Eller – vi och vi. Jag och Juppe gled med på en räkmacka i går (bloggar ifatt) när Barbie o co byggde.
Perfekt sysselsättning en blåsig dag. Också roligt att vara fler hästar på banan. Exempel på hur en hästträningsbana kan se ut hittar du här.
Och här hittar du mer om Pat och Linda Parelli som inspirerat Barbie o Co i tänket. Roligt. Alla sätt är bra tror jag. Och mycket av tänket går igen mellan olika skolor.
Bilderna får nästan tala för sig själv:
Värst av alltihop. Ölburkar i en plastpåse att släpa efter sig i ett grimskaft. Det gick till slut utan att Juppe ville tänja på stegen och springa ifrån det läbbiga.
Plättlätt sa Juppe. Blev lite orolig när han skulle stila och han började nippra på plastremsorna. Såg framför mig en Juppe dekorerad med plast i hög fart . . .
Jag är skeptisk, sa Barbie om gardinen.
Men jodå. Lite vänlig övertalning så gick det. Lägg märke till det eleganta bakbenet . . .
Det här ”hindret” skippade jag och Juppe. Vi har fobi för snören som inte går av. Man kan få det av bakben som dragits trasiga av eltråd.
Nu började människorna bli fundersamma. Tänker paraplyerna vända på sig i blåsten? Blir det för läbbigt? Vi går mot vinden.
Du har ju ett helt äppelträd i fickan, fick jag höra. He, he. Det är korrekt, sa Juppe beundrande och med lite trutig mule.
Duktiga hästar ska få ett helt äppelträd per träning.
Den som fick mest träning tror jag faktiskt är Fluga (skäcken). Hon gillar inte paraplyer.
Att hon faktiskt nådigt tagit emot en näve gräs från mig under ett paraply hade hon fullständigt glömt tydligen. Lägg märke till det oerhört skyddande elstängslet som brudarna ställt sig bakom. De har alltså en stor hage, avdelad på mitten av stängsel. Bakom avdelningen var det säkert . . .
Yret kände mest sympati med Fluga tror jag.
I dag då?
Pumpade cykeln så att den blev struttig och pigg igen och så gav vi oss iväg på regnmjuka grusvägen mot Hallbo, knappa fem kilometer alltså.
Hoppsan, det var ju ett tag sedan vi cyklade. Blåsigt var det i dag med. Lite nervigt men ändå bra.
Juppe vill så gärna galoppera, men glömde liksom att jag fladdrar med i ett snöre. När jag hojtar stannar han snällt, men gled in framför cykeln. Hå, hå, ja, ja.
Tur att vi är rädda om varandra både jag och Juppe. Med lite träning kom vi åt det också. Fattar att det är kul att springa, han orkar ju det nu. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar