måndag 31 december 2018

Gott Nytt Juppeår: Juppe vill att jag skiter i psykologhjälp


Jaha.
Tvingar man på sin kompis partyhatt och slips, bara för att det råkar vara ett nytt människoår inom strax? sa Juppe surt.


Oj, oj! sa jag. Här var det stingsligt värre.

Jag får nog koppla in hästpsykolog och tantpsykolog och coacher för både dittan och dattan.

Och inte törs vi visa oss på en tävlingsbana heller förrän vi fått rätsida på ALLT.



Kära vän, sa Juppe.

Jag vill bara påpeka att jag absolut inte sagt att det är något fel på dig.

Jag har aldrig önskat mig någon annan köttbulle till pilot än den jag har.

Du är min favoritgodismaskin, alla kategorier. Tror inte jag kan få ett bättre modell faktiskt.


Nähä? sa jag spakt.

Du klär i slips förresten.

Jag har inte önskat mig någon annan häst heller ska du veta.

Rödhåriga, envisa killar som överlever inte bara en utan två skador är den bästa sorten jag vet.


Jag vet, sa Juppe.


Så ska vi kanske säga att vi skiter i det där med hästpyskolog och tantryskolog och sådär?

Okej?


Så sköter vi saker som vi alltid brukar sköta saker.

Jaha? sa jag.

Hur brukar vi sköta saker?

Ja, du skärper till dig helt enkelt, sa Juppe.

Om du till exempel andas när vi är på tävling så ska det nog ordna sig med resten.

Jo, kan jag väl, sa jag. Vi ska förresten på kurs på söndag. Det är väl en början.

Det blev lite barbackaritt och öva på fickparkering av en Juppe i dag. Det fick räcka. Om det gick lysande? Ja, som alltid. Juppe bjöd dessutom på skänkelvikningar från backen för att visa sin goda vilja. Jag bjöd på mängder med hösilage. För att visa min goda vilja.


Besöket i stallet började förresten med att jag med visst pondus ropade på Juppe som ju stod i vindskyddet.

Och skynda dig på! vrålade jag när det tog lite tid.

Juppe såg märkligt osäker ut, men gjorde snällt som han blev tillsagd.

Hupp.

Det var en snäll Solon som dök upp.


Är det du och jag nu? undrade han beskedligt.

Eheheheh, skojade bara lite, sa jag och klappade snällt på mulen och gick ned till nedre hagen för att hämta min kompis.


Brak i hagen bredvid såg road ut.

Hon tittade vänligt och med viss humoristisk glimt i ögonen på mig när jag struttade vidare till nästa hage.

Kul att man kan roa någon.

Och tänk vilken klok häst jag har ändå.

Får nog faktiskt fundera ut lite nyårslöften för mitt hästliv. Har man en så klok pålle måste man visa sin goda vilja och bjussa på lite tankemöda själv också.

söndag 30 december 2018

Juppe-TV: julkadriljen 2018


Mannenvännen proudly presents osv osv.

Sätt på ljudet. Struttig julmusik och barskt rutna order utlovas.

Skulle kunna rida kadrilj varje helg faktiskt. Det är underbart.

lördag 29 december 2018

En ganska olydig tävlings-Juppe

Min nervositet visste inga gränser i dag när vi landade på Björsbo för Aramotakeppni.

När jag tog första klivet ut ur bilen fick jag ögon-migrän och kunde knappt se något.

Man får skratta. Jag tycker att jag är ganska rolig.

(Alla foton Kennet Strandberg - tack för fotohjälp!) 

Jag är nöjd med:

Uppvärmningen. Den gick hyfsat. Vi travade längs grusvägen och Juppe frustade trevligt.

Sällskapet.

Hejaklacken (fasen vilket jädra stall vi är, vilken sammanhållning vi har).


Saker som vi får jobba rejält med tydligen:

Lydnad.

Mer lydnad.

Mitt huvud.

Juppes bakben.

Spruttet.


Sonja och Dokka vara coola och gjorde ett bra jobb, vuxen open blev en så stor grupp att den delades i två grupper. Sonja red i grupp två.


Jessica och Ess red i samma grupp som mig och Juppe.


Fläckvis var det faktiskt ganska hemskt där på banan.

Nej, nej. Inte hemskt som i - nu sticker Juppe. Det är jag aldrig rädd för på ovalen.

Däremot dök vartenda problem som vi någonsin haft upp igen.

Juppe fick aldrig fart på bakbenen, de låg två kilometer efter oss. Jag började svaja i midjan i desperation när jag försökte få en jädrigt motspänstig Juppe att forma sig något efter ovalen.

Han blev styv och bjöd verkligen inte på någon snygg tölt.

Kort sagt, det gick jädrigt krattigt.


Härligt avspänd pålle i förgrunden.

Spänd ank-matte på spänd häst i bakgrunden.

Jag lyckades aldrig dra in svansen på mig och få sprutt på Juppe.

Jädrigt irriterande.


Sedan hade jag rätt kul ändå. Det kändes så galet att vara tio hästar inne på banan.

Skulle gärna ta en dejt med tio hästar på ovalen varje helg, så kanske vi vänjer oss. :-)

Det enda som hjälper är ju att öva. Och öva lite till.

torsdag 27 december 2018

Så duktig Juppe i transporten!

Ha. I dag fick jag och Juppe lift med Ess och Jessica till Björsbo. Tölt.nu bjöd på gratis träning på ovalen inför tävlingen på lördag.

- Det är nog massvis med folk! sa Jessica.


Nix. Vi hade hela ovalen och hela ridbanan för oss själva.

Det var både bra och dåligt.

Bra för att vi verkligen kunde ta det lugnt och inspektera stället.
Dåligt bara för det att vi inte fick stresspåslag av andra ekipage på plats. Å andra sidan fick jag pulshöjning bara av att se ridbanan och ovalen, så det kanske var bra ändå, ha, ha.


Juppe tittade nöjt ut på sin gamla bostad.
Kanske bara för att hålla mig i schack så var han lite spänd till att börja med.

På ovalen var han superpigg!
Ett tag tänkte jag igen att nu drar han nog, men det gjorde han inte.

Jag borde ha tagit kontroll över hans bogar i ett mer noggrant uppvärmningsarbete, men what the heck. En kan inte vara bäst jämt. Och kul hade vi. Både jag och Juppe frustade flera gånger.

Och: bäst av allt.
Nu får jag nog faktiskt sluta tänka på Juppe som en häst som är svår att få på transporten.

Han går snällt som ett lamm på transporten när den ska ut på äventyr. På väg hem var det lite övertalning som gällde, men absolut inga större åthävor.

Tjuvkika här på hans nöjda överläpp när Jessica har kollat läget med Ess. Killen trivs. Det är inte snack om saken.



Det känns bra inför lördagens tävling.
(Gulp)

Och så måste jag be alla snällisar om ursäkt för mitt förra inlägg. Det är inte så få som hört av sig på ett eller annat sätt och undrat om de sa det där som gjorde mig ledsen.

Självklart var det inte ni, som jag redan svarat.

Ni vet, typer som far fram med storstövlar på bryr sig sällan om hur saker landar i andra människor. De frågar sällan de sårat med en kommentar. Icke heller denna gång.

onsdag 26 december 2018

Nervös för tävling och undrar varför

Nej, jag vet. Jag blir till och med trött på mig själv.
Vad sjutton är det för idé att bli nervös för en skojtävling?

Och ändå blir jag det.


Men varför? undrade Matilda i dag när hon gav mig en uterittslektion.

Så himla bra fråga.

Varför.




Jag tror det handlar om prestation. Men prestation mätt med andras ögon än mina egna.

Jag vet att jag har en sagohäst.

Jag vill ju att alla andra ska tycka det med.

Jag vet att vi har lyckats med mer än vi båda vågat drömma om. En musklad Juppe sprätter ju runt med mig på ryggen nu som om han aldrig varit skadad.



På hösttävlingen på Björsbo blev jag besviken på mig själv för att jag fesred och inte vågade trycka på.

Vi som är så snygga hemma. Vi såg glada och harmoniska ut och ganska tama i framtoningen.

Det är väl inte det värsta man kan råka ut för?

Nä, sannerligen inte.

Men bland alla snälla kommentarer från peppiga kompisar så kom den här från en bekant:

"Ni tog er i alla fall runt banan"

Usch.

Varför ska sånt bita sig fast? Jag fick ju höra mycket bra också.


Jag är rädd för att vi bara fiser oss runt banan igen och inte visar vad vi kan.

Men då är det väl bara att ta nya tag för nästa tävling?

Jo. Det är det ju.

Fast jag vill visa nu vad vi kan. Och det tror jag är lite fel inställning att gå in i en tävling på.

Bäst vore om jag kunde hjärntvätta mig att jag bara är ute och rider på grusvägen och att vi fräser iväg hem mot stallet i maffig tölt, typ.

Och så önskar jag att min hjärna inte kom ihåg elakheter, bara peppiga och snälla saker.
Det är ju inte det värsta någon har fått höra heller, även om det tog mitt i prick så att säga.

Härlig konst som vanligt från Rijksmuseum Amsterdam.

Om Juppe var en maräng i dag?

JA! Det var han. Om vi visar dagens tölt på tävlingen så tror jag vi har chans att hänga med sorteringen en gång i alla fall. Minst.

tisdag 25 december 2018

IQ fiskmås och feng shui


IQ fiskmås? sa Juppe.
Har fiskmåsar dålig koll på sina prylar alltså? Tappar bort ägg kanske?


Tur att man är en tapper häst, fortsatte Juppe.
Den tappra hästen bar sin köttbullsliknande fiskmås med största försiktighet (nåja) över isknögglor och snöslask.


Allt för att jag råkade berätta för Juppe att jag tappat bort hans hufflex snösulor till framtassarna.

Usch. Jag rotade igenom stallgarderoben, flera lådor i stallet. Jag lastade i en låda i bilen för att ta hem och sortera och se bättre.

Då kanske jag råkade gnälla och gny inte bara för Juppe utan för stallkompisarna också att jag har IQ som en fiskmås. Hur kan man glömma var man lägger vinterprylar?

Inte vet jag sa en läbbig kompis. Jag lägger alla vintersaker för sig.


Ihihihihihi.


Då sa jag till Juppe att han också har tappat bort saker. Som skor till exempel.


Just det.


Jaja. Det gick faktiskt bra att rida i dag ändå. Huf-flexarna funkade lika bra på bakhovarna som på framhovarna. De satt kvar fint.


Och så passade jag på att spreja Juppes man och svans med glanssprej och borsta noga.

Skönt att göra sådant när det är lite milt väder ute. Kanske håller det lite smuts borta ur pälsen.


Tror Juppe gillar när manen är fluffig.


Själv hittade jag faktiskt de små huf-flexarna i lådan jag tog hem från stallet. HURRA!

Nu ska jag baske mig rensa ut lite prylar som jag inte behöver. Eller behöver och behöver. Prylar är ju kul, men prylar som vi inte använder. Så kan vi ju säga.

måndag 24 december 2018

Juppe gav julklappen godkänt


Nej nu jävlar! sa Juppe först. På julafton och allt!

Fast det tror jag han bara klämde till med utan att mena så mycket.

Ibland är det bra med en mannenvän utrustad med kamera. En kamera avslöjar nämligen obönhörligen långa nöjda överläppar som trutar fridsamt.


Jo, älskade Juppesnuppen fick ett enhörningshorn från mig i julklapp. Ska plåta det mer noggrant framöver.


?



Färgen på hornet var så himla fint. Det passade perfekt till en gyllenskimrig fux.


Av stallisen Maria fick jag och Juppesnupp en specialdesignad borste.

Rimmet gick ut på att den var ful, men det var den så rakt inte! Så snygg färg och så härligt med hemmagjorda prylar. Värmer dubbelt så gott som köpt design.


Julafton i stallet började så här.

En fröjd i sig. Vit stallbacke och frid och ro.


Som pricken över i fick Juppe tre röda Ingrid Marie-äpplen.

Han försökte svälja dom hela som små sockerpill, men blev hejdad av mig.


Och som alltid stod Baldur II redo när jag skulle släppa in min kompis i hagen igen.

Bilder som någon annan har tagit ÄR kul.

Jag som tror att Juppe blir stressad när polare är precis vid grinden, nähej du. Kolla hans fridsamma blick.

Jag lyckades få Baldur ta två steg från grinden och det räckte precis.

Så härligt att få klappa om sin kompis på julafton, trots att han säger att han är ateist.

Juppe vägrade svara på om det där med ateist gäller tron på gårdstomten också.

lördag 22 december 2018

Två timmar i skogen - då kom julkänslan!


Baldur och Juppe är som ler- och långhalm. Och jag och Johanna trivs med varandra.

Första lediga dagen runt jul blev perfekt.


Finns det något bättre än skog och fint sällskap? Tror faktiskt inte det.

Johanna och jag är överens om att skritt är underskattat.

Det finns ju inget som är så stärkande och uppbyggeligt som skritt, speciellt när man spankulerar i skog och under lång tid.

Det gäller knoppen med.


Ja, men ni fattar. Bra dag helt enkelt.


Katten Mango väntade tålmodigt på att bli insläppt i stallet.


Hästen Juppe snarkade till i sitt vindskydd, men kom som alltid när jag ropar.


Och i dag igen fick jag en bonus.
Jag undrar helt enkelt om Solon har lite svårt att skilja på tanterna som står och ropar i hagen?
Jag är i samma höjd som hans matte. :-) Kanske har vi liknande röster?

Han kom snällt, men såg lite snopen ut när jag viftade bort honom för att Juppe skulle kunna få lite svängrum.


Juppe. Jag tror inte att du har lika långt skägg som i fjol.

Det ser faktiskt lite . . . tanigt ut.
Om jag får säga det.


Tanigt?




Katten Mango fnissade illvilligt från sin plats bakom Juppes skötselhink.

Det är lite Mumindalen över katter och deras psyken.

Passar mig perfekt.


Baldur spankulerade direkt till en lämplig sovplats efter skogspromenaden.

Juppe myste runt och tvingade mig sparka hål i vattenhinken (det står en uppvärmd thermobar vid vindskyddet).

Nysparkat vattenhål smakar godast tydligen.


Men visst sjutton hade du typ en decimeter längre skägg i fjol? sa jag klentroget till Juppe.

Men vad f-n, sa han då och vände på klacken (hästskon).

Får nog leta i bloggen, har absolut för mig att jag mätte hans grandiosa skägg i fjol.