4 september 2016:
JAHAHAHAAHAHAHAAAAAHAA! Nu har Juppe fina tassar igen.
Jag bad ordinarie hovis gradera Juppes eländiga hovar i katastof, halvkatastrof eller hysterisk matte.
Halvkatastrof sa hen då.
Det blir bra att låta Juppe gå och vifta med tårna ett par veckor.
Bakkärran.
Frågade om det är okej att gå på grusväg. Om det är ”farligt” eller dumt om hästen får naggiga kanter på hovarna. Det var ingen fara med det, men däremot kan hästen bli öm. Ungefär som när vi går barfota på hårda saker.
Det är bara att prova och se helt enkelt.
Jag och Juppe vill ju traska i skogen. Vi får smyga i vägkanter och försöka ta oss fram.
Framkärran.
Vilken lättnad att han har fint verkade hovar nu. Sicket elände det har varit att vänta.
Jag gjorde slut med hovisen också. Sa att jag dumpar hen med sorg i hjärtat, men jag måste ha en hovis som håller sig mer på hemmaplan. Mina klena mattenerver måste ha den supporten. Nerverna är klena efter Juppes skada, det ska inte mycket till för att jag ska bli orolig för min gullklimp.
Hovis skrattade och sa att hen förstår. Fick också kvitto på att efterträdaren är yrkesskicklig.
En rejäl gullklimp till kompis har jag förresten. Nu ska vi ut och röra på oss och vara glada.
Så här glada:
Han är så personlig och kul min kompis. Och bortskämd, ja, jag fattar.
Tvingade hovis att ge min kompis en godis efter skoningen. En ridå föll ned över hovis snälla ögon, Juppe stod ouppfostrat nära. Men han fick godisen.
He, he. Jag har inte ens vett att skämmas för min übergullade vän. Han har ju heller inga olater för sig, som att nafsa eller så. Då är det okej med mig att tigga lite fint. 
Vi hade kul när vi tog horsies. På några ser det ut som jag har tupé som flyger i vinden:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar