Jag och Juppe traskade iväg mot grusvägen bakom hagarna. Frust, frust från start. Ungefär samtidigt gjorde vi en tvärnit. Inte för att vi brydde oss om tre rådjur som flydde i panik.
Utan för att vi ville ha koll på en gigantisk älg som hade koll på oss och som verkade rätt . . . stöddig. Tror det var en kossemossa, såg ju inga horn. Tror älgar har brunst nu, då kan de säkert bli lite knäppa i huvudet.
Jisses vad stora älgar är.
Jag och Juppe var jätteöverens om att vi inte behövde testa om det gick att gå förbi älgen.
Vi tog ridbanan istället.
Vi sprang och gick över bommar och lekte mest. Juppe väljer alltid att trava istället för att galoppera när vi gör våra ruscher. Undrar varför? Jag gör verkligen mitt bästa och springer fooooooort.
Tillbaks i hagen vill alltid Juppe göra lite yoga för att få godis. Sedan går han raka vägen till vattnet och slörpar i sig rejält. Det är jag så glad för, han dricker duktigt.
Annars?
Annars snurrar det rejält i skallen på mig.
Jag har faktiskt varit och tittat på en annan lösdrift som ligger lite längre bort från mitt hem än vad Bäjeby gör, men det är marginellt.
Varför?
Inget ställe är perfekt, även om Bäjeby ligger nära det betyget.
Det jag längtar efter är bättre ridvägar.
Jag och Juppe kommer ju aldrig mer att tävla, vi kommer inte att nöta teknik på en ridbana eller tölta varv efter varv i olika tempon på en oval.
Jag är så himla nöjd med hur Juppe ser ut nu muskelmässigt efter en sommar i sommarhage och med promenader i skog. Från sommarhagen är det naturligt att ta en slinga ut i skogen.
Stället jag var och kikade på är mycket mindre än Bäjeby. Där finns plats för sex hästar i lösdriften och både ston och valacker går tillsammans. Ingen är islandshäst.
Hagarna var stora och fina och lösdriftshuset jättestort. Det finns tillgång till box om Juppe skulle bli sjuk och det är sju minuter skrittväg bort till ett annat stall där jag har kompisar.
Det finns upplyst ridbana.
Promenadmöjligheterna är oändliga, jag lovar. Där är det helt okej med grannarna att hästar går förbi, även i lite större grupper.
Ångestfaktor:
Juppe trivs jättebra med sin grabbflock. Man vet vad man har men inte vad man får.
På Bäjeby sköts allt av gårdsägarna och allt ingår. Det tror jag bäddar för god stämning. När man ska dela på sysslor och räkna kilopris på hö så kan det gå snett.
Jag har så många bra och härliga stallkamrater på Bäjeby. Tänk om det blir ensamt på andra lilla stället?
Det som är bra är att det inte är bråttom. Jag måste inte fatta något beslut. Ägaren av lilla stället har heller inte bråttom. Jag får helt enkelt fundera på vad som är bäst för min kompis, för det är det det handlar om till stor del.
Jag vill att Juppe ska ha det så bra som det bara går, att han ska få bra träning.
MEN – det handlar också om mig såklart. Och jag är också ett socialt djur, jag vill gärna ha sällskap på långa promenader.
Bäjeby är ju andra stallet som Juppe bor på sedan jag köpte honom. Det har inte varit problem någonstans. Jag tror att Juppe är så van och duktig på att prata hästiska att han passar in överallt.
Mycket att klura på alltså.
Över till något annat: lägg märke till Juppes tangorabatt. Jag har rester över av svindyrt hälsokost nyponskalspulver. Jag lade det i blöt över natten, soppan luktade gudomligt.
Juppe tittade på soppan som jag kryddat med proteinpellets och sedan på mig. Sedan fnös han och nipprade på hö.
När jag handmatade med geggan gick det till nåders bra.
Älskade knäppgök.
Ofta är det faktiskt ganska svårt att ta bilder på Juppe i hagen. Han vill nämligen stå så nära mig att det inte finns en chans att ta en bild. Nosen i min mage typ.
Men ibland så vänder sig min kompis omkring och vill spana på något.
Vad säger ni?
Vad är det som har gjort att ni bytt stall/lösdriftsplats?
Är jag knäpp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar