Cool grimma till islandshäst från Tjalda

 

Du, sa Juppe.

Det är kuligt och snällt att du beställde julgrimma åt mig från Tyskland.

Den är asfin. Men.

Det är bara en liten ynka pynka grej.

Det kanske är bäst att du sätter dig ner, sa Juppe.

Eller tar ett stadigt tag i min man.

Den är för liten.

Grimman är för liten.

Ge den till lilltösen Titania istället.

Supersnygg, verkligen.

Tack och allt det där. Men du vet, julen handlar inte om att handla klappar till varandra.

Vi fick ju en fin svängom längs åkerkanten. Det räcker för mig.

God jul!

Men fasen Juppe, sa jag.

Jag ville ju ge dig en snygg grimma. Och när det fanns en storlek för ett "nätt" huvud så tog jag det. Jag tycker inte att du har speciellt grovt huvud. 

Men det var feltänkt.

Ska vi vara ärliga så har jag ju grimmor, sa Juppe.

Varför förvandlas du alltid till en hästjesus varje år? sa jag.

Fast det är ju fint. Titania får grimman och så kanske jag beställer en ny helt enkelt.

God jul världens bästaste Juppe!

Har du träffat din pålle på julafton?

Har aftonen varit god?

Juppes skägg: Det blir en mild vinter i år

 

Sanna mitt skägg, sa Juppe.

Det blir en mild vinter i år.

Vi kloka och vackra hästar vet sådant där.

I år var det inte mödan värt att lägga krut på skägget.

Jag minns vintern 2018, en fesig vinter.

Men jag kände ändå att det skulle friska i lite i januari / februari.

Och så mätte du i mars när jag börjat glesa ur det. Typiskt dig.

Juppes skägg är ståtliga 15 centimeter - drygt

Men du gör så gott du kan.

Så gott du kan.

Så gott du kan.

OKEJ! sa jag. Jag fattar nog vad du menar.

Vi får väl se helt enkelt om du och ditt skägg har rätt.

Juppe: Vi hula hular bort vintern istället

 

Nu vet jag hur vi gör! sa Juppe.

Vi skiter helt enkelt i det där med snö och vinter. Vi går direkt till vår och sommar istället.

Jag kan släppa vinterpälsen nu.

Va? sa jag (börjar bli rätt tjatig på det sättet).

Här har vi alltså lösningen.

Vi ska dansa hula hula.

En fin gammal tradition för att hjälpa döda över till andra sidan.

Väck med dig vinter som aldrig kom.

Mä . . . sa jag (tjatig igen).

Sluta gnälla nu och rulla runt lite på rumpan och vifta med händerna, du som har sådana.

Jag ska vifta med svansen.

Får vi ingen snö så kan vintern dö.

Hula hula hula hej du lilla sommargrej.

Här hittar du tidigare försök att locka fram snö:

Juppe Jontare: Vi ska dansa fram snön!

Juppe: Jag har djup novemberdepp i december

Juppe Jontare: Vi ska dansa fram snön!

 

Lyssna på mig nu, sa Juppe.

Jag känner i varje hårstrå på min kropp att det här är helt rätt sätt att prata med vädergudarna.

Hädanefter kan du kalla mig Juppe Jontare.

Schamanernas schaman. Alla nåjders nåjd.

Jäpp.

Nu ska vi dansa!

Jag riktigt hör musiken inom mig.

Mä . . .

Nu tycker jag att du är tråkigt skeptisk, sa Juppe.

Upp och hoppa, ut i ridhuset och skaka loss.

Den mäktige Juppe Jontare känner hur han börjar få kontakt med snöflingorna.

Komsi koms lilla flinga.

Fram ska jag dig tvinga.

Så, nu känner jag att flingorna vill att du ska springa runt, runt, runt i ringar omkring mig.

Nä? sa jag (mesigt).

Tråkig attityd. Verkligen.

Det som är sååå roligt att springa runt i cirklar och jobba.

Jag har en känsla av att vi inte kommer att få någon snö i år.

Och det kommer att vara ditt fel.

Är du inte lite dramatisk nu Juppe?

Nix. Realist.

Okej. Det här hjälpte inte direkt.

Ingen fara. Jag har en ny idé för i morgon.

Här hittar du gårdagens försök:

Juppe: Jag har djup novemberdepp i december

Juppe: Jag har djup novemberdepp i december

 

Det här går inte! sa Juppe.

Va? sa jag.

Vi kan INTE ha lektion i regn i december.

Jag känner att min konstnärliga frihet begränsas, hämmas, dödas. Rinner ut.

Det går inte att hålla takten i någon gångart.

Vad har du på huvet? frågade jag.

Buga lilla vän, så ska jag berätta.

Va? sa jag. Är det någon skruv som är trasig?

Vad har hänt?

Det kan man säga, sa Juppe.

Jag vill veta var du har gömt snön!

Jag vill ha min snö! Vinterpälsen är redo. Jag är redo.

Hovskäggen är redo, mitt vinterskägg är redo.

Fortsätter det så här kommer jag att mögla.

Jag har precis utropat Det Nya Riket.

Jag heter Fjärtankamon och du ska buga.  Och servera mig vintermineraler i guldkrubba annars blir jag ännu mer djupt deprimerad än vad jag redan är.

Jag kan bjuda på ett äpple? sa jag.

Gud så snålt, sa Juppe.

Men okej! Ro hit!

Jag menar allvar med att jag inte pallar november i december.

Så i morron tänker jag vara någon annan.

Det muntrar upp mig och det vill du väl? sa Juppe.

Självklart, sa jag.

Bra jobbat på lektionen förresten. Riktigt bra jobbat.

November i december till trots.

Ska ju bli kul att se vem du är i morgon då.

Hur har ni det med humöret i decembermörkret (och slasket?).

Vad gör ni för att muntra upp er?

Nosrem behövs inte: Juppe är nöjd

 

Jag vet inte varför riktigt, men för mig har det alltid varit ett mål att kunna rida utan nosrem.

Näe, jag hör inte till gruppen med frihetsdressyrmänniskor som tycker att all utrustning är av ondo.

Jag tror att jag är ganska vanlig.

Det är okej med både bett, träns och nosrem i min värld. Spö med.

Men just för mig har det blivit lite av en mental pryl att kunna rida Juppe utan nosrem, utan att Juppe gapar. Utan att Juppe fipplar med bettet eller ser missnöjd ut.

Japp.

Tadaaaaaaa!

Trumvirvel!

Nu är vi där.

Jag köpte ett nytt träns till Juppe. Jodå nosrem med, men den hänger oanvänd än så länge.

Tränset har lite tjockare remmar än jag haft förut, både i bredden på remmarna och i tjockleken på lädret.

Kolla in öglorna som bettet sitter i så ser ni att det är lite styvt.

Min hemmakokta teori är att nya tränset är en delförklaring till Juppes nöjda och stilla mun. 

Jag har ju dålig koll på om han var nöjd före dess, jag har haft örnkoll på hans mun sedan nya tränset köptes. Kanske inte riktigt så bra koll före dess.

Min teori är att bettet nu sitter exakt som Juppe vill ha det, på precis rätt ställe i munnen.

Jag tror också att de lite stela öglorna i tränset hjälper till att hålla bettet lite mjukt på plats.

Här är det inget som drar eller stramar i Juppes mungipor.

Min bästa tränare Matilda har också en delteori som förstås också hör hit:

Att jag har mer stilla händer. Vilsamma händer.

Jag jobbar med det och försöker verkligen ha en hand som inger förtroende, det är så svårt, så svårt.

I vilket fall så är jag både lycklig och nöjd. 

Jag klappar mig vänlig på axlarna och säger uppmuntrande: bra jobbat! 

Är du nöjd Juppe?

Hur tänker du kring nöjda munnar och stabila händer?

Ja, och för all del. Kring nosremmar?

Jag kan aldrig peka på någon annan och säga att du har fel, för jag kan helt enkelt för lite.

Livet har också lärt mig att det är så lätt att ha åsikter utan att ha hela bilden klar för sig.

Det vore däremot roligt att ta del av dina tankar kring hästmunnar och kanske kring annat som är just din hang-up. Sådana har vi ju alla.

Och kämpa på i decembermörkret (och slasket om du till exempel bor i Mälardalen som jag och Juppe)!

Äntligen kom kameran fram!

Hur svårt var det där på en skala?

Vänta, vänta.

Jag svarar själv.

Inte svårt. 

Stäng av blixten!

Är du inte klok?

Tror du att jag vill ha monsterblänk i ögonen?

Redo?

Juppe i magnifik pose, lite lätt fotad underifrån.

Är det där det djupaste du kommer ned?

Vad har hänt? Tränar du någonsin på något?

- Men Juppe, det är lite ler . . .

TYST!

Jag koncentrerar mig.

Det är så OERHÖRT sällan jag får mig avporträtterad nu för tiden så man kan få för sig att man är en negligerad och bortglömd häst.

Bortslängd som en lerig och tufsig leksak.

Förbisedd.

En okammad, hafsig hög av löst skinn över klapprande revben. 

- Nä, men vad f . . .

JOJO. Sanningen svider.

- Jag har ju varit här nästan varje dag?

- Fem, sex dagar i veckan hittar vi på äventyr du och jag. Vad fasen handlar det här om?

Jag vet. Ville bara se om du var vaken.

Du verkar liksom lite matt i pälsen och orkeslös. Inte särskilt kreativ.

Vad tror du om en profilbild?

Aaaaaahhhhh. Jag kan unna alla min profil faktiskt.

Nya griniga chefen Fylkir kan också få se min profil.

Sällsynt deppig kille.

- Dep . . .

TYST!

Jag koncentrerar mig. Nu kommer det bästa.

Det ska vara precis lagom. Inte för mycket, inte för lite.

Charmiga små böjar i mungiporna.

Fasen vad länge sedan det är jag fick beundrarpost förresten.

Kommer du ihåg när jag fick mitt portätt MÅLAT. Det var grejer.

Okej, håll i dig nu då. I kameran. Som det tydligen är så svårt att ta med till stallet.

Där satt den.

Världen behöver inte tacka mig.

Skicka en godis eller annan beundrarpost så blir det bra så.

(Mattekommentar: Eh, jag får släpa med kameran till stallet lite oftare tror jag. Vi har varit i farten på alla underbara nygamla ridvägar i fint sällskap. Cheesus. Får väl köpa ny kamera om det ska vara på det här sättet, det verkar som att det är värt det. Hur har ni det i decemberslasket /snön?).