar?
Nej! Inte alls lika svårt som i trav! Vi fick inte till trav mer än fläckvis. Korta sträckor.
I en galoppfattning knep jag åt med rumpan i någon slags försök att få Juppe att lugna sig, då slog han i passväxeln! Ahahahahaha, det gick fortare än galopp. Men det blev stopp på det med.
Vi var så nöjda, så nöjda när vi knallade iväg till stallet, min terapeut och jag.
En krattig dag på jobbet är trots allt bara en krattig dag på jobbet. Bäjeby-Annica sammanfattar läget bra tycker jag: men en galopp – det är livet.
Efter terapisessionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar