Tårarna sprutade under galoppen

Jag har blivit en fartgalning.

Till Juppes förtjusning.

Vi flänger runt en dikeskant och kör intervaller. Eller intervaller och intervaller.

Vi galopperar. Saktar ned. Svänger runt diket och vänder och - galopperar.

He, he. Galopperar, sa Juppe.

Min lördagsrundekompis Johanna uttryckte det så fint:

Juppe tog hand om dig när du var ridrädd. 

Nu betalar du tillbaks genom att våga igen.

Det är något som knäppt till i huvudet. 

Jag är på väg tillbaks till mitt tillstånd innan Juppes skador och min avåkning.

Jag försöker komma ihåg att mäta varje runda vi gör.

Det första jag kollar när jag hoppat av Juppe är hastigheten på galoppen.

En kilometer fortare för varje runda, nej, vi är inte snabba alls . . .

Senast så skvätte tårarna av fartvind och pollen för varje galoppsprång.

Och så satt jag och skrattade åt oss. Hoppas ingen ser.

För varje runda känner jag att Juppe släpper på handbromsen och ÖSER PÅ.

När jag säger: kom AN DÅ, trots att det är med mulen mot stallet så svarar han med korta nöjda frust.

Små trumpetanden mot världen. 

Inte det där lugna, nöjda frustet utan mer ett TUT TUT nu kommer vi!

Riktigt mörka vinternätter - visst är det mysigt ändå?

Juppe fick vila hela helgen. TVÅ DAGAR.

Nu har vi klarat av saker som att baka lussebullar med de alldeles vuxna barnen och sådant ohästigt tjafs. (Nejdå, älskar både barn och barnbarn, skojar lite).

Uj så skönt det var att åka till stallet efter jobbet i dag.

Slutade en halvtimme tidigare i dag och vilken skillnad den där ynka halvtimmen faktiskt gör!

Juppe och jag hann att kasta oss ut på ridbanan för ett litet pass innan kvällens före kvällens första lektion.

Äh. Juppe och jag var inte riktigt överens om vilken fart vi skulle ha.

Juppe ville spara på krutet. Jag ville ha turbo.

Vi blev ganska överens till slut.

Vi har nog inte övat på vänster galopp trots allt

Uterittslektion i går för bästa Matilda.

Både jag och Juppe älskar våra åkerkanter, när älgjakten är pausad går det att rida där.

Matilda red Mackan.

Jag får lite dåligt samvete när jag märker hur GLAD Juppe blir när han får ösa.

Visst, han blir en svettig och flåsig och trött häst, men hela hans kropp känns vildhästglad.

Jag med för den delen, det smittar det också. Måste våga ösa mer på egen hand.

Inte fasen har jag och Juppe fått till vänster galopp på egen hand. Den kändes helunderlig och styltig, Juppe har smygit fram i höger och lurat mig. Nu vet jag.

Nu ska vi öva.

Inte heller har jag övat på ökad tölt. Jag är för mesig.

Trodde inte det var så mycket kräm kvar i Juppe på hemväg. Hå.

Vi låg och rollade mot galopp och jag fick verkligen öva på att ta och ge, ta och ge för att hämta hem Joopisen.

Det gick sådär, men kul hade vi.

Det är väl så här det måste vara, vi måste fatta båda två vad det är vi ska öva på. Ha, ha, så långsamt allt går framåt, tänker jag ibland. Och så tänker jag omedelbart - vilken tur jag har som får åka till stallet och fina kompisen och ha svåra, nya saker att öva på. På en häst som håller för det, och som vill.

Vi kommer aldrig att bli "färdiga". Sådan tur vi har.

Fantastiska bilder som vanligt ur Rijksmuseums samlingar. 

Vi får hjälp att jobba med galoppen

Jo, jo.

Någon är nöjd med sig själv.

Okej, okej! Juppe - du ska vara nöjd med dig själv.

Jag är också nöjd. Eller, mer än nöjd.

Nu känns det som en hel drös med små polletter är på gång att skramla ned på plats igen.

Förutom att dagens uterittslektion med bästa Matilda gick jättebra så är vi anmälda till en tävling till!

Galet.

Vi får sällis och skjuts av Jessica och Esset till Sleipnirs tanttölt som går av stapeln om två ynka veckor.

På tanttölten gäller det att vara fiffigt utklädd OCH ha en bra tölt. Jag har kommit på att Juppe ska vara räv och jag Hubertusjaktledare. Röd ridjacka är fyndad på fejan i säljgrupp, en kompis har ett jakthorn - nu gäller det bara att hitta en snygg mustasch.

Varför jag tycker att en jaktledare ska vara man och ha mustasch? Ingen aning, men så blir det.

Måste dessutom lära mig att tuta i jakthornet på rätt sätt. Det är mycket nu.

Tillbaks till dagen då.

Matilda är på mig med mina armbågar som vill slokna och mina händer som vill vicka i handleden.

Det blir ju så jädra bra när jag lyckas räta upp allt. Det ger effekt.

Dagens jädra wow blev ändå galoppen.

Men ta och tagga ned lite, sa Juppe.

Självklart har jag en f-a-n-t-a-s-t-i-s-k galopp. Också.

Älskade Juppe, sa jag. Jag vet.

Men jag ska ju göra rätt också.

I dag fattade jag att jag ska göra halvhalt när Juppe är nere i den där galopprundgången. Hittills har jag gjort det lite random.

En halvhalt när Juppe är mitt i ett språng säger ju liksom inte att han ska samla bakbenen under sig och rikta kraften uppåt. Visst, det borde jag ha kunnat räkna ut med lilltån.

Men det gjorde inte jag.

Jag tycker ju att det är himla kul att blogga. Jag märker att jag och Juppe har en allt större läsekrets.

Nästan lika kul som att blogga är att läsa andras bloggar, det blir nästan alltid läsning av bloggar som mycket unga personer skriver. Det är inte så vanligt med tant/hästbloggar.

Alltid, alltid skriver de där unga så självklart om sin träning. Nu märker jag att jag måste göra dittan och dattan - och så gör de det.

Jag har inte den kunskapen med mig.

Jag vet inte hur jag ska åtgärda olika "problem".

Nä, nu är du faktiskt lite hård mot dig själv, sa Juppe.

Va! sa jag.

Tar du mig i försvar?

Nu tycker jag du överreagerar igen, sa Juppe.

Men du kanske har en extra liten godis då?

Nä, men förutom att du delat min man och betofsat mig så är du ju faktiskt himla enveten.

Jobbigt enveten, sa Juppe.

Vi utvecklas faktiskt hela tiden. Och inte ska väl jag som islandshäst bedöma min matte, men jag tycker du har utvecklats typ 300 procent sedan du köpte mig. Hur man nu kan köpa en fri själ. Men det får ni stå för. Det lägger jag mig inte i.

Klart man blir glad av sådant beröm av sin häst.

Jag vinglade iväg till grannhagen för att försöka få till lite bra bilder av brudarna som går där.

Om inte annat så får de blixt-träning.

Flapoffa rakt i mulen. Nu bryr de sig inte längre.

De vet att jag och min kamera inte är så himla farliga.

Ha, ha, sa jag till bruden till höger.

Du har också en bad hair-day. Sympati! fnissade jag.

Inte roligt, sa hon då.

Tror hon är lite för ung för att ha den typen av humor.

Får vi ha det så här bra?

Jag tänkte att Juppe kanske skulle misstycka nu när vi köpt ny bil.

Han kan ju vara lite ärkekonservativ den gode hästen.

Juppe ba:

Okej, röd och fin. Bra val.

I förrgår jobbade han på så bra i sällskap med kusin Frami.

Ikväll gjorde han detsamma. När jag en gång bett om skänkelvikning, suckade han lite - och så körde han självmant åt andra hållet.

Han är så smart min älskade häst, på gott och ont.

Regnet har gjort grusvägarna till bra underlag för galopper.

Vi körde en vända på åkerkanterna, och så galopp på grusvägen tillbaks. Jodå, det blev helt okej efter lite pådrivning. Och ännu mer pådrivning. Jag hörde hur kugghjulen jobbade i Juppes hjärna.

På varv två så försökte jag i alla fall byta till vänster galopp. Jag är himla osäker på om det blev det, men skit samma då.

Vilken galopp. Jag behövde bara tänka, mer - och Juppe la in turbon. Han blev fundersam halvvägs på sträckan men då smackade jag bara och då lade han in overdriven. Allt kändes så avslappnat och skönt.

Det fick vara bra så. Det blev inget långt pass, men ett bra pass.

Juppe frustade så det blev komiskt.

Om en Juppe fick äta trippel middag längs vägkanten? Har påven en rolig mössa?

Vi övar på läxan - i kväll med sällis

Juppe och jag gillar att ha läxor.

I kväll fick vi sällis av Viggo o co som också gillar läxor.

Vi hade sällskap av varandra längs åkerkanterna, men sysslade med delvis olika saker.

Så perfekt, det blir en övning i sig att kompisen pysslar med sitt.

Varmt som bara den, även vid 19-tiden.

Du är både duktig och snygg, sa jag till Juppe när jag promenerade ut med honom i hagen.

Vem?

Åh. Du menar?

Du kanske vill ta en bild av den sidan också?

Så kan du jämföra sedan och bestämma dig för vilken sida du tycker är snyggast. På bild alltså.

Juppe är ingen snål typ. Han bjöd på lite fler sidor.

Det är så roligt att se på när han rullar sig.

Han njuuuuuuuter.

Sötrumpa.

Och så burr skak, burr skak.

Färdig.

Joggare på Juppes grusväg!

Jag har känt det i flera dagar att Juppe skulle må bra av en riktig urbränning av karburatorn.

I dag kom det lite regn igen, termometern visade på fjuttiga 22 grader. Som upplagt för att fräsa fram i galopp på grusvägarna alltså.

Den där karburatorn borde ha blåsts ren för flera dagar sedan, men, men, ibland får man inte till det med ork och väder och temperaturer. Juppe har liksom laddat.

Haaaa, haaaaHAAAHAHAHAA. Laddat! Jag är inte laddad! Bluddrade Juppe för någon dag sedan.

Det är bara fruktansvärt upprörande att folk parkerar cykelkärror där det inte borde stå cykelkärror.

I skogen.

Jag är faktiskt väldigt stolt över att Juppe och jag numera tar oss iväg på planerade aktiviteter, oavsett graden av hoppighet hos Juppe.

Vi kom iväg trots att det blåste och något var fnorkigt och fnysigt i skogen.

Jäjä. Juppe var som en planka. Det är inte lätt att till exempel rida öppna på en planka. Jag försökte.

Vi körde galopp på en fin och jämn och rak grusväg som går längs en kohage bitvis. Första vändan var lite stolpig trots att jag drev på.

Omgången med mulen vänd mot sommarhagen gick bättre.

Varje vända gick bättre - tills joggarna dök upp.

Då var Juppe rätt flåsig och slut (trodde jag ja).

Nämen ni vet. Stirrig blick, fokus på att springa, färgglada kläder - och HÖRLURAR. Joggare helt enkelt.

Ve och fasa och fy för den ledes.

Juppe trodde inte sina ögon. Jag tvingade joggarna att hälsa glatt. Sedan stod Juppe och jag och såg på när de joggade mot sommarhagen.

När de försvunnit bakom ett backkrön fick Juppe äntligen springa.

Det vill han nog inte, tänkte jag. Mot de där läbbiga sakerna.

Hå.

Juppe lade i sportväxeln och gav allt han hade.

Det är rätt häftigt ändå. Lite fladdrigt och obalanserat kändes det emellanåt, men ändå härligt.

Det är långt till sommarhagen tänkte jag också. Även joggare får väl ha ögon i nacken.

Juppe stannade faktiskt före backen. Han var lydigt trots sportväxel och allt.

Om en sådan pålle får äta sig vimmelkantigt mätt?

Självklart.

Och inte en skvätt rädd var jag. Bara lite fundersam över var galoppen skulle ta slut så att säga.

Lektion mitt i natten

Mitt i natten. Nu ska vi inte överdriva, sa Juppe.

Vi ser ju grässtråna framför oss. Fullmåne är det också för den delen.

Har jag sagt att du är en synnerligen, synnerligen trevlig och intelligent matte?

Med betoning på klok och snygg.

Några minuter före det här lät det lite annorlunda. Typ: stånk, stånk, muttra, muttra.

Vi fick uterittslektion av Matilda och körde fokus på petigt noggranna igångsättningar i trav och tölt och lika petiga halter.

Fasen vad svårt det är. Nu börjar jag se, känna och kunna korrigera när Juppe smiter ur formen både i farten och inför fattningarna.

Men sedan ska ju farten ta slut också. Då ger sig mina armbågar iväg på äventyr på egen hand. Varför? Ingen aning.

Och höger hand vill inte stänga sig heller. Den trivs tydligen bättre i en fri och öppen form.

Det här toppar jag med att streta i tyglarna i någon slags nedåtrörelse, troligtvis för att jag tror att Juppe ska behålla sitt huvud i form då och inte slänga upp huvudet som han så gärna gör.

Vi har massor att öva på.

Det känns kul.

Och Matilda säger att vi inte ska vara så hårda på oss själva, så då ska vi försöka låta bli det och njuta av det vi faktiskt kan och gör himla bra.

Juppe har ju en finfin trav.

Tänk att min Juppe har en finfin trav.

Det trodde jag inte riktigt för något år sedan. Och något år före dess ska vi bara inte tala om.

Lektionen började efter 21. Sedan fick Juppe beta både länge och väl.

Jag tycker det är så himla mysigt att hänga med hästarna i hagen.

Nu är det så harmonisk stämning mellan grabbarna också och ingen av de andra bryr sig om mig.

Jag får bara vara.

Det blir så speciell stämning på kvällen ute i naturen.

Speciella dofter och äntligen, äntligen något som kan påminna om svalka.

Fast hålla kameran med en hand och ta en skakfri horsie, det gick inte.

Det går ingen nöd på en sommarjuppe

Det har varit ett himla tjat om svarta fölfröknar här, jag vet.

Juppe bryr sig inte mycket. Han och jag stretar på med vårat.

Betesbrist?

Mjadå, rätt nedbetat i hagen, men strax utanför ser det ju ut så här.

Jag håller hårt på att rida Juppe varannan dag och göra något från backen varannan.

Tur för juppesnupp att jag gillar att promenera.

I kväll fick vi sällskap av Baldur och Co.

Fasen vad varmt det var.

Enda störningsmomentet var en älgtjur som verkligen vägrade att flytta på sig när vi kom.

Han stod precis bredvid stigen och struntade både i skönsång, handklapp och rop.

Han vred bara huvudet och höll koll på oss. Lite läbbig var han faktiskt, just i och med att han var så obrydd. Solsting kanske?

Jag njuter av våra promenader, vare sig om jag sitter på Juppes rygg eller knallar bredvid.

Det finns alltid så mycket att titta på och njuta av.

Gläntor som en kan bli lite nyfiken på. Varför står det som en ring av silvervita björkar mitt i skogen?

Just björkar intresserar jag mig inte speciellt för, sa Juppe.

Titta, det ser ut som guld där borta, sa jag till Juppe.

Tänk om vi hittat trollens skatt.

Tyst! sa Juppe.

Då lämnar vi kvar den här, det blir för tungt för din klena rygg.

Hallå, hallå alla troll bakom alla stenar. Jag nöjer mig med lite gröna strån. Okki?

Jag har infört förbud mot gula blommor eftersom jag inte vet hur giftiga stånds ser ut.

Skulle aldrig äta, sa Juppe. Jag bara klappar lite.

Livet är bra ljuvligt nu, även om det skulle räcka med kvällar som håller säg max 18 grader istället för 25.

Gud vad snyggt motljus sa jag till Juppe. Stå still så får jag . . .

Vardå, vardå? sa Juppe och snodde runt för att se bättre.

Älskade knäppgökshäst.

Så fort han inte får som han vill trots att han pekar med hela mulen mot gott gräs eller något annat så slänger han in grisepassväxeln och stirrar mig stint i ögonen.

Han vet att jag hatar när han gnisslar fram.

Ähähahhahääahaähähä.

Kort sagt. Vi har det bra.

Vi har också hittat något slags mankhöjarläge i tölten, med rätt form på g och bakben in. Det är superjobbigt tycker Juppe men bjuder på det ändå.

Han orkar inte så långa sträckor än, men att vi båda vet vart vi vill är ju fantastiskt.

Och så här glada blev vi en kväll när det regnade för första gången på en evighet: