Uj, äventyr på sumpigt kalhygge

I dag var en markarbetsdag. Varför inte ta en trevlig skogspromenad sa jag till min kompis.

Helrätt sa han.

Det är så skönt att riktigt få ta i.

Grmpfp, sa jag när promenaden tog slut före den härlig ängen mot Adersbo. Nu är det tydligen bete som gäller här. Då var mina axlar bara lätt ryckta ur led av en synnerligen betessugen Juppe.

Mumsa, mumsa, mumsa, sa Juppe och fyllde i med ett: gud så härligt det är att få kliva över pinnar och andra naturliga små söta saker så att jag verkligen får ta i med min härliga kropp.

Jag hittade tröst i att upptäcka små samlingar av blå toppklocka vid en rasad lada, sånt kan glädja en trädgårdsintresserad tant.

Och någonstans där tänkte jag också att livet inte ska vara så lätt för en blank och fet valack och en välvadderad trädgårdsintresserad tant. Lets go crazy!

Jamenvisst, sa Juppe och hakade på.

Vi stånkade över ett stekhett kalhygge. Tänk att det fortfarande var sumpigt och jävligt trots att det ändå varit ganska torrt. Juppe blev skeptisk men lyssnade ändå på mig när jag sa att han skulle gå i mitten av hjulspåret av vad det nu var.

Det var pinnigt, sumpigt, svårklivet och fullständigt underbart. Vi var på strålande humör båda två när vi trots alla odds hittade rätt på stigen på andra sidan skogen.

Det borde inte gå när en fullständigt saknar lokalsinne och den andra fullständigt struntar i att hitta hem.

Jag var typ lila, och Juppe var mildögd och mycket, mycket nöjd.

Knäppgökshäst.

Han älskar när jag går först och prövar ut vägen och han kan traska efter med sina 400 plus kilo. Att det liksom inte riktigt funkar alla gånger, att han trots allt trampar igenom till blöta gölar med sina hovar och jag går torrskodd igenom bryr han sig inte om.

Han älskar detta.

Och det här.

Om jag skulle be honom göra en kullerbytta skulle det inte vara några problem.

Juppe är i nirvana.

Och jag är bäst - ingen protest.

Tillbaks i hagen tittade han mildögd som en indisk gud på en bil som smöööög upp till sommarstugan. Något som kan få honom att riktigt spunka ur annars. Nu var det bara trivsamt.

Gud vad gulliga dom är, sa Juppe.

Vad var det nu jag tänkte?

?

Mäh, kom nu sa Mackan som stod och väntade på Juppe och mig vid grinden. Han hoppades på äventyr han också, men nöjde sig med lite klappar och snälla ord.

Grabbarna kom inte så långt innan de var tvungna att ta matpaus.

En fin sommardag igen. Jag och Juppe älskar hemester.

Att gå vilse i skogen var precis vad vi behövde

Fina pållen före promenaden. Jag fick tårar i ögonen bara av att åka till stallet. Kändes skönt att stå och borsta på kompisen ett tag och sedan gå på promenad.

Varför inte ta skogen i dag när vi har tid? tänkte jag.

Jajemen, sa Juppe.

Vi gjorde väl allt ungefär som man inte ska göra med en häst med krasslig bog. Vi hoppade över diken, klafsade över vattensjuka gärden med läbbiga hål i. Jag tyckte att jag hade bra koll på stigen.

Det hade jag inte.

När vi irrat ut ur skogen såg vi ett ensamt hus. Hurra! Vi klafsade över ännu ett vattensjukt gärde och så knackade jag på helt enkelt. Vi tyckte vi var jättebra, jag kopplade loss Juppes ena tygelände så han fick ett långt koppel, då nådde jag att gå uppför trappan till ytterdörren på huset.

Näej. Mannen i huset hade ingen aning om var Bäjeby låg. Lite lagom sur såg han ut också. Men jag fick i alla fall reda på vad hans hus hette.

- Kan du ta bort hästen härifrån, sa mannen och stirrade på Juppe som stod snällt med munnen fylld av mannens saftiga gräsmatta.

- Ja, sa jag och såg väl ut som en fågelholk. Jag hade ju inte tänk parkera Juppe hemma hos honom.

Mannen såg lite fåraktig ut och stängde dörren.

Hade en häst och en matte gått vilse hemma hos mig hade jag nog tyckt att det var lite kul om de knackade på. Och nog sjutton hade jag nog hjälpt till lite mer. Men alla är olika. Han tyckte uppenbart inte om hästar och det får man ju respektera.

Ringde Annica, hon greppade på en sekund var vi var och beskrev vägen hem.

Det blev en fantastisk dag. Jag och Juppe klafsade glatt genom lera och pölar hemåt på en stig.

Jag kände mig faktiskt lycklig. Det här är lite av vårt gamla liv, tänkte jag. Äventyr utan rädsla för att göra en krasslig häst illa.

Och Juppe frustade och frustade.

Klart han fick beta, klart han fick proteinmums.

Vi var rätt möra när vi kom ut till hagen. Är du trött Juppe? frågade jag.

Jag? Näej.

Det här kan vi göra om nu på studs.

 Vad är väl åtta kilometer för en häst?

Vi är gjorda för det här.

 Men Juppe, du orkar ju inte ens hålla ögonen öppna.

Jo.

Och den sakramentskade bogen. Roten till alltings elände.

Fast inte märker man av någon muskelfattig bog när vi är ute och promenerar. Jag tänker också att jag faktiskt inte behöver sitta på Juppe i onödan. Jag mår bra av att gå jag också.

Det är fantastiskt befriande att gå vilse. Gör det! Man blir glad!

Japp. Jätteglad, sa Juppe.

Skalpmassage à la Juppe

Ah, vilken härlig tur vi fick idag, jag o Juppe o Saga o Judit-Karin. Här verkar faktiskt appen ha funkat. Både sträcka och tid verkar stämma någorlunda.

Turen är jättefin, har skrivit det förut och gör det igen. Det här kan bli min favvis. Nu har jag o Juppe dessutom en chans att hitta. Vi beväpnade oss med plastband idag, båda jag och Judit-Karin. :-)

Nu tror jag att jag kan ta mig runt själv om det kniper.

Skalpmassage tänker du? Jo, jag åkte tidigt till stallet. Jag har ju lovat Juppe kamning av hovskägg och man är ju bara en liten lort om man inte gör som man lovar. När jag dunsade ned på betongfundamentet som bildar en liten mur i mitten av pysselplatserna i stallet, framför Juppe och kammade så slutade han dräggla, gossen sträckte ut överläppen som en tapir och så började han kärvänligt och mycket, mycket försiktigt att klia mig i pannan och i hårbotten.

Juppelovelove. :-)

Kändes bra med 9,6 km i lätt regn. Älskar hösten!

Vrålåk som vrålåk?

Juppe blir rejält svettig nu när hösten är så varm. En tur på en timme betyder en genomdränkt kompis. Då får man tvätta.

Vi hade sällskap:

Farfar Bäjeby sköljde av Ferrarin inför vintern. Och jag Juppe.

- Du får ju i alla fall hålla på och leka hela vintern, sa han. Det får inte jag.

Måste försök hitta en väg genom skogen så att det går att göra en rundtur av det här (länk till sportstracker).

Tror inte riktigt på längden på turen måste jag säga. Tror appen hoppade lite för mycket och lade till sträckor.

1,2 mil i sol och trevligt sällskap

Ja, vad säger man. Livet är allt bra härligt. Två morgonpigga kompisar på plats i stallet och studs iväg. Riktigt fina ridvägar fick vi traska längs, grusvägar och en körväg i en skog som lär vara smaskens under vintern.

Jag vet inte vad jag har gjort, min app Sportstracker som jag älskar vägrar helt plötsligt att dela med sig av kartan över turen. Du kan kika här.

Tycker den heter lite annorlunda också, mot vad det brukar stå? Grrr, ska jag behöva betala något kanske?

Juppe friskade upp sig längs vägen. Han gjorde fintfint lösgörande övningar för nacken, det såg lite grand ut som när barn leker äta-äpplet-från-dinglande-tråd-med-händerna-bakom-ryggen. Japp, så är det ju att vara häst.

Vad gjorde jag då?

Foto: Maria Miller

Jo, skrattade så jag höll på att trilla av. Han är för rolig min kompis.

Juppe HAR lokalsinne!

Förra gången tappade Juppe en sko när vi skulle gå vilse i den här delen av skogen. Den här gången kom vi iväg som vi skulle.



Juppe var lite stissig från start, men promenixen gick bra. Jag hade ju planerat allt i förväg. Gå längs åkerkant på liten skogsväg, check. Där har vi stor lagård, check. Vilken liten mysig stig in till vänster! Oj, det är ett kalhygge här! Hm. Såg jag verkligen en grusväg på kartan?

Vi skådade E 18, vi skådade en grusväg som slutade i ingenting. Vi hoppade över myrar. Och små diken.

När jag gått före Juppe och trixat oss över en kraftledningsgata blev jag lite fundersam. Jag visste helt enkelt inte längre vilket håll vi skulle gå mot.

Hur kunde det här hända? He, he. Tur att jag har dagen på mig, tänkte jag. Och tur att stallägaren är nyförlöst och alltså håller sig hemma, får ringa henne om det riktigt skiter sig.

Under tiden jag sitter på Juppes rygg och gör upp en plan B börjar han streta väldans ivrigt mot en stig åt det håll som jag just dissat. Äh, tänkte jag. Jag hänger med. Vatten finns det i dikena, och gräs växer överallt. Grabben kommer inte att svälta ihjäl.
Juppe stretade envist på i ett tempo som vi inte haft tidigare. Mycket målmedveten ung man. Och si, vi kom ju ut på vägen som vi använde för att komma in i skogen. Duktig Juppe!

Han är ju värd varenda krona!

Juppe på säker mark. Borta bra, hemmahagen bäst.

Mäh - tappsko igenigenigen

Jag och Juppe hade planerat att gå vilse rejält i närmaste skogen idag. Finns väl inget annat sätt att lära sig hitta, så resonerar vi.

Efter några kilometer tror jag att Juppe har brutit benet eller något. Hoppar av som en virvelvind och upptäcker att höger framsko hänger med en söm. Suck. Vred bort skon helt och hållet och stoppade i fickan.

Vad gör vi för fel? Visserligen var det lite blött och moschi i marken, gör det att skorna lättare trillar av? Eller trampar snuppis på sina egna fötter?

Har lämnat meddelande på telefonsvararen till bästa hovisen. Buäh. Vi som skulle ha lunkat runt hela lediga dagen.

Nya dojor, älgkviga och skogsröjning

Bästa hovisen kom och fixade nya dojor åt snuppis. Hans hovar hade växt rejält!

Efter fixet så kastade vi oss ut på lilla lata skogsrundan. Den blev inte så lat ikväll, jag hoppade av och började släpa bort granstammar som fällts tvärs över stigen. Lika bra att göra det tänkte jag.

Juppe följde intresserat mitt arbete, men till slut blev han lite orolig och stirrig. Eftersom jag var rätt slut och svettig så hoppade jag upp igen. Men vad i?

Det var ju ett område till som var lika täckt av gran i varierande storlek. Jag såg att Juppe stod och funderade. Smackade lite lätt och killen traskade framåt. Det han inte kunde kliva över knuffade han helt sonika undan med bogen. Det är min kille det.

Underbar ljus kväll.

Halvvägs hem såg vi en älgko eller kanske snarare en kviga. Juppe spetsade öronen, ökade farten - och såg inte snäll ut. Undrar vad han tror att han ska göra? Spöa älgen?

Tror inte rundan är riktigt fyra kilometer, ska mäta en gång till. Som vanligt glömde jag stänga av direkt när jag kom till stallet. Och den här gången ser jag att appen mätt lite, lite knasigt. Det är lite hopp åt olika håll där vägen är rak.

Har hittat en bra app som visar rundan!

Sports tracker heter appen som faktiskt verkar mäta ganska korrekt även ute i skog och på mindre landsortsvägar.

Nu har jag använt den två gånger och är impad!

Har testat några andra appar som visade hur jag och Juppe hoppade över E18 ett par gånger längs rundan och fördubblade på så sätt den avverkade sträckan. Det här är bättre.

Nu har jag också ett litet hopp om att jag faktiskt ska kunna hitta hem igen också med hjälp av appen, den talar ju i alla fall om var jag är. Har nämligen världens sämsta lokalsinne. Juppe verkar heller inte särskilt intresserad av att vi ska komma hem.

Jag letade upp appen i "butiken" i mobilen, kostar gratis. :-)

Jag hittar bättre än tant Fluga

Tre pållar på rad idag.

En kladdigt tur längs en åkerkant och sedan en sväng förbi ett lantbruk och kyrkan. Mycket najs.

Foto: Caroline Widell

Första pållen vek av hemåt tidigare, äventyrslystna Juppe och Fluga tyckte inte att det räckte med 45 minuter.

Hur är det nu då man går igen? Frågade jag.

Fluga vet, följ henne bara, sa stallägaren.

Vi följde Fluga, och det kändes liksom lite fel. Brukar vi inte gå vänster här? Eh, Fluga, ska vi in i träskmarkerna. Tycker du verkligen om oss? Vad vill du oss egentligen?

Vi fick förlita oss på mitt utmärkta lokalsinne istället (här hade min man börjat gråta, det vet jag). Men det gick jättebra! Förutom att det lite geggiga stället nu var en bäck (Juppe hoppade, Fluga gick), skogsmaskinernas framfart har gömt stigarna lite, och sista biten mot vår lilla grusväg var verkligen slörpigt lerig.

Vi överlevde. Glada och rosiga.

Undrar vart Fluga ville gå? Hälla? Mellandagsrea?

Wow - vi fick guida

Tanthästen Fluga har fått en ny trevlig ryttare två dagar i veckan.

Juppesnupp och jag fick ta täten och visa minsta trevliga skogsrundan, ridfröken hakade på med fina Messa.

Fantastiskt att jag, JAG, och Juppe då förstås får visa någon en ridrunda.

Prinsessan Tuvstarr, eller möjligen Ronja?

Jag och Juppe missade stallkompisarna. Vi tog sats på en runda i skogen på egen hand. Fippla, fippla med nya fina superpannlampan. Inte ville den lysa. Fjutt, sa den ibland och liksom blixtrade till.

Nähä.

Skit i det då, tänkte jag och Juppe och klev på mot skogen. Rätt ljust fortfarande. Himlen hade den där ljuvliga och oändliga mörkblå tonen som den bara har på hösten.

Allt var så tyst, så tyst. Inte ens E18 hördes speciellt mycket. Är det bara vi ute i hela världen?

Juppe skvatt till när jag hostade. Testade bromsen för säkerhets skull några gånger, den sitter. Nu tycker Juppe att det är kul att stanna när jag säker sakta in. Lite godis gör susen.

Mörkret kom virvlande och nattade både åkrar och skog med tjocka filtar. Och där klev vi.

Nu ångrade både jag och Juppe lite grand att vi klivit iväg på detta sättet. Juppe verkade ganska säker på foten i alla fall och hittade vägen, det kändes i hela honom. Jag hakade på.

Satt och tittade på torkade grässtrån som lyckades fånga det sista ljuset, snart försvann även det.

Nu blev allt ett grått töcken, jag skulle inte ha kunnat se stigen. Men det kunde Juppe. Och allt blev ännu tystare. Inte ens Juppes hovar hördes mer än som ett dovt dump genom lagren av barr och löv. Jag hade lika gärna kunnat sitta på prinsessan Tuvstarrs älg med en djup, mörk John Bauerskog runt omkring mig.

Eller som en Ronja Rövardotter på sin springare, redo för nya äventyr.

Men nej, ut ur skogen kom jag som en vanlig tant. Och Juppe såg ut som vanligt han med. Lite lättad kanske.

En bra tisdagkväll i oktober.

Sedär, allt ordnar sig

Spöregn, regnpölar, lera och doftande skog. Och en stallägare som måste ta en runda med sin häst. Som nog faktiskt är en av min hästs bästisar.

Det var en helt annan pålle som klev in i stallen på kvällen än under dagen. Lugnare. Gladare.

Men - den jäveln försökte springa ifrån mig i hagen igen. Nu röt jag åt honom när jag kom ifatt. Då stod han still och fick på sig grimman.

Det blev en undebar tur i en fuktmättad skog, utan speciellt mycket ljus alls. Så skönt.

Juppe fick gå före på rundan som han kan, tydligen kan han den från motsatt håll också för han höll friskt tempo. Kul! Jag har en häst med lokalsinne!

Inatt fick han stå inne i stallet. I morgon åker den andra hagkompisen som han bråkat rätt rejält med på sista tiden. Och så kommer det en nygammal kompis på eftermiddagen. Antagligen bestämmer han över Juppe. Vi får se. Spännande tider.

Kanske har helt enkelt Juppe också varit lite ledsen över att hans bästis åkt iväg på inridning? Han har helt enkelt inte varit sig lik.

Ung, stark och vacker

Ledig dag = gå till stallet när jag vill = efter lunch i lugn och ro. :-)

Juppe kommer lunkande mot mig när jag ställer mig en bit bort i hagen och ropar hans namn. Gott så. Jag går tvåtredjedelar, han möter upp sedan.

Var nervös för att bulan på bogen skulle vara större, det var den inte. Den hade tvärtom krymt. Och nu när det inte var så vätskigt och bubbligt under huden kunde jag känna två små nagg i huden. Och ett hack på andra muskelbulen på bogen. Han måste ju ha sprungit på något? Det kändes som hacken satt i linje.

Borsta, gulla, sadla och tränsa. Och ut i skogen. Jag tänkte ta långturen på grusvägar över ån, men ångrade mig. Längtade efter tyst, doftande skog.

Juppe var nöjd. Efter lite tvekan på läbbiga vägen förbi vårt hus så blev det fart på pållen. Galopp utan paniktempo på stubbåker, bara en sträcka med avsevärd farthöjning och det tror jag var pur glädje. :-)

Vi vek av in i skogen, Juppe snodde ett halvt äpple som låg utlagt på backen åt älgarna. Han blev så nöjd, så nöjd.

Och pinnelinnepinnelinn på islandshästbenen. Inte en tvekan någonstans hos Juppe, det här KAN JAG. Okkidokki sa jag och lät honom ha lång tygel hela vägen i skogen.

Öronen gick som små periskop åt alla håll, åt mitt håll också. Nöjd? Hör inget, då är det väl okej.

Utmanade mig själv och min lust att dra i tygeln för att reglera farten. Tänkte att nu får vi se om du har någon form av omdöme.

Klart pålle hade det. Till och med i nedförsbackar, mycket intressant. Ska verkligen försöka sluta "tjata" med tygeln. Juppe tog ansvar och visade att han kunde hantera det. Rundan i skogen gick absolut inte i racerfart, utan hade ett hurtigt gåtempo.

Det märktes att Juppe kände sig både rådig, ung, stark och vacker. Klart han är!

Han är så fruktansvärt kul när det dyker upp saker som han är rädd för. Eftersom jag tagit som vana att promenera honom för hand en del - och då har jag gått mot det läbbiga och satt mig bredvid - så går han fram mot allt misstänkt med sänkt huvud och luktar och fnyser. Till exempel en brunn mitt på en åker.

Inget spatt eller så, bara lukta, lukta, lukta. Begrunda, fnysa. Och så är vi klara med det. En tur med Juppe är aldrig tråkig.

I morrn får jag se om min rygg är tråkig. Mockade upp tre skottkärror med bajs ur killarnas hage. Min företagsmassör bannar mig och säger att jag måste stretcha efter varje ridtur och mockningsuppdrag. Uj, uj. Orkade inte. Tar det en annan dag.

Det finns hopp om Juppes lokalsinne!

kilometer 12,60

hours 1:32:44

min/km 7:21

Nej, kan ju inte påstå att Map my run funkade särskilt bra heller. Jag får nog helt enkelt skita i appar och lära mig hur en kompass funkar istället. Men - Juppe börjar hitta. När jag ville gå fel stig stannade han idag och tittade milt på mig. Jag var inte svårövartalad, och grabben hade ju rätt! Fin promenad över åkrar och i skogen med en mer och mer självsäker Juppe. Marängdag!

Lång, härlig ridtur idag

Idag blev det en helt ny tur, längs grusvägar och in i skogen längs svartån. Nästan 1,5 timme luffade vi runt. Och guide och sällskap hade vi, tur det. :-)

Juppe är alltid lite spänd när det är nya ridstigar som ska undersökas. Han blev lös i magen och kom tillbaks till stallet slank och slimmad om buken. Stackars söting. Hästar får mycket gas när de äter färskt gräs. Nu kan Juppe börja på ny kula.

Idag har jag shoppat:

Yes. Markeringsband från Biltema.

Här ska knytas små band både här och där. Ska i alla fall märka upp en lagom rutt som vi kan ta sisådär en lagom lat dag efter jobbet.