Jag håller på att få en helt okej kondis faktiskt. Alla dessa tempoändringar gör underverk med mig.
Jag tror Juppe känner ungefär likadant. Han var inte helt övertygad om att det dög med skritt på stubben. Nu vet jag hur min kompis är, så när han börjar titta bort vrider jag hans huvud mot mig, när han börjar bläddra i stubben med nosen petar jag med spöet för att han ska bära sitt huvud och jobba bättre.
Han blir sur, men han blir också mer uppmärksam på mig. Till slut blev det ett så där riktigt härligt pass. Han var med mig på riktigt.
När vi skulle trava blev det kanske . . . överentusiastiskt, men han stannade efteråt. Inte illa.
Och mer då?
Ouäff.
Ett surr av för och emot i skallen.
Här har vi tre skäl för att stanna på Bäjeby:
Det här är faktiskt min fanclub. Inte Juppes. De väntar tålmodigt tills Juppe går och dricker vatten, sedan slår de till.
De vill hälsa på Juppes godismaskin.
Ett skäl emot lilla lösdriften: Jag fick inte ett bra intryck av ledarstoet i hagen. Hon strök öronen bakåt när hon fick syn på mig och den attityden behöll hon.
Jag är ingen tuffing när det gäller hästhantering. Faktiskt tycker jag inte att man ska behöva vara det heller. Unghästar och föl kan förstås behöva en åthutning, men annars ska det väl funka bra för en människa att spankulera omkring i en hästflock tycker jag.
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar