Möte med helt utmärglade hästar!

Juppe var så himla fin på ridbanan i dag. Kapson på för första gången på månader. Vi körde vårt lilla komma igång-program som vi lärt oss via Straightness training.

Alla benen jämt, vinkla nacken utan att huvudet hamnar snett. Och så promenera igång.

Juppe var en gentleman! Han blev nästan lite irriterad på mig när jag inte var tydlig nog när jag skulle berätta vad vi skulle göra.

Ja, vad säger man? Hurra!

Vi jobbade i modiga fem minuter, sedan fick det vara bra. Det var ungefär vad jag orkade i värmen också. Jag har varit förkyld av någon sort, haft (har fortfarande lite) ont i halsen och är darrig.

Efter passet upptäckte vi att vi hade publik!

Barnens käpphästar stod på rad och tittade på oss.

Doktor Juppe säger: Alldeles för mager. Att säga att den här hästen är ett spjälstaket duger inte.

Kära vän, sa Juppe. Jag måste säga som det är. Du är som en enda spjäla.

Å herregud. Den här bruden också. Bara skinn och ben.

Nu får du ligga i om du ska få ett lämpligt vinterhull, sa Juppe myndigt.

Comprende?

Ridning handlar om min ödmjukhet - och den mjuka vägen

Jag har gott om energi, det är härligt. Men jag (liksom många andra) fick luta pannan mot den där berömda väggen. Nu är det många år sedan för min del och jag är inte rädd för att hamna där igen.

Då när väggen var mitt i pallet hade jag turen att få prata med en klok människa som hela tiden kom tillbaks till att jag skulle välja den mjuka vägen.

Undrar om den kloke sysslat med Judo? Judo bygger mycket på att inte möta kraft med motsatt kraft. Om en motståndare trycker på, håller man inte emot utan man leder angriparens kraft åt samma håll. I tekniken används alltså angriparens kraft till att få honom/henne på fall. Samma tänk finns i Aikido.

Jag tänker på det ibland och faktiskt inte så sällan på hästryggen. Det går inte att mäta sina krafter mot en häst och lik förbannat sitter jag där som en mygga och blir förbannad ibland, ska driva igenom mitt sätt. Mina idéer.

Det är därför jag behöver lektioner av olika slag. Nu är det länge sedan jag och Juppe fick en straightnesslektion, Karin Wåhlin kunde ställa upp på kort varsel. Hurra!

Vad snygg han är! Sa Karin.

FOTOMODELLMAGER menar hon, sa Juppe.

Pinnig alltså.

Jag har tyckt att det varit lite otäckt att trava på vanliga ridlektioner. Inte otäckt som i hjälp jag är rädd för att trilla av utan otäckt som i - knyckte inte Juppe till där? Har Juppe ont?

Jag vet, jag vet. Jag är till och med trött på mig själv. Men ändå dyker de där tankarna upp.

Och när de tankarna slår rot försvinner väldigt mycket annat klokt och bra.

På lektionen i dag lekte Karin och jag med min balans. Sättet att jordas och sättet att leta efter balansen liknar den i centrerad ridning (som fröken Annica är skolad inom) så det är bra.

Det är så häftigt att känna när jag är i fullständig balans så KÄNNS det bra när Juppe travar. I början av lektionen hade jag fullt upp med att göra som Karin sa, tills hon frågade om jag kände Juppes takt.

Nä. Juppe? Jag hade ju fullt upp med allt annat i hela världen. Mig själv och min armbågar och gud vet allt vad det var.

Gör dig skön för Juppe. Häng med i hans takt. Strunta i allt annat nu, sa Karin.

Och si, hästen travade som en gud i sakta tempo och jag satt som en liten lättviktig älva och hängde med i hans ganska sakta takt. Vet inte vad jag höll på med för samba-aktigt innan jag kom på att lyssna.

Sicken bra lektion, och vad vi behövde det här. Mest jag då.

Jag behöver alla "mina" instruktörer. De är som pusselbitar, ibland behöver jag en del och är liksom mogen att ta emot. Då säger det kladonk och biten fastnar. Vägen däremellan är ett evigt sökande efter rätt form och färg och motiv.

Du är go i hövve du, sa Frami som faktiskt var rätt bestämd för dagen. Hötraktorn var efterlängtad och fräcka pållar som skulle komma bakifrån och kika var inte välkomna.

Vi kikar inte sa Juppe och Baldur II. Vi bara är. Och som av en händelse är vi här.

Lektionen då?

Jo, lite att smälta. Behov av ytterligare en inom kort känner jag.

Och jag som faktiskt börjat irritera mig på säljmaneren inom Straightness-training fick en knäpp på näsan där också. Jag gillar verkligen Marijke De Jongs senaste blogginlägg där hon förklarar hur hon börjat bygga upp sin verksamhet, verkligen från noll.

Ibland får en göra omstarter helt enkelt, till exempel i ridning. Gudskelov är det inte omstarter från noll, där finns alltid en grund för mig och Juppe.

Omstarten gäller nästan alltid mig själv och var jag har mitt fokus.

Juppe bara är och är en så trivsam häst att han försöker göra sitt bästa.

Pussmulen. Snygg och stark. Nu ska jag bara bråka med min egen kropp och mitt huvud också, så blir det bra det här. Ridning handlar om två viljor och två huvuden som ska fatta samma sak.

Bildbomb på en fantastisk Juppe

14 maj 2017:

Straightnesslektion i dag för bästa Karin. Tamejtusan om inte hon också tyckte att vi var så där bra och vackra och biffiga som vi kände oss. Sluta – tjohooo. Lång och låg som jag trodde att vi glömt – nemas problemas (blir bara problem när vi är nervösa båda två).

Vi ska öva på trav, där jag kan räkna takten och Juppe hålla takten. Vi ska öva på att gå från skritt till trav och skritt och trav.

Gå över till längre sekvenser sa Karin. Mängdträning.

Så det ska vi.

Wohooooo.

Visst är jag bra, sa Juppe nöjt.

Jättebra, sa jag. Nu travar vi ned till grabbarna!

Vad i! sa Frami med hangarounds.

Ska vi äta upp dom?

Näej. Pep killen till höger. Jag törs inte.

Så vi slapp bli mellis jag och Juppe.

Det är lite Åsa-Nisse över de där grabbarna, sa Juppe självmedvetet.

Tsss, sa två snövita änglar till hästar som finbetade graciöst bredvid varandra.

Tsss, sa två svarta som bara skulle ”klia” varandra vänligt.

Vad ska vi gör då? sa svarta rumpan närmast kameran och lät väldigt lik en av gamarna i djungelboken.

Ahhh. Kallar du det pälsglans sa du, sa Juppe och fnittrade.

Glääääääns över sjö och straaaaaand. Äh, nä, den är jag trött på.

Vi tar den här, vrålade Juppe. Jösses sa jag. På tyska dessutom? Var får du allt från? (Följ gärna länken till youtube och sätt på ljudet för absolut rätt juppeupplevelse).

”Papa wie ein Pfeil
sprang hinauf auf die Seil,
eh la hopp, eh la hopp, eh la hopp.
Er spreizte die Beine
ganz breit auseinand’,
sprang hoch in die Luft
und stand auf die Hand.
Eh la hopp, eh la hopp, eh la hopp.”

Det som är lite bra med dig är att du sjunger när vi rider i skogen, sa Juppe.

”Er lachte: “Haha, haha”
und machte: ”Hoho hoho”,
ganz sachte: “Haha haha”
und rief: “Eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp
eh la hopp, eh la hopp.”

Cheeesus, sa jag.

Jag kan ju inte tyska. Jag skulle knappast bräka fram en gammal tysk schlager.

”Oh, mein Papa war eine wunderbare Clown.
Oh, mein Papa war eine große Kinstler.
Hoch auf die Seil, wie war er herrlich anzuschau’n!
Oh, mein Papa war eine schöne Mann.”

Nä, nu blir jag snart orolig, sa jag.

Vi kanske tränar för hårt trots allt. Det kanske sätter sig på hjärnan på vissa hästar? De tappar sitt hästspråk och går över till tyska?

Jag ville bara visa att jag har många strängar på min lyra, sa Juppe.

Och du. Den där sjukgymnast-Cajsa. Du kan väl tala ett allvarsord med henne nästa gång.

Hon sa att jag var korkad.

Jag vet, sa jag. Jag hörde det. Men jag tror att hon bara ville skoja lite, för att jag var så nervös och sådär.

Vi får hoppas det, sa Juppe. För en Juppe är inte korkad för att han inte äter upp en Cajsas högra hand för att komma åt en godis. Tanten ville att jag skulle stretcha, så då gjorde jag det.

En Juppe är vänlig och klok och låter bli att äta upp fingar och sånt.

Har inte påstått annat, sa jag.

Äh, jag vet, sa Juppe.

Vad ska vi gör?

Ja, vad ska vi gör?

Hm. Låg mig gissa. Hästen som rullade sig för dig i favoritgropen måste ha varit vit, sa jag till Juppe som helst plötsligt såg ut som en skimmel.

Wow! skrek Frami. Häng med!

Vadå, vadå, vadå? undrade jag.

Kolla! Brudarna springer!

Heja! sa Juppe. Må bäste man, äh, märr vinna.

Inte ska du behöva stå där och vifta hjälplöst med kameran, sa Juppe. Blir det bra såhär? Lite från sidan? Syns bröstmusklerna?

Jag kan också sa Frami. Kolla, här har vi en popplanschgullig Frami.

Och här, ÄNNU gulligare.

Och nu, manligt macho.

Nu. Ensam, bekymrad cowboy.

Nu då, nu då. Muskulös hals och bestämd haka.

Jättefint Frami. Men en grej kan man inte anklaga hästar för – jag har inte sett en häst med en fyrkantig och rejäl haka. Men pampig hals har du absolut.

Äh. Nu då? Sa Frami.

Mjaeh, sa jag.

Vad tycker ni - är vi bra på slutor?

Vad har man goda stallkamrater till om inte som kameramän (bestämmer att det är som sjuksköterska, det är en kameraman även om det är kvinna).

Näej. Det blev inte den harmoniska stund jag trodde. Jag och Juppe var lite småosams i början, det gick över. Jag ska inte skylla på Juppe – det var jag som blev distraherad av traktor och av Huldas jobb.

Jag kan tydligen inte koncentrera mig när det händer saker runtomkring. Blir en bra grej att öva på.

Jag vet inte hur en korrekt sluta ska göras. Men jag tror vi är på rätt väg jag och Juppe. Det här är ändå inte en av våra bästa dagar.

Jag tycker Juppe är genialisk. Han tyckte det var ett mysterium de första gångerna han skulle böja ut rumpan i en ostkrok. Nu gör han det utan att tveka i båda varven.

Vi testar att göra det ute på grusvägar och på ovalen och lite varstans. Vi grejar det.

Dessutom är han nästan aldrig grinig. Skäms när jag är det. Men jag riktigt kände hur jag slickade öronen bakåt när snögloppet hällde över oss och jag blev distraherad av omgivningen. Jag som gillar väder. Skärpning.

Tror jag är lite grundtrött helt enkelt. Blir bra med ledigt fram till fredag.

Rollatortempo och förvända slutor

Det är ingen ordning på vårt bloggliv. Men vad gör väl det, det är semester. Juppen jobbar mer än någonsin, det är fortfarande underbart. I onsdags fick vi en välbehövlig straightnesslektion av Karin Wåhlin.

Jag ville checka av hela programmet av övningar så att vi gör dem rätt.

Yep. Såg bra ut, men under slutorna ska jag tänka mer flow och tänka på att bevara gångarten än att Juppe ska puta någon viss grad med rumpan. Bara genom att tänka på hans bakfötter så gick det bättre. Det är så jädra häftigt.

Ny utmaning: förvänd sluta på en ellips. Jag går framför Juppe, han ska behålla slutan i en mjuk böj åt "fel" håll. Marijke De Jong är en stor förespråkare av "rollatortempo" när en är ny på en övning. Älskar det.

Jag och Juppe (såg hur alla kugghjul i Juppes huvud riktigt rullade och stånkade och plinkade och plonkade) klev verkligen ett steg i taget genom kurvan. Vi tänkte på bakfot, bakfot - jag kikade på rätt fot. Och si, det gick gick! Inte bara en gång utan flera.

Wohoooo!

Nu har vi något kul att göra på åkerkanterna dagarna det är dags för markarbete.

Traven fick godkänt också.

Men - Juppe var stelare i ena varvet igen. Ska bli duktigare på gymnastik, det är ju bara så roligt att flänga fram i naturen på min häst. Det värsta är att han tycker det är lika kul.

Det var onsdagen. I torsdags tror jag vi tog en kvällspromenad i skogen, jag till fots. I går kväll susade vi fram på åkerkanterna i både trav, tölt och galopp uppfriskade av ett underbart sommarregn.

Direkt efter helgkursen fick Juppe slippa mig i två dagar. Tror han behöver det. Kanske ska han få slippa mig en vecka eller så i höst när betet blivit mer energifattigt.

Jag vill ha 15 veckors semester. Njuter.

Jag tror vi har det - slutor i båda varven

30 mars 2017:

Jadå. Trött som en gnu. Inte mycket ork, men orka släpa sig ut på ridbanan för att öva på någon liten grej – det orkar vi.

Juppe gjorde sitt bästa för att bli upprörd över att han hörde röster i stallet. Stön. När vi diskuterat rimligheten i det så släppte det.

Han fick till finfina slutor i båda varven! Och jag som hade glömt spöet också. Ha! Vi som var så bäst gick in i stallet och mumsade på hö igen.

Min mildögda kompis.

Latmaskar? Alls icke!

25 mars 2017:

Jag har bara inte haft så stor lust att blogga. Men – jag och Juppe har tagit första ridturen i skymningsljus. Nu funkar det faktiskt med nöd och näppe efter jobbet.

Juppe blir lätt spänd när vi rider ut ensamma, så jag kräver inte så mycket mer än att han ska sänka sitt huvud även när jag sitter på. Vill inte ha någon högre fart när han är en linjal.

Lektionen i onsdags med Mackan var sådär (inte hans fel). Jag hade totalt missat att det skulle regna. Inte så lätt att fatta trav och dessutom hoppa över hinder när man har en grinig isglass på ryggen.

Och så här hade jag och Juppe det i går kväll:

Juppe fick en lååååång och härlig helkroppsborstning. Tror det sitter extra fint nu när alla håren ska av.

Frid och harmoni.

Undrar om man kan lära en häst att blinka bara med ena ögat. Om svaret är ja gör nog Juppe en flirtblink bättre än jag.

Vi tog snabelutrustning på för jag känner att det är dags att påminna Juppe om att använda sin kropp rätt. Han halkar lätt in i gamla mönster när jag sitter upp.

Gosmulen var så duktig! Han kopplade på bakbenen och baske mig om vi inte börjar få lite kläm på det där med tomatform (samling) och sluta (där rumpan ska puta).

Någon hade lämnat en hög lucernhack i foderrännan. Smaskens hälsar Juppe. Perfekt fredagkväll alltså.