Gå baklänges på volt så fårdu se

14 augusti 2016:

Vilken rolig dag det har varit. Den började med en straightnesslektion för Karin Wåhlin.

Jag kunde berätta att Juppe fortfarande får omotiverat mycket godis, att jag glömmer säga klick istället för att berömma (ett klick på exakt rätt ställe när hästen gör rätt gör att pållen förstår att hen gjort rätt och kan vänta på godbiten), att vi är mästare på att sänka huvudet, har övat på att ta ett steg i taget och vänta och att vi är mycket gladare än sist vi sågs.

Och att vi ville ha nya övningar. Inget pillepill utan göra. Röra på sig. Ta i.

Bra, bra, sa Karin. Vi börjar med dig. Gå på en volt (ha, lätt!). Backa på volten (hupp, nu skulle man liksom hålla en volt och koordinera kroppen). Gå framåt, vänd, backa, framåt . . .

Jag virvlade fram som ett löv på ridbanan. Ett ganska bastant löv, men ändå. Jag hade kul, och ja, jag fattar. Det är inte bara hästen som ska ha balans. Det är även ryttaren (gäller även i markarbete).

Att gå i balans på volt är ingen lätt sak för en häst. Men heller inte för lilla mig.

Om det inte bara är att knalla runt i en cirkel? Näej. Det gäller att landa i sin kropp. Att veta var man har den. Och så är det förstås också för pållen.

Intressant start på en lektion.

Juppe skulle ställas lätt i det varv vi skulle gå i. Och istället för att rusa iväg och rafsa runt på en volt skulle Juppe vänta på det jag ville, att han skulle ta ett första steg.

Juppe var kanonduktig! Han är riktigt lyhörd när han vill och jag gör rätt. Jag fick varva mellan att gå bredvid Juppe och att gå framför baklänges. Det ger lite olika perspektiv och möjligheter att se vad Juppe gör.

Jag trillade in mot Juppe när jag gick bredvid, jag trängde ut honom helt enkelt!

Några snuttar på volten var vi i perfekt balans båda två, och det kändes så bra. Så lätt och vi kände oss lika snygga båda två. Det såg jag i Juppes ögon.

Både Juppe och jag behöver öva oss i tålamod (mest jag). Det gäller att få kvalitet i en rörelse, inte bara göra.

Vi måste vänta in varandra.

Och ja. Jag har världens bästa häst.

Det dåliga varvet som jag och Karin kom överens om att kalla det ”intressanta” varvet glömde jag helt bort att oroa mig över. Vi bara gjorde. Det var för mycket att hålla reda på (snören och spö och häst och mina egna fötter, axlar och mage och andning).

Inte märks det på Juppe att han har en skada i bogen. Han bara gör han också.

Tänka och rikta energi mot Juppes skänkelläge med pisken. Ofta räckte det för att få i växeln och dragläge.

”Intressanta” varvet.

För att ge rätt bild av straightnessträning så ska varje träningsbild godkännas. Jag förstår tanken, ser man en bild så tror man att – aha, det är så det ska se ut och utföras.

Jag har glömt allt om vad det var som gällde. Så kanske kommer det här blogginlägget att se annorlunda ut i morgon. Vi får se.

Det var något med att hästen inte ska se ut att behöva kryckor, utan vara i balans. Men Juppe är ju alltid snygg, och en riktig dansör.

För mig är det en stor trygghet att ha en instruktör med hökblick. I sommar har jag och Juppe haft det bra och knallat på i skogen, men jag blir rädd att det ska göra ont på honom när vi gör övningar.

Jag tror jag kan börja slappna av nu faktiskt. I skritt är det ingen fara.

Det är inte bara jag som ska vara medveten om min kropp. Det gäller Juppesnupp också.

Noterar att ridjackan stramar och magen putar på mig, vi matchar varandra min sommarrunda häst och jag. Och jag struntar i det. Jag har haft det så bra i sommar, ätit gott och njutit. Liksom Juppe.

Ingen av oss är lat, vi får jobba oss i form under hösten och vintern. Nu är jag grymt taggad!

Helgen som kommer ska jag vara åhörare vid en masterclass som Marijke de Jong ska hålla i Rotbrunna (ett stenkast bort från där jag bor).

Lucky me. Då blir det nog ännu mer inspiration.

Jag vet faktiskt inget som är roligare just nu än att förkovra mig inom ridkonst.

Säger jag som knappt suttit till häst på hela sommaren. Men umgås med sin häst kan man sannerligen göra utan att rida och jag och Juppe känns så där härligt tajta igen.

Vi är ett team.

Eller ja. Här avbröt jag lektionen (till Karins förvåning) för att jag fullkomligt tröttnat på Juppes paraplyskepsis. Bättre ta itu med så att vi kan ignorera sedan tänkte jag.

Juppe grejar alltså skördetröskor och traktorer men har glömt bort paraplyn. Det får vi ta itu med.

Hjärtat går i kras när jag ser att Juppe tänker så det gnisslar. Och jag blir så stolt över att han vill jobba, vill lära sig, vill göra rätt.

Det kanske är ett defaultläge vi alla har, om det inte förstörs på vägen.

Det är ju så roligt att göra saker tillsammans. Och för Juppe och mig så gäller det att öva upp båda sidorna på ett lugnt och säkert sätt. Det hjälper Juppe att motverka att han kompenserar sin skada och får följdskador av det.

Jag drar inte Juppe i kapsonen, jag har bara check på att han är ställd åt rätt håll.

Mer att hålla reda på än man kan tro. Jag ska öva på att byta trassel- och spöhand. Det ska göras under hästens huvud. Och ja, man kan ju öva utan en stackars häst också.

Jag längtar alltid till det där stadiet när kroppen har lärt sig vad den ska göra, så att huvudet får vara lite mer ifred från basics.

Ja, phu. Det här har vi också övat på. Att slappna av och ge matte kontrollen.

Liiite till, bara för att det är så kul och för att det gick så bra.

Jag är så glad för att Juppe blivit bättre på att slappna av.

Det beror naturligtvis på att jag slappnat av och blivit bättre på att ta ledarskapet – bättre på att ta hand om min häst.

Det här var knepigt tycker jag. Att ”leda” med en hand och samtidigt ha koll med spöet på motorn. Och att sänka det j-a spöet och ge Juppe vila och bekräftelse på att han gör rätt när han gör rätt.

Här har jag sagt ORDET. Klick! (Råkade säga två gånger, inte bra för då kan situationen som gav klicket missförstås).

Då blir det nämligen GODIS!

Och kolla på Juppes ben efter alla turer.

Alla står i höjd med varandra. Inget ben spretar iväg för att ta tyngd eller slippa ta tyngd.

När det gick som bäst la vi av.

Flaggan i topp.

Längtar efter att åka till stallet. Längtar efter nästa lektion. Längtar efter clinicen.

Tror det kan bli en bra höst det här. Och jag tror att Juppe har ett bra utgångsläge för hösten, vi har haft det bra på våra promenader i skogen och jag tycker han ser lite bättre musklad ut än på länge.