Nejdå, nejdå. Inte jag eller Juppe. Men Abba hade det under helgen. Då flyttade hon från trygga avelsflocken till ridstona.
Det enda jag och Juppe orkade göra i kväll var att äta godis och borsta. Jag blev svettig, Juppe nöjd.
Så här hade Abba det första minuterna på nya jobbet:
Strutt, strutt, strutt. Och vart man än struttar blir det fel och alla tanter glor surt.
Och så hamnar man helt fel och precis ALLA tanter tycker man är dum och tar sig ungdomliga friheter.
Jag skojade bara, jag skojade bara. Titta här, jag är bara ute på en höga-benlyft-joggingrunda.
MAMMMMAAAAA!
Jag är inte din mamma, frästa Annica och viftade bort fröken löken.
Duelling cameras.
Å. En snäll?
Tant Barbie: moahahahahahahaha.
Ihopsläpp kan ju se kaotiska ut, eller bara utföras med små gnissel och öronviftningar. Det som är så härligt med hästar uppvuxna i flock är att allt är sorterat och färdigt efter några dagar.
Dåligt drag. Att hamna i ett hörn med högrangade Saga.
Då blir det motion.
Sunna hjälper till.
Damerna kommer att bli slanka som sylfider om det ska joggas på det här sättet.
Alla dessa snabba beslut, all denna stress. Jag vill inte vara stor! Jag vill hem!
Om jag blundar försvinner allt. Då är jag hemma igen.
I dag hördes inte mycket pip och gnissel från ridstona. Kul att ha en ny häst att få spana på, en riktig sötmule är hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar