Det här är Tinnas drottningdöme, ett matriarkat styrt av ett sto med integritet.
Att komma rantande med en grimma och bara huxflux tro att den ska placeras över Tinnas snygga huvud kan en glömma. Det ska ske i lämpliga steg. Först lite klapp, lite prat. Andas.
Då går det så bra, så bra.
Jag har ju aldrig umgåtts med Tinna från Vidvik, aldrig hälsat, aldrig klappat. Och nu ska jag få låna hennes mage för ett föl. Det är ju fantastiskt. Jag sov inte jättegott i natt, kan jag inte påstå. Mycket förväntan och lite nervositet låg bakom det.
Visst är hon vacker Tinna? Det gick hur bra som helst att spreja pälsglans i manen och pyssla.
Hennes föl har jag ju däremot umgåtts en del med. Hon är mamma till favoriten unge Herr Barracuda och till fantastiskt vackra Dagny.
Och nog sjutton kan man bortom mammakroppen se vilken fin häst hon är.
Lastningen gick galant (med pall för att pillra rätt lucklåset). Så går det när tre pygméer hjälps åt.
Framme på Björsbo där Mökkvi från Åleby står fick Tinna landa i boxen bredvid sin date, ett sätt att kolla om hon är brunstig. Nä, får nog svaret bli.
Efter lite pip och sparkar var det ändå rätt trevligt att prata med den där Mökkvi. Tinna till och med ropade efter honom.
Och i stallgången stod Juppes fantastiska pappa,
Rhafnfaxi fra Vestra-Geldingaholti.
Han var egentligen mitt förstahandsval av hingst, men Tinna och Rhafnfaxi är för nära släkt. Det blev rött och varning för inavel i worldfengur.
Rhafnfaxis son
Mökkvi från Åleby gick däremot bra.
Inte heller Mökkvi hade jag sett in real life förrän i dag. Ni förstår spänningen.
Både jag och Tinna tyckte att han var snygg som sjutton (phu, tur).
Alla andra i hela världen tittar väl förstås på hur hästen är byggd, ben, hovar, benställning och vad man nu kan tycka är intressant. Jag tittade på Mökkvis huvud och såg att det var ett Juppehuvud med stora, snälla ögon. Ögon som brunnar.
Och Juppeöron (eller om man möjligtvis ska säga Rhafnfaxiöron).
Söthetsgrad 210 procent. Det är godkänt.
Så går det när man släpper loss en mental 14-åring som avlare.
Lite upprörande var det ju att den där Tinna inte blev totalcharmad på fläcken tyckte Mökkvi.
Jag har på känn att det inte kommer att dröja innan Tinna blir brunstig. Eller hoppas, i alla fall.
En som blev fullständigt golvad av den här snyggingen är stoet som Annica åkte hem för att hämta, vilket ju är skitskoj. Då blir det två jämnåriga föl på Bäjeby. I all uppståndelse och förvirring har jag glömt stoets namn, men hon är också känd som "Magnus blondin".
Hon lyfte på svansen direkt och började småskvätta urin. Det kanske kan inspirera Tinna också.
Och mitt i alltihop, bland ston som småskvätter och är förtjusta - så uppför sig Mökkvi jättebra och trevligt i människosällskap. Matte Moa killekillar lite under hakan.
Älskar verkligen Rhafnfaxi-mentaliteten. Eller Vestra-Geldingaholti kanske man ska säga.
Det här kanske en uppfödare inte vill höra, men min tolkning av den avelslinjen är otroligt intelligenta hästar, snälla, arbetsvilliga och - lättare hispiga. Nerv kanske man kan säga lite snällt.
Vill inte ha någon annan sort.
Mökkvi begrundade livet en stund vid sitt fönster, kanske klurade han lite extra på varför Tinna inte lyfte på svansen direkt.
Nog syns det att det är en halvbror till Juppe?
Hm. Var den här bilden lite bättre? Tål att tänkas på.
Tinna stod och smygkikade in i fina killens box. Som sagt. Tror nog det blir bra det här. Intresse finns. Och jag tror det blir ett fantastiskt föl. Enligt worldfengur är chanserna för svart, brun eller fux lika stor. Inte några häftiga färgvariationer alltså.
Moa berättade att ganska många föl efter Mökkvi blivit fuxar. Då sken jag upp som en sol! Vem älskar inte en fux?!
Turturduvorna fortsatte prata med varandra.
En lång och härlig dag blev det. Härligt nervös, härligt spännande. I början av juli ska fantastiske Mökkvi tävla i SM. Då jädrar Tinna ska du inte brunsta, för då är Don Juan borta sisådär fyra dagar. En brunstperiod ungefär.
