söndag 29 juli 2018

Cykla på åker - ingen bra idé


Semesterdagarna bara flyter ihop.

Min hjärna kokar ihop av värmen, jag är en zombie. Orkar inget.

Det kanske är jättebra, mer semestrig än så kan väl inte en semester vara.



Eller orkar och orkar. När värsta värmen lagt sig åker jag förstås ut till Juppe.

Fattas bara annat.

I förrgår såg jag att buffertzonerna (?) längs åkrarna hade slagits. Perfekt underlag för en cykeltur med Juppe tänkte jag då. Det kan ju inte vara lika hårt för honom att springa där som på grusvägen.


Kolla torksprickorna. Ändå är inte den här värsta sorten.

Juppe var mycket road av mig och mitt stånkande. Det är rent otroligt vad gropig en åkerkant kan vara. Jag studsade fram på cykeln. Å andra sidan gjorde vi travfattningar som hette duga båda två. Jag dröp av svett.


Bra jobbat! sa Juppe uppmuntrande.


Spökhäst?
Nädå, bara blixt i dumma mobilen. Det blev liksom en papp-juppe i motljus.

Jag vill ha vikinga bling-bling sa spökhästen med dramatisk röst.


Så här snygg är han på riktigt.

I går red jag istället.

Juppe var nervig som en jag vet inte vad. Jag sket i det. Orkade inte.

Och pukor och jubeltrumpeter - Juppe ger upp. Han fick en jädra fart uppför backen från vår lilla pyssel p-plats. Men det är bara bra tänker jag. Han fick långa tyglar och fick pinna på, sedan tog jag tyglarna så tog vi en stolpig tölt.

Han blir lugn av att vi ger oss iväg trots allt. Nöjd över att han ändå vet vad som väntar, vi har liksom fått en liten startprocedur med den där backen.

Innan vi har kommit på andra sidan backen är det frust, frust.

Vi var duktiga. Det blev inte helt perfekta travfattningar och tölt i form, men helt okej.

Juppe blir grinig och riktigt tar i och stånkar med huvudet i boghöjd. Jag hör hur han tänker helvetes jävla skit, men jag märker också att det är skönt att få ta i.

Jag hörde också hur han överlade med sig själv om det var värt besväret att kanske köra lite improviserad galopp i formel 1-tempo istället för den där traven som numera ska ha ett jädra tempo varvat med lägre tempo.

Han kom fram till att det inte var värt nöjet. Det tackar jag för. Jag var beredd och tänkte att vill du springa i denna värme så tänker jag klamra mig fast och kvar och använda mina korta ben för att göra trumvirvlar i dina sidor.

Även en matte kan vara värmegrinig.

Men ingen längre stund förstås.

Vi trivs. Vi hänger i hagen.



Jag lärde Juppe att ställa sig på de lägsta stenarna i hagen, han greppade det på ett försök. Det räcker att jag pekar på stenen så ställer han sig där.



Demonstrativt plockade av rosblad ett och ett för att påvisa den brutala matbristen.


Och cirkus-Juppe.

I dag kom äntligen regnet också. Åskknallar och ljusshow på himlen där jag bor drygt en mil bort från Juppe.

Flera träd vräktes omkull hos grannarna. Det var ett enormt tryck i vindbyarna.

Effekten blev: varm plastpåse istället för urladdad svalka.

Jag bara orkar inte åka till Juppe i kväll. Jag hade tänkt att han skulle få springa som en tok på lite mjukare grusvägar när regnet äntligen kom. Men jag orkar inte.

Ikväll blir det vila.

lördag 28 juli 2018

Habegäret: Bling-bling för vikingahästen

Jag har sträckläst Kent Anderssons bok Krigarna från Valsgärde.

I båtgravarna i Valsgärde, Uppland, begravdes ungefär en man per generation i en båt fylld med bra-att-ha-föremål i livet efter detta. Boken handlar om fyra praktgravar från slutet av 500-talet eller början 600- till 700-tal.

Jag fick en enorm bonus i boken, nämligen kapitlet hästarna och hästutrustningen.

Med på sista resan var också hästar. Framför fören på båtgravarna låg upp till fyra hästar. Vissa av hästarna var begravda med betsel och huvudlag på plats, andra fick finkläderna lagda vid husse.

Vikingahästar - en liten rultig arbetsmaskin med lädersnören som styrenhet? Icke.

Titta bara! BLINGBLING! Spännen, beslag, remkorsbeslag och tränsringar gjutna i brons och belagda med guld. Hå.

Utrustning värdigt en Juppe. Ja, jag skulle betala en förmögenhet om någon satte igång med att tillverka repliker av vikingahuvudlag. Vill ha. Behöver. Tynar bort utan.

Jag har sökt som en galning efter bilder från Gustavianums samlingar - lärdom, var hittar en bilder i dag. Jo, på facebook där museet har en egen sida förstås:


Det här är ett ändbeslag i form av ett djurhuvud till huvudlag med betsel i grav 6.
Foto: Gabriel Hildebrand.

Liksom bilden på hur hela huvudlaget ser ut, monterat på modernt läder:

Samtliga beslag är helt täckta med djurornamentik. Mellan beslagen sitter välvda dekorbucklor.
Foto: Gustavianum, Uppsala universitetsmuseum, Uppsala.

I min jakt på bilder som är okej att använda i ett blogginlägg som är en slags anmälan av en bok mejlade jag författaren.

Jag fick svar inom en halv minut på en lördag och två bilder att använda:


Ytterligare ett ändbeslag, alltså för den yttersta tampen på en läderrem.

Båda bilderna kommer från huvudlaget från graven Valsgärde 5.

Varför har inte moderna träns det? Fullständigt hopplöst att sköta, men vem bryr sig? Jag älskar att putsa.


Titta bara. Längst upp till vänster ett remkorsbeslag, som samlade remmar på huvudlaget.

Ovanför tränsringarna finns beslag som var fästa med nitar mot lädret för extra prål-effekt. På ett av tränsen var huvudlaget prytt med rader av nitar mellan beslagen. Knappt en läderyta var oprydd.

Enligt teckningar och andra bilder så hade lustigt nog huvudlagen käkrem men inte nosrem. Ett av huvudlagen har en nosrem med enbart överdel, så att hästen kan gapa.

Dör lite.

Självklart fanns det också huvudlag för vardagsbruk som var betydligt mer enkla.

I grav 6 låg förutom en valack i tioårsåldern också en hingst på minst mellan 16 och 18 år. Här förundras författaren över att det äldre djuret hade en sadel bredvid sig och så filosoferar han över om inte det yngre djuret borde vara bättre som riddjur.

Där sticker min hjärna iväg på egna promenader. Förstår att Kent Anderssons största intresse kanske inte är hästar. En häst är färdigutbildad på högre nivå först vid tio års ålder, cirkagurka.
Det måste ha tagit lång tid att utbilda en häst för strid, för att vänja sig vid svärd, lans och sköldar.

Hur länge levde vikingarnas hästar?
En islandshäst kan ju gott och väl bli 30 år och vara pigg långt upp i åldern. Visst, vi ger våra hästar bättre mat (och vällevnadssjukdomar) - men varför skulle hästarna inte ha kunnat leva ett långt liv på vikingatiden?

Långa vintrar förstås, kanske instängda i ett långhus. Det gjorde väl inte underverk för leder och hälsa.

Kent Andersson berättar också att två olika hästraser har funnits i Valsgärde under 600- och 700-talet. En av raserna härstammar från de första hästarna i Sverige, den andra har sitt ursprung i sydöstra Europa. Hästen från Europa liknade vildhästrasen tarpanen och är släkt med arabiska fullbloden.

Jag tycker att jag kan se en hel del arab i min rundmagade islandshäst, inte minst i hans huvud.

Med i gravarna fanns också en brodd som hade en pik rakt ned och två sidor som böjdes i hovform och spikades fast i hoven.

Författaren tycker det är märkligt att det inte finns någon logik i hur broddarna sitter fast på hästarna. Vissa hade brodd enbart på bakhovarna, andra på framhovarna. Det finns ju lite samma tänk i dag, vissa nöjer sig med att brodda där bak.

Hästar fungerade som värdefulla gåvor mellan stormän. I boken berättas att den romerske författaren Tacitus också berättat att vissa utvalda hästar användes som orakel och ansågs kunna förutsäga framtiden.

Å vad Juppe skulle trivas i den rollen. Jag ser honom framför mig. Alla blickar på den blingprydda hästen.

Så, skutt skutt iväg till bibblan om du inte vill köpa boken. Det kan du till exempel göra här och här.


ISBN: 9789173538817

Isbn är bra att ha om du vill beställa boken på bibblan.

Du vill läsa den här boken, jag lovar. Den berättar om gravarna, men också om djuren och människorna. Och så ger den mersmak.

torsdag 26 juli 2018

Lektion mitt i natten



Mitt i natten. Nu ska vi inte överdriva, sa Juppe.

Vi ser ju grässtråna framför oss. Fullmåne är det också för den delen.


Har jag sagt att du är en synnerligen, synnerligen trevlig och intelligent matte?

Med betoning på klok och snygg.

Några minuter före det här lät det lite annorlunda. Typ: stånk, stånk, muttra, muttra.

Vi fick uterittslektion av Matilda och körde fokus på petigt noggranna igångsättningar i trav och tölt och lika petiga halter.

Fasen vad svårt det är. Nu börjar jag se, känna och kunna korrigera när Juppe smiter ur formen både i farten och inför fattningarna.

Men sedan ska ju farten ta slut också. Då ger sig mina armbågar iväg på äventyr på egen hand. Varför? Ingen aning.

Och höger hand vill inte stänga sig heller. Den trivs tydligen bättre i en fri och öppen form.

Det här toppar jag med att streta i tyglarna i någon slags nedåtrörelse, troligtvis för att jag tror att Juppe ska behålla sitt huvud i form då och inte slänga upp huvudet som han så gärna gör.

Vi har massor att öva på.
Det känns kul.

Och Matilda säger att vi inte ska vara så hårda på oss själva, så då ska vi försöka låta bli det och njuta av det vi faktiskt kan och gör himla bra.

Juppe har ju en finfin trav.

Tänk att min Juppe har en finfin trav.

Det trodde jag inte riktigt för något år sedan. Och något år före dess ska vi bara inte tala om.


Lektionen började efter 21. Sedan fick Juppe beta både länge och väl.


Jag tycker det är så himla mysigt att hänga med hästarna i hagen.

Nu är det så harmonisk stämning mellan grabbarna också och ingen av de andra bryr sig om mig.
Jag får bara vara.

Det blir så speciell stämning på kvällen ute i naturen.
Speciella dofter och äntligen, äntligen något som kan påminna om svalka.


Fast hålla kameran med en hand och ta en skakfri horsie, det gick inte.

tisdag 24 juli 2018

Det går ingen nöd på en sommarjuppe


Det har varit ett himla tjat om svarta fölfröknar här, jag vet.

Juppe bryr sig inte mycket. Han och jag stretar på med vårat.



Betesbrist?

Mjadå, rätt nedbetat i hagen, men strax utanför ser det ju ut så här.


Jag håller hårt på att rida Juppe varannan dag och göra något från backen varannan.

Tur för juppesnupp att jag gillar att promenera.


I kväll fick vi sällskap av Baldur och Co.

Fasen vad varmt det var.

Enda störningsmomentet var en älgtjur som verkligen vägrade att flytta på sig när vi kom.

Han stod precis bredvid stigen och struntade både i skönsång, handklapp och rop.

Han vred bara huvudet och höll koll på oss. Lite läbbig var han faktiskt, just i och med att han var så obrydd. Solsting kanske?


Jag njuter av våra promenader, vare sig om jag sitter på Juppes rygg eller knallar bredvid.

Det finns alltid så mycket att titta på och njuta av.

Gläntor som en kan bli lite nyfiken på. Varför står det som en ring av silvervita björkar mitt i skogen?





Just björkar intresserar jag mig inte speciellt för, sa Juppe.




Titta, det ser ut som guld där borta, sa jag till Juppe.

Tänk om vi hittat trollens skatt.


Tyst! sa Juppe.

Då lämnar vi kvar den här, det blir för tungt för din klena rygg.

Hallå, hallå alla troll bakom alla stenar. Jag nöjer mig med lite gröna strån. Okki?


Jag har infört förbud mot gula blommor eftersom jag inte vet hur giftiga stånds ser ut.

Skulle aldrig äta, sa Juppe. Jag bara klappar lite.



Livet är bra ljuvligt nu, även om det skulle räcka med kvällar som håller säg max 18 grader istället för 25.




Gud vad snyggt motljus sa jag till Juppe. Stå still så får jag . . .

Vardå, vardå? sa Juppe och snodde runt för att se bättre.


Älskade knäppgökshäst.

Så fort han inte får som han vill trots att han pekar med hela mulen mot gott gräs eller något annat så slänger han in grisepassväxeln och stirrar mig stint i ögonen.

Han vet att jag hatar när han gnisslar fram.


Ähähahhahääahaähähä.


Kort sagt. Vi har det bra.

Vi har också hittat något slags mankhöjarläge i tölten, med rätt form på g och bakben in. Det är superjobbigt tycker Juppe men bjuder på det ändå.

Han orkar inte så långa sträckor än, men att vi båda vet vart vi vill är ju fantastiskt.

Och så här glada blev vi en kväll när det regnade för första gången på en evighet:






måndag 23 juli 2018

Den 22:a juli kom Titania från Bäjeby till världen




Tänk att det inte var ett dugg svårt med namn på fölis.

Titania är namnet på älvornas drottning (känn ingen press lilla fölis), mest känd kanske för att Shakespeare plockade upp karaktären i En midsommarnattsdröm.

Men - Titania är också en av planeten Uranus månar, jag ville gärna ha någon form av rymdtema eftersom Jupiter är döpt efter planeten Jupiter.

Och så spökar faktiskt den värmländske poeten Fröding också. I diktsamlingen guitarr och dragharmonika dyker hon upp. Och har du inte läst Fröding så har du nog lyssnat på Mando Diaos tolkning.

Okki.

Här kommer bildbomben på tio timmar gammal fölis. Helt oredigerade bilder med färgstick, felexponerade och gud vet allt jag lyckades med. Men motivet, motivet.


Upp och hoppa. Vi får besök, sa Tinna.



Gänget.


Kolla. Mer ben än föl.

Och så stor! Tycker jag i alla fall. Men vad vet jag å andra sidan.



Näbbig profil.





Tinna fick jobba för att släppa efterbörden.

Så skönt ändå att den släppte av sig självt.



Världens pinnigaste lilla rumpa. 


Mettun hade inte riktigt tur i sina försök att hälsa på fölis.



Titania är riktigt, riktigt svart i pälsen.
I solen stack inte stråna iväg åt något håll i färg.
Mamma Tinna blir ju lite brun i starkt solljus.











Och som två små solfjädrar med vita strån i pannan.

Mycket bussigt ändå av moder natur tycker jag, då har jag något att gå på när jag ska bläddra mig fram genom svarta hästar i hagen när Titania blir stor.


Tinna lät fölis snutta precis hela tiden.

Rutinerat och mycket, mycket snällt sträckte hon på sig för att det skulle bli lättare att komma åt.



Är allt frid och fröjd nu då i Bettinas huvud?

Nehehehehehej, skulle inte tro det.

Nu kan små tankar som: herregud. Har hon underbett? dyka upp.

Och: bockfot? Hur ser det ut egentligen? Har hon bockfot där fram? Rätar det ut sig av sig självt?


Jag tror faktiskt att Titania är Tinna upp i dagen.



Tur att jag har lugna och rutinerade människor runt omkring mig.

Stallägar-Annica låter avelsflocken bo hemma hos sin mor under sommaren.

Tinna och mamman har hittat varandra. Så här nära skulle jag inte våga gå Tinna faktiskt.

Jo, jag är en försiktig typ. Jag också.


Så fint huvud.

Ja, tycker jag i alla fall.
Lite ljusare runt mulen, plockar upp de vita stråna i pannan så fint.




Men ser inte framhovarna mysko ut?


Nä, nu får det vara nog, sa Tinna då.

Jag tycker ändå att hon såg ut att njuta när jag berättade hur fantastisk hon är.

Och så fint föl hon har gjort igen.

Jag vet, sa hon och rullade sig som skydd mot insekter.


Mettun hade lite otur igen när hon skulle hälsa på fölis igen, igen, igen.

Och så fort vi gått ur hagen fick lilla Titania lägga sig ned för att vila.

Tinna höll henne på fötter så länge vi var i hagen. Världens bästa mamma.