Juppe om prestation - och relation

 

- Juppen tittar drömmande bort mot stallet och milslånga rader av retfullt ljusgrönt gräs gömt under torra fjolårsstrån.

- Trots att hungern river i Juppens tarmar stannar den tappra hästen vid det fula trädet som det inte går att varken äta blad eller nötter från.

- Juppen lägger alltså inte i femmans växel och drar hem till stallet.

- Varför?

- Juppens fåniga matte vill ta bilder och Juppen är en väääldig, väääldigt snäll häst.

-Juppe, måste du prata om dig själv i tredje person? Det blir lite jobbigt.

- Jobbigt ja.

- Jaha du.

- Jobbigt.

- Jättejobbigt.

- Vad sägs om att du är jobbig? sa Juppe.

- I veckan skrittade vi fram och tillbaka på en tråkig grusväg för att du skulle hitta "dragläget".

- Jamen. Det är ju så tråkigt att vara osams, sa jag. 

- Det enda jag vill är ju att vi ska förstå varandra och att du ska skritta tillräckligt snabbt för att det åtminstone ska gå att se att det går framåt. Att du ska vilja gå framåt.

- Går framåt. Jaha. Ja, sa Juppen.

- Förlåt, sa jag sedan.

- Jag vet att jag var dum och inte gav mig i tid och att du blev mer och mer förvirrad.

Inte bra.

- Det är ju det att jag känner att från backen så kan vi ju överleva en atombomb du och jag.

- Vad vi än råkar ut för så gör vi det så bra - tillsammans.

- Kommer du ihåg senaste riktiga långpromenaden när vi hade skolbussen bakom oss på vägen. Och så skulle skolbussen in precis på den fickan vi gick undan på. Du var ju helt fantastisk och såg bara glad ut när bussen stannade en bit från din rumpa. 

- När skolbussen vände och åkte tillbaks och mötte oss vinkade den trevliga busschaufförskan som besatt och log som en sol. Jag var så stolt över dig Juppe!

- Jaha ja. Då var du stolt ja. Sa Juppe.

- Ja, verkligen! Både över dig och mig. Hjärtat liksom bara svällde och ploffade över i bröstet och det kändes så varmt och gyllene och gott, som en sol. Jag bara ville fortsätta gå med dig. 

- Du är lite gullig ändå, sa Juppe.

- Jag vet, sa jag.

(Kanske är vi lite lika varandra ändå jag och Juppe?)

- Jag hör inte, jag tuggar, sa Juppe.

- Grejen är, sa jag. Att jag liksom vet att du är en fantastiskt häst.

- Du har inte några fantastiska rörelser, men du tickar på och är så säker på alla gångarter. Jag har alltid tänkt att du är en makalös häst i minst SM-klass. Trots allt. Nä, jag vet att vi inte ska rida SM någon gång, men så tänker jag om dig.

- Grejen är att jag blir så himla ledsen över att jag tänker att jag inte rider i SM-klass.

- Jag tänker att så bra vi är från backen ska vi vara när jag sitter på din rygg också. Och så är vi inte det. Och det är mitt fel.

- Käre värld, sa Juppe.

- Är det därför du är så jävla grinig?

- Vad hände med det där "relation före prestation" som en grupp heter som du är med i på facebook?

- Va, vad vet du om det? sa jag.

- Ja, ibland går du ju på toa och lämnar mobilen i stallet, sa Juppe.

- Näej, sa jag. Jag vill ha relation och prestation. Tyvärr. Det är väl så jag är som person och som jag varit i livet hittills också. Nu är jag över 50 och jag tror det är för sent att ändra på det. Du är väl ungefär jämngammal, sa jag.

- Jag vill utvecklas. Jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill vara en bra medlem i ditt team Juppe.

- Jag blir skitbesviken på att det känns som att jag inte bidrar med något. Det känns som att min utvecklingskurva står fullständigt still. Det är inte ens en kurva. Det är en gammeldags skollinjal i trä som plågats av generationer av barn och är full av hack.

- Ja, jävlar, sa Juppe. Nu är i alla fall inte jag från 1800-talet, kanske inte du heller.

Skärp dig.

- Du hade säkert en plågad skollinjal av plast.

- Jag kommer inte ihåg, pep jag.

- Jag verkar ju aldrig komma ihåg saker när det gäller. Som när jag sitter på hästryggen till exempel.

- Nu får du sluta gny, sa Juppe.

- Är det så himla synd om vare sig dig eller mig?

- Ähupp. Jag menar om dig, sa Juppe.

- Gullis, sa jag.

- Nä, jag fattar vinken och jag fattar också att det inte alls är synd om mig.

- Eller dig.

- Men jag vill fortfarande utvecklas. Och ja, jag fattar att grejen inte är att gny utan att ta tag i saker och försöka förbättra. Det är bara det att jag liksom inte riktigt vet hur just nu.

- Därav "dragläget". Det var ett försök att få sprutt på oss.

- Kul, sa Juppe.

- Jag vet att jag är snygg, bäst, klok och därtill snäll. Jag vill inte tävla i något SM.

- Eller lyfta högre på fötterna.

- Jag får önska dig ett varmt lycka till.

- Har vi förresten inte det här snacket varje vår? Jag släpper hår och du slutar tro att du kan rida.

Tröttnar du inte någon gång?

- Åh, jag är så snygg att det gör ont, stönade Juppe.

- Komsikomsi alla små gröna strån som vill hamna i min mage. Den kan faktiskt bli lite rundare och trevligare.

- Är det så illa? sa jag.

- Tror det, sa Juppe nöjt.

- Men som sagt. Jag ÄR en snäll häst.

- Om du tänker gå runt och se ut som barken på det här trädet så kan vi väl öva lite till.

Det är inte mer med det.

- Så sur alltså?

- Japp, sa Juppe.

- Så sur.

- Du och Viggos matte är ju jädrigt målmedvetna med den där lilla kullen ni ska knata uppför i augusti.

- Både jag och Viggo ska tydligen gå på milslånga promenader nu, för att ni ska "få mil i benen".

- Om det nu är så illa med skumpet på min rygg får du väl göra en plan för det med?

- Sluta gny! 

- Skithäst.

- Jag menar du är bäst, sa jag.

- Du skulle ju kunna knäcka extra som kurator.

- Vad tror du jag gör, sa Juppe.

- Okej, sa jag. 

- Steg ett, bättre kondis på både dig och mig. Vi är på väg.

Steg två för mig - bända loss vänster höftböjare. Nästan säker på att det är den som är orsaken till att min vänstra sida är svagare. 

- Steg tre, ta det där jävla utökade körkortet någon gång så att vi faktiskt kan ta oss iväg på tävlingar och andra skojsigheter. 

- Låter som en plan, sa Juppe.

- Då äter jag lite här, under tiden du tänker färdigt.

Vad ska du/ni jobba med den här våren?

Får du/ni också pälsfällning och vårtvivel?

Hej ridrädsla - ridning lika kul som att gå till tandläkaren

Jag som längtat så efter terminens första lektion.

Det blev piss och skit och helvete av den.

Det var ärligt talat så himla förvånande. Efter Juppes och min evighetslånga sommar av frid, harmoni och fokuserad träning.

Vi skulle ut i avelsflockens hage för en uterittslektion där i skymningen.

Det var vargar överallt.

Bakom varje sten dreglade ett troll.

Hjorten var ingen hjort, den var en stegosaurus som glömt att den var växtätare.

Juppe var som en laddad dynamitgubbe trots sällis av kompisar och trygga ridfröken Annica. Å andra sidan verkar faktiskt inte Juppe bry sig om kompisar så himla mycket, han bestämmer själv om det finns troll eller inte.

Min puls gick upp. Det hjälpte inte att få uppmaningar som att titta dit vi skulle.

Fan och hans moster.

Även om jag är himla, himla, himla glad över att ha en spattig häst som är fullt kapabel att skena på det mest kraftfulla sätt så kändes det inte så kul att sitta på toppen av honom. Inte ens när jag hade säkerhetsväst.

Jag fick noll kontakt med Juppe. Han var i en annan galax.

Det hjälpte inte att vi gjorde det vi brukar göra på uteritterna. Trava på lös tygel för att hitta balansen. Juppe famlade sig fram, snubblade, blev ännu mer rädd. Tittade mer bakåt än framåt.

Skymningen smög sig tätare runt oss.

Vi som gillar mjukt ljus. Det glömde vi båda.

Jag hade lika kul som hos tandläkaren.

Jag hoppade av.

Försökte få kontakt med Juppe genom markarbete och volter runt mig. Han blev en orolig anka, han som alltid går att prata med när jag är på backen.

I uppförsbacken gjorde han ruscher och tittade oroligt mot trollen som gnafsade lekfullt i hans svans.

Tänk vad liten man kan känna sig då.

Så liten och hjälplös och samtidigt medveten om att man är den starka i relationen - den som ska kunna trösta och leda.

Vara stark.

Jag blev bara ett litet ledset, skrynkligt russin av otillräcklighet.

Men en gång är ingen gång. Det är vi faktiskt överens om i alla fall.

Jag bestämde mig för att rida Juppe även på torsdagen trots våra principer om varannan dag uppsuttet och varannan dag markarbete.

Jag hade laddat.

Tänkt.

Resonerat med mig själv. Kommit fram till att näej, jag tror baske mig inte att det beror på mig det där. Jag är så himla glad, lite trött - men glad. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och fått ett nytt. Något helt annat, något spännande, något nytt och utmanande. Happy, happy!

Ibland är det ju faktiskt jag som smittar Juppe med mitt känsloläge, klart jag fattar det.

Men - jag är också ganska rationellt i min analys av mig. Jag vet hur jag är och hur jag påverkar Juppe.

Nu kammade jag liksom noll.

Så - på't igen helt enkelt.

Juppe var som en filbunke i stallet.

Njöt av rykt och sprej av man och svans (nja, men ställde upp på). Fick äta som en tok.

Men hade stygga ögon.

Arga, hårda.

Sadlade, vi knallade mot ovalen. Den efterlängtade ovalen! Jag som trodde att vi skulle få glänsa på lektionen på onsdagen och visa allt vi lärt oss och övat på under sommaren längtade efter att få känna ett kvitto på fina traven och allt annat på ovalen.

Juppe hade svårt att stå still vid uppsittningen. Jag hoppade efter, lät honom inte slippa mig.

Fint.

Gick ju bra, Juppe fick godis och var nöjd.

Sedan tog han tre skutt framåt. Trollen var i farten igen. Det gick INTE att lyssna på vanliga signaler, vårt vardagliga progam för att komma igång gick inte fram.

Juppe travade som en plåtleksak, töltade som en ko.

Och så en tjurrusning för att komma undan - något.

Jag satt och gapade i förvåning.

Juppe var inne i sin egen värld.

En värld där hästar skenar och det finns mycket farliga saker.

Jag knackade på, det fanns ingen hemma.

Som tur var hade Annica en lektion på ovalen, jag rådfrågade henne om vad jag skulle göra helt enkelt. Jag var rådvill för andra dagen i rad.

Gå till ridbanan!

Jo, det var lite slaget vid Waterloo där också.

Jag ville bara att Juppe skulle ta i, använda sina fucking bakben och bjuda på vår fina trav.

Han hackade sig fram, plockade fram gamla minnen av gamla skador och hoppade som en kråka.

Jag bet ihop och drev.

Växlade tempo, svalde gråten, drev och fick till slut en frustning av Juppe.

Sedan fler.

Nej, det blev inte ljuvlig Juppe-tölt eller avslappnande trav (ja - det ha blivit en favorit hos mig och Juppe, vi som haft travskräck!). Men det dög.

Det var tillräckligt bra.

Snälla rara, nu hoppas jag bara att det blir roligare att dyka upp i morgon. Ikväll fick Juppe vara ifred, och jag också.

Nej. Jag orkar inte tänka att Juppe testar mig.

Ja, kanske gör han det.

Jag vill inte ha en fucking föreläsning om ledarskap. Jag tror vi är kompisar. Basta.

Kanske är han orolig i sin hästsjäl, det kanske ÄR jobbigt att bygga vinterpäls och det kanske är svinjobbigt att det är en ovanligt varm höst.

Jag vet bara att jag älskar min häst och att det kommer att gå bra det här med. Så småningom.

Det är bara en smula överraskande.

Trav på volt? Inga problem!

Juppe står och hoppar jämfota vid grinden när jag kommer till stallet.

Han är en sommarhäst som har ett mål: äta sig till en gigantisk och härligt blank fotboll fylld av gräs.

Fast till och med en Juppe som är väldans intresserad av gräs kan till slut bli lite skeptisk.

Skeptisk till en matte som ålar i gräset och beter sig underligt för att få en kul bild.

Så jag skärpte till mig såklart.

Upp och stå istället.

Det såg ju så jädra kul ut när Juppe frustade och alla maskrosbollar släppte sina fallskärmar åt alla håll.

Inte lyckades jag fånga det på bild tyvärr.

Men jag fick njuta av att titta på en Juppe som blundade när han åt.

Vilken njutningshäst han är.

Så fin. Och han vet om det.

Om det är viktigt att matcha sin hästs grimma?

Nejdå, nejdå. Det här är bara en slump. Eller har jag en hjärna som busar med mig?

Bytte till luftig klänning innan jag åkte till stallet eftersom markarbete stod på schemat.

Markarbete. Javisst!

Jag håller ju på för fullt, sa Juppe.

Nja, sa jag.

Vi gick till en liten specialhage som är okej att låna när det inte är några hästar där.

Nackdel med klänning. Inga fickor. Mobilen fick bo under tightsen, och Juppes godisar stoppade jag in i ena strumpan. Tehe.

Juppe är fantastisk. Efter bara lite lättare obstruktioner så travar han glatt åt båda hållen.

Inga latmaskfasoner här inte, han travade längs hagens staket och trivdes med det, varvade med mindre volter ibland.

Vi höll på en redig stund eftersom jag tänkte att nu ska jag inte tycka synd om Juppe i första taget. Han mår bra av att trava utan mig på ryggen.

Och si, han drar snällt upp magen, sänker numera huvudet och bjuder faktiskt på en mer spänstig och elastisk trav för varje varv.

Ena varvet är inte så kul. Där får jag påminna om att inte självmant byta varv. Men vaddå? Hur många kan löslongera sin pålle och stå i mitten och vara nöjd och bara glo?

Juppe är bäst.

Jag vet, sa Juppe.

Ytterhjälper - vilken jädra GREJ!

Vad ska jag börja med? Dagens skörd av bilder eller gårdagens lektion? Vi börjar med i dag.

Ess och hans nya lillebror verkar verkligen vara som ler- och långhalm.

Och nye grabben Viggo (den bruna i bakgrunden) vill så gärna, så gärna vara med och slåss och leka.

Nope.

Det var inte populärt. Tror Viggo är lite för burdus i sin framtoning än så länge.

Grabbarna var hela tiden perfekt synkade i sina rörelser.

Jag var tvungen att ta massor av bilder för att se om det var slumpen, men icke.

Och stackars Viggo tänkte - Baldur II vill nog leka!

Baldur, Baldur! Vi gör så där!

Det räckte med ett vinklat öra och en lyft bakfot för Viggo skulle fatta vinken.

När showen var över gick jag och Juppe mot stallet.

Juppe var studsig i dag med. Jag tror att brysk lydnad har ett pris för oss två, och med brysk menar jag inte brutal utan alldeles vanlig hästen-ska-lyda-därmed-basta-ridning. Därmed inte sagt att vi inte behöver det.

Men det gör jag ett annat inlägg om framöver.

Nu ska det handla om gårdagens lektion och om ytterhjälper.

Vilken jädra grej. Så häftigt. Var har de varit i hela mitt liv?

Vi började med att rida mellan fyra sockerbitar en bit innanför spåret. Vid varje sväng växlade vi mellan att göra en vanlig sväng och att svänga bara för ytterhjälper.

Så kul. Jag nästan petade Juppe på bogen med tån för att få honom ett fatta att vi skulle svänga, och så stöd i yttertygeln och lite lätt tryck mot halsen där - och sväng.

Vi blev så ivriga när vi fattat grejen både Juppe och jag.

Det kändes som att sitta på en fast och mullig ål.

Jag kände att Juppe fick samma ivriga flin som jag när vi gjorde det i tölt också. Vi åååååångade fram och vände som Pillan i en slalomport. Så tajmade, så tajta, så nära den där jädra sockerbiten.

Och innerhanden var ajabaja.

Tjohoooooooooooo!

Jo, jo, jo. Visst har jag väl försökt rida med stadig ytterhjälp förut. Gjort överstrykningar och kollat, men ändå.

Det var NU poletten trillade ned. Kaklonk. Nu fattar jag vitsen och har verkligen känt hur det är när utsidan på pållen är tajt och med.

Halleluja.

I dag då?

I dag fick Juppe trava och galoppera på ridbanan. Löslongering stod på schemat.

Nu är det först när Juppe börjar bli trött som han börjar trixa med att byta varv. Han är faktiskt väldigt bra och fin i traven åt båda håll.

Galoppen börjar släppa den med. Den är underligt spänd och konstig i början, Juppe kör upp huvudet och ankar fram. Efter ett tag så lossnar det, speciellt när jag driver på. Då blir Juppe svinsur och småbockar lite, men till slut blir det i alla fall långsidor med avslappnad galopp.

Så konstigt. Juppe som alltid haft så fin galopp.

Men, men. Jag är så himla nöjd med att vi kan löslongera utan att bli hysteriska båda två.

Snart ska jag testa att longera med snören och skit, jag vill att vi ska kunna det också.

Om en Juppe fick äta gräs så magen stod i åtta hörn? Har påven en lustig mössa?

Löslongering - nu med galopp i flera varv

Nej, inte är det här en bild från löslongeringen. Det är ju en av Töltarens bilder som jag var tvungen att beställa. Hå. Kan inte få nog. Vill ha alla. Kommer att bli fattig, smal (som en följd av att vara fattig) och lycklig.

Ikväll då:

Löslongering i lilla lyxiga hagen. Nu är det ju nästan rutin att gå dit, Juppe trivs, jag trivs. Ridstona har underhållning. Det kan inte bli bättre.

Det märks att Juppe blir lite mer vildhäst i lilla hagen. Han har inte riktigt tid med trick, som att plocka upp saker med munnen. Det är okej.

Vi promenerade ett varv runt hagen, för jag vill att han ska kunna ta det lugn och gå bredvid mig även när det är lite småspännande sådär.

Sedan löslongerades Juppe. Han testade mig (smart pålle), började äta bajs och äta snö och vända rumpan till. Måste jag verkligen jobba?

Jo, det var han tvungen att göra.

Trav går utan problem i båda varven. I dag gick det också riktigt, riktigt bra att ligga och rulla i galopp flera varv runt mig. Så nöjd!

Men - någonstans mitt i det där så ruttnar Juppe på alltihopa. Han har hårda ögon när han kommer in till mig och jag går fram sista biten för att ge en godis. När det är dags att jobba igen så drar han demonstrativt iväg i en tjurrusning.

Jo, lite kul att se. Faktiskt. Njuter av bus. Men - det betyder inte att man inte ska jobba. Juppe fick rusa på tills jag var nöjd och nöjd var jag när galoppen var lugn och fin och han såg ut att njuta mitt i alltihopa.

På väg mot stallet igen och när vi går ut genom grinden är vi vårt vanliga jag. Inga konstigheter.

Kanonpållesötfisprutthäst. Bäst i hela världen.

Och ikväll satt jag ned med vilda Matilda och gjorde upp en skiss till ett träningsupplägg för Juppe. Men det får jag berätta mer om i morron. Nu är jag för trött.