Lektion i kväll igen. Så jädra kul. Vi är inne i ett Bettina-Juppe-flow.
Jag tror att både jag och Juppe har gjort plats för lite nya kunskaper. Polletterna har plats att trilla ned.
Dels börjar jag fatta det där med diagonaler och hur jag påverkar ett ytterben med en innertygel. (Wow!) Sedan får jag inte till det så långa stunder, men ändå. Och Juppe lyssnar på mig och har fin energi och glatt humör.
Han försöker och försöker och försöker tillsammans med mig.
Varje gång han gjort något riktigt extra tar han en sväng in till mitten och fröken Karin Wåhlin. Han vill ha beröm.
Såg du hur duktig jag var?!
Jag ser till och med härifrån där jag står hur duktig du är, svarade Karin.
Nu kan vi få till skritt-halt-back-trav. Ha, ha, haaaaaaa. Och för att förvirra både mig och Juppe, skritt-halt-tölt. Juppe är otroligt känslig för mitt kroppsspråk – det är jag med. Tänker jag fel eller faller bort så gör inte min kropp rätt. Då blir allt pannkaka.
Men tar jag ett rejält travsteg framåt och tänker TRAV så blir det så. Måste få till ett tölt-kommando också. Tölt till exempel, kan ju passa bra. Det är ändå stor skillnad mot trrrrraaaaavvvaaaaa.
Och en gång blev det till och med en snygg och fin samlad trav. Jisses, vilken kväll.
Jag var så till mig att jag glömde fota. Så jag kör bilder som mannenvännen tog efter kadriljen, jag tycker de visar hur vi jobbar ihop jag och Juppe. Och jag tycker de visar det där med kroppsspråket också.
Here we go. Håll i er. Jag kan tydligen inte välja bort särskilt många bilder, men ni är kanske vana vid det här laget:
Kompisen vill hänga med mig. När jag jagar bajs i hagen också (räddar min hushållskompost med hästbajs full med mikroorganismer).
Se sån stil vi har på tassarna. Impad av mina benlyft?
Och steglängden?
Läxa: öva på att styra upp det där med tyglar och kapson och spö. Snören och skit, kort sagt.
Fattar inte att jag tycker att det är så besvärligt. Mycket mer avspänt utan snören och skit. Juppe hakar ju på ändå, för att han vill.
Tokig tant som lägger ned mycket tid på sin fantastiska häst (inte ser han så jädra skadad ut i bogen?). Tur tanten har en snäll man som förstår det där med att det är viktigt att åka till stallet. Mannen har sina intressen, jag mina.
Hur det än är så går det ju sällan att göra ett stallbesök på under tre timmar. Fattar inte, men så är det.
Tvärnit!
?
Så skönt att det är mer än okej att ge en godis som uppmuntran i straightness training också. Det skulle jag ha gjort i alla fall, men bra att det anses okej – till och med som en nödvändighet.
Jag tycker lite synd om människor som inte vågar släppa garden och leka. Å andra sidan tycker väl sådana människor att jag är en jobbig typ som borde skärpa till mig.
Titta. På volt runt mig, utan snören och skit.
Och jag är så koncentrerad på min kropp att visa vägen rätt att jag ser ut som en flaxande pippi. Men Juppe lyssnar. Och ännu bättre. Han förstår.
Bäbibarracuda: jag älskar dom. Vilken underhållning!
Godis och beröm. Motivationsbränsle för en juppesnupp. Eller, ja, jag går ju också igång på ungefär detsamma.
Det handlar väl om att våga säga att – jösses, vad du är bra!
Någonstans där kan underverk ske. Och en tant vågar träna sin häst med permanent skada i bogen och både tanten och den skadade hästen glömmer bort att oroa sig för bogar och annat och bara gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar