Juppe ville inte möta upp i dag. Jag fick gå till hösilagebollarna i hagen och hämta kompisen.
Han var idel vänlighet och lättstudsad som en gummiboll. Var är den stickade tröjan? Jag känner på mig att den kommer och gnager på min rumpa när som helst.
Vi tog en promenad på grusvägen. Tråkiga grusvägen – nu som ny. Fylld av presumtiva faror runt varje krök.
Bu! sa en av damerna i avelsflocken.
Juppe ignorerade henne. Vi stod och kikade på gänget ett tag.
Jag blev irriterande flåsig efter bara en kort stunds promenix. Juppe var faktiskt jätteduktig på att sänka huvudet och låta mig sköta spejandet. En enda gång tog han ett trippelskutt framåt i panik när han hörde ett troll. Efter skutten tvärnitade han och körde ned huvudet.
Med sänkt huvud går det inte lika lätt att stressa upp sig. Ner betyder beta och lugn och ro. Upp som ett periskop betyder fara och hela kroppen blir som en fjäder.
Vi har tränat mycket på att sänka huvudet. Ofta behöver jag bara titta på hans huvud för att det ska åka ned några grader.
Han vet vad som gäller, sedan funkar det inte i praktiken alla gånger. Finfis.
På hemvägen övade vi på slutor också. Det gick hyfsat trots att vi körde med grimma och trots att nerverna var lite krulliga.
Bra att öva någon annanstans än på ridbanan också.
Vad den här vackra hästen inte vet är att jag plockat fram min stickade islandströja och lagt i hallen. Den ska jag börja ha under en jacka till att börja med. Låta skymta fram lite lagom . . .
Kanske parkera tröjan vid Juppes hink.
Ullkrulliga nerver kan hästen inte ha. Det får vi ta itu med. Gött med ett litet projekt.
Lösdriften har annekterats av ett gäng kajor (?). När hästarna mest håller till runt hösilaget passar det här gänget på. De nipprade och pillrade i hästbajar och med halmstrån.
Min kompis som brukar vilja hänga med mig i hagen drog som en avlöning. Han vinkade inte ens hejdå.
Han tycker jag är aptrist som köpt en ullig vojlock. Inte kul. Skärpning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar