Hej ridrädsla - ridning lika kul som att gå till tandläkaren

Jag som längtat så efter terminens första lektion.

Det blev piss och skit och helvete av den.

Det var ärligt talat så himla förvånande. Efter Juppes och min evighetslånga sommar av frid, harmoni och fokuserad träning.

Vi skulle ut i avelsflockens hage för en uterittslektion där i skymningen.

Det var vargar överallt.

Bakom varje sten dreglade ett troll.

Hjorten var ingen hjort, den var en stegosaurus som glömt att den var växtätare.

Juppe var som en laddad dynamitgubbe trots sällis av kompisar och trygga ridfröken Annica. Å andra sidan verkar faktiskt inte Juppe bry sig om kompisar så himla mycket, han bestämmer själv om det finns troll eller inte.

Min puls gick upp. Det hjälpte inte att få uppmaningar som att titta dit vi skulle.

Fan och hans moster.

Även om jag är himla, himla, himla glad över att ha en spattig häst som är fullt kapabel att skena på det mest kraftfulla sätt så kändes det inte så kul att sitta på toppen av honom. Inte ens när jag hade säkerhetsväst.

Jag fick noll kontakt med Juppe. Han var i en annan galax.

Det hjälpte inte att vi gjorde det vi brukar göra på uteritterna. Trava på lös tygel för att hitta balansen. Juppe famlade sig fram, snubblade, blev ännu mer rädd. Tittade mer bakåt än framåt.

Skymningen smög sig tätare runt oss.

Vi som gillar mjukt ljus. Det glömde vi båda.

Jag hade lika kul som hos tandläkaren.

Jag hoppade av.

Försökte få kontakt med Juppe genom markarbete och volter runt mig. Han blev en orolig anka, han som alltid går att prata med när jag är på backen.

I uppförsbacken gjorde han ruscher och tittade oroligt mot trollen som gnafsade lekfullt i hans svans.

Tänk vad liten man kan känna sig då.

Så liten och hjälplös och samtidigt medveten om att man är den starka i relationen - den som ska kunna trösta och leda.

Vara stark.

Jag blev bara ett litet ledset, skrynkligt russin av otillräcklighet.

Men en gång är ingen gång. Det är vi faktiskt överens om i alla fall.

Jag bestämde mig för att rida Juppe även på torsdagen trots våra principer om varannan dag uppsuttet och varannan dag markarbete.

Jag hade laddat.

Tänkt.

Resonerat med mig själv. Kommit fram till att näej, jag tror baske mig inte att det beror på mig det där. Jag är så himla glad, lite trött - men glad. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och fått ett nytt. Något helt annat, något spännande, något nytt och utmanande. Happy, happy!

Ibland är det ju faktiskt jag som smittar Juppe med mitt känsloläge, klart jag fattar det.

Men - jag är också ganska rationellt i min analys av mig. Jag vet hur jag är och hur jag påverkar Juppe.

Nu kammade jag liksom noll.

Så - på't igen helt enkelt.

Juppe var som en filbunke i stallet.

Njöt av rykt och sprej av man och svans (nja, men ställde upp på). Fick äta som en tok.

Men hade stygga ögon.

Arga, hårda.

Sadlade, vi knallade mot ovalen. Den efterlängtade ovalen! Jag som trodde att vi skulle få glänsa på lektionen på onsdagen och visa allt vi lärt oss och övat på under sommaren längtade efter att få känna ett kvitto på fina traven och allt annat på ovalen.

Juppe hade svårt att stå still vid uppsittningen. Jag hoppade efter, lät honom inte slippa mig.

Fint.

Gick ju bra, Juppe fick godis och var nöjd.

Sedan tog han tre skutt framåt. Trollen var i farten igen. Det gick INTE att lyssna på vanliga signaler, vårt vardagliga progam för att komma igång gick inte fram.

Juppe travade som en plåtleksak, töltade som en ko.

Och så en tjurrusning för att komma undan - något.

Jag satt och gapade i förvåning.

Juppe var inne i sin egen värld.

En värld där hästar skenar och det finns mycket farliga saker.

Jag knackade på, det fanns ingen hemma.

Som tur var hade Annica en lektion på ovalen, jag rådfrågade henne om vad jag skulle göra helt enkelt. Jag var rådvill för andra dagen i rad.

Gå till ridbanan!

Jo, det var lite slaget vid Waterloo där också.

Jag ville bara att Juppe skulle ta i, använda sina fucking bakben och bjuda på vår fina trav.

Han hackade sig fram, plockade fram gamla minnen av gamla skador och hoppade som en kråka.

Jag bet ihop och drev.

Växlade tempo, svalde gråten, drev och fick till slut en frustning av Juppe.

Sedan fler.

Nej, det blev inte ljuvlig Juppe-tölt eller avslappnande trav (ja - det ha blivit en favorit hos mig och Juppe, vi som haft travskräck!). Men det dög.

Det var tillräckligt bra.

Snälla rara, nu hoppas jag bara att det blir roligare att dyka upp i morgon. Ikväll fick Juppe vara ifred, och jag också.

Nej. Jag orkar inte tänka att Juppe testar mig.

Ja, kanske gör han det.

Jag vill inte ha en fucking föreläsning om ledarskap. Jag tror vi är kompisar. Basta.

Kanske är han orolig i sin hästsjäl, det kanske ÄR jobbigt att bygga vinterpäls och det kanske är svinjobbigt att det är en ovanligt varm höst.

Jag vet bara att jag älskar min häst och att det kommer att gå bra det här med. Så småningom.

Det är bara en smula överraskande.

Från grinfärdig till ganska nöjd på en tur

Jag kan bli oändligt trött på mig själv. Eller på det jag, jag är nu.

Var är den där Bettina som glatt gav sig iväg på sin Juppesnupp som var ännu räddare som nyköpt och sexåring. Den Bettinan (gjorde i och för sig saker som jag inte skulle göra om i dag eftersom jag har skaffat mig klokskap) tog långturer på pållesnupp. Ensam.

Avåkningen har ätit sig in i min skalle. Jag är så besviken på att jag låtit det bli så.

Jag hoppade av Juppe när han började konstra i läbbiga allén. Det kändes som han ville vända och dra.

Hoppade upp igen efter avelsflockens krypin.

Det gick helt okej att trava och tölta på grusväg och längs åkerkanter.

Halvvägs in i skogen kände jag det igen. Hundar som skällde i fjärran gjorde att jag vred på huvudet och Juppe blev mer och mer stirrig och spänd.

Jag hoppade av och gick före. Grälade på Juppe när han lät halsen gå upp som en giraff, drog ned huvudet på kompisen och backade honom. Tvingade honom att titta åt mitt håll istället för att stirra med tefatsögon in i dungen vi gick genom.

Om det är kul? Nej. Inte ett dugg.

Det är länge sedan jag kände ridglädje på riktigt. Just nu är det mer plikt att åka ut till stallet än genuin rekreation. Jag sänker axlarna de dagar jag bestämt att det ska vara markarbete.

Yes, Juppe. Vi överlevde skogsdungen.

Hoppade upp igen och nu pekar ju mulen ovillkorligen hemåt, oavsett hur vi rider.

Juppe hade svårt att slappna av i tölten, det blev knackigt och läbbigt. Jag fick mer och mer och mer och mer i händerna. Och Juppe mer och mer och mer hektiskt bråttom.

Jo, vantarna fick jag överge vid avelsflocken. Jag kände direkt att jag inte skulle ha en chans att plocka hem Juppe med ridvantar på. Fick offra korvfingarna i temperaturen runt nollan. Det gick ändå bra.

Till höger på den här bilden går ett krondike. Det var på en smalare åkerkant där som jag åkte av min vän.

När vi var här fick Juppe superbråttom. Helst ville han bara springa hem i flygande fläng, det kände jag. Han var inte alls med mig.

Vad gör en då? Sysselsätter både sin och hästens hjärna så gott det går.

Aktiv skritt i riktning mot stallet så att säga (enligt Juppes hjärna är det mot stallet) och mjuka serpentiner. Jag tvingade mig att rida så noga jag kunde, halvvägs kom jag på att halvhalter inför varje böj ju är bra.

Juppe började frusta.

Den rackaren trodde vi var färdiga och skulle gå mot grusvägen när åkern tog slut. Det skulle vi inte eftersom jag bestämt mig för förbättra Juppes kondis. Jag tror att det fattas en hel del kondis faktiskt.

Vi styrde tillbaks längs åkerkanten. Nu körde vi tölt i slalomsvängar istället. Lika noga ridet. Tror det var galet jobbigt för Juppe med lite gropig och gräsig åkerkant. Han flåsade rejält efter en raka med svängar på.

Färdigt?

Nej. Alla goda ting är tre. Tillbaks och så samma procedur - tre gånger.

Nu frustade Juppe efter tölten också.

Töltade sista åkerlappskanten mot grusvägen också, då var Juppe rejält sliten och föreslog skrölt. Helt okej, sa jag. Det är minst lika stärkande som tölt.

När vi nådde grusvägen hoppade jag av.

Och Juppes krulliga nerver återvände. Det var troll som hela tiden ville äta upp hans rumpa.

Jag styrde stegen mot allt som var farligt. Viftade med hösilageplast. Och - kom på att jag kunde vifta med bakflärpen på min jacka. Juppe hoppade nästan jämfota. När han stod still med sänkt huvud trots att jag smattrade med jackan blev det godis.

Varvade sluta med jackvift på vägen hem. Funkade jättebra!

Nästan hemma går man förbi en gård med garage och med en allé på slutet. Där mötte vi en hel hög hundar, en barnvagn, glad unge och trevligt par.

Det lustiga är att sånt bryr sig inte Juppe om. När en hund skällde så vände sig Juppe olyckligt runt och tittade bakåt - är det någon som ska äta upp min rumpa nu? Det får mig att tvivla på hans intelligens som jag brukar skryta om.

Glada ungen fick klappa Juppe som snällt sänkte mulen.

Trevliga paret bor en bit bort längs asfaltsvägen. De har skaffat både alpackor och getter. Jag frågade om jag och Juppe fick gå och kika på alpackorna någon dag, för att stärka nerverna så att säga. Det gick jättebra, alpackorna är vana vid hästar.

Vi pratade också om suget efter skogsvägar och andra vägar som går att promenera utan att behöva vända om och gå samma väg tillbaks.

Precis genom läbbiga allén mötte vi en trevlig äldre man som har åkern närmast tanten Dagnys hus (på ena sidan allén).

Juppe var jovialisk igen. Mannen var ute och spanade på djurspån i nysnön. Odlar man oljeväxter så vill man ju inte ha besök där, men han såg nöjd ut ändå. Han såg spår av älg, rådjur och något mer.

Mannen var förundrad över att Juppe inte är rädd för älgar. Juppe stirrade förundrad på mannen, men sa inget.

Tror både mina och Juppes nerver egentligen behöver ridsällskap. Och just det är det himla sällsynt med. Får försöka hitta på övningar som villar bort både mitt och Juppes huvud.

Snyft, nytt sår på bakben

Näej, helskotta. Juppe hade ett sår på höger bakben upptäckte jag när jag borstade min springare i dag.

Jag har bestämt mig för att inte panikera och tro det värsta om allt. Juppe ville inte ALLS att jag skulle vara där och pilla.

Kompisen höjde bakbenet och hotade med en spark. För mig är det okej att han talar om vad han tycker, han har varit snäll så det räcker.

Sedan är det en annan sak om jag håller med. Det gjorde jag inte. Det blev svanstag och pill ändå.

Lite svullet, lite ömt. Dunkande puls (på mig, inte Juppe). Ingen värme.

Satan.

På med boots bak och ut på ridbanan. Han var en ängel, min kompis. Jobbade på det mest entusiastiska och vänliga sätt och visade inte på något sätt att det var jobbigt med bakbenet.

Så jag åkte hem utan att ringa veterinär. Nu väntar jag tills i morgon med att se hur såret ser ut då. I dag hade det en prydlig skorpa.

Usch. Hatar det här. Blir så ledsen och orolig. Ska det aldrig ta slut?

Fattar nog att Juppe är en liten olyckskorp och att han inte har stenkoll på sina fötter alla gånger.

Har bestämt mig för att nu ska vi bygga muskler istället och ta tag i kroppskontroll och försöka låta bli att lägga oss i fosterställning i höet i stallet.

Det här gjorde vi på ridbanan bland annat.

Jävla rumpa

Nej. Min rumpa får ingen stjärna. Den är så jädra motspänstig att jag vill lägga den under en ångvält och platta ut som hämnd.

Jag och Juppe hade ett pisspass på ridbanan. Det började så bra med stallkompis som var ambitiös och lade ut bommar. Jag och Juppe hakade på.

Min rumpa och Juppes rumpa är inte synkade. Jag försöker och försöker slappna av och följa med i hans takt.

På lång tygel går det jättebra att "cykla baklänges" med höfter/rumpa och följa med i Juppes rörelser.

Men så tar jag tygeln. Hu.

Juppe blir motsatsen till den här pållen. Han tar myrsteg, stolpiga myrsteg och drar upp huvudet. Och trots att jag vet att det inte hjälper ett skit att bli arg så blir jag arg.

I dag fick jag med mig spöet ut på ridbanan, det var bra. Då gick det i alla fall att peta på bakbenen för att påminna Juppe om att han har sådana.

Efter sju sorger och minst ett par vredesutbrott från mig och ja, vad ska man annat kalla det, fulridning från mig följt av ånger, tvåtusen försök till snygga halter och alerta igångsättningar och diverse krumbukter så gick vi faktiskt på volt där jag kände att Juppe drog upp magen och troligtvis gick i balans.

Juppe frustade.

När det gick som bäst hoppade jag av.

Av med sadel och bort med tyglar.

Nu kan du springa av dig Juppe! sa jag.

Juppe såg ut som en sårad hjort med stora blanka anklagande ögon. Han travade förorättad när jag hämtade pisk, men galoppera tänkte han baske mig inte göra.

Han fick beta istället.

Ett nytt sår! Smäller av!

Snabelutrustning på. Jag vill inte sitta på Juppe förrän jag känner att han känns okej. Det var så läbbigt med snubbleriet i går.

Jag hade biffat upp mig mentalt. Inget pjolt. Inget pjask. Här ska jobbas!

Tur det. Hämtningen i hagen började med en lättare kontrovers med en av Juppes kompisar. Han tyckte minsann att han skulle ut och beta. NU. Det var bara att öppna grinden och så var det klart.

Grejen var ju att jag inte höll med.

Juppe stod och tittade på mig under halvsänkta ögonlock när jag hoppade upp och ned och skrek åt kompisen. Stampade i backen och gjorde utfall med vevande armar.

Dra åt h-e då, sa Juppes kompis och brakade iväg i galopp.

Snabbt som attans gick vi ut genom grinden och stängde ytterst, ytterst noga efter oss. Kompisen galopperade fram och tillbaka längs staketet och såg väl sådär glad ut. Juppe betade och såg väldans belåten ut.

Och vi jobbade. Juppe var lite snubblig på frambenen fortfarande, han måste ha gått och spänt sig. Men jag pjoskade inte. Pet, pet, pet på bakbenen - de skulle jobba. Till slut blev Juppe lite i gasen och spontantravade på volt. Väldigt fint! Inget dipp!

Vred upp svårighetsgraden ett snäpp, volt med störning av lättare backe. Det var då jag såg det. Ett nytt sår på samma jävla bakben.

Nej. Det var inte där i går. Ett prydligt snitt i huden av ett stick av något slag.

Vi avbröt träningen (mest för att jag fick hjärtklappning).

Det ser ändå fint ut, jag sprejade med plåsterspray och ska kolla såret noga i morron. Nu får det väl ändå vara nog?

Ytterligare en pållelina hade ett sår på halsen i stallet. Vad är det med både ilskna flugor och elektriska hästar? Är det vädret?

Vill ha höst! Nu!

Glada färger och pållar i lämpliga kläder för årstiden.

Hjärtat och hjärnan hänger inte med

Jag tror att jag borde vara lite glad över att veterinären faktiskt hittat exakt position för att släcka Juppes hälta.

Men där är jag inte än. Slut i rutan. Mör som en kaka.

Dåligt samvete har jag också för att jag varit en idiot som ridit Juppe. Visserligen försiktigt, men ändå.

Men att umgås med Juppe är kul, som alltid. Ett stycke päls som Juppe inte tycker är läskig är Musse. Tror Juppe vill ha en egen katt i julklapp.

Musse: Titta. Sitter jag på min tassvärmare så har jag perfekt utsikt bakåt. 

Och framåt. Jag kan bara häpp - hoppa fram när något behöver få en tillrättavisande tass på sig.

Juppe och jag knallade några varv runt ovalen och pratade lite. Han fattar inte alls varför vi inte ska springa lite.

Det är nog bäst att vi knallar på våra sedvanliga promenader, för Juppe var mycket entusiastisk. Och inte verkar han ha ont heller när vi bara går.

Nu: 45 minuters daglig promenad!

När veterinären Chris Johnston frågade mig om Juppe är bättre så sa jag som det var. Att jag inte vågar longera honom. Jag bryter ihop när jag ser honom halta, det ser så hjärtskärande ut när han snällt gör som jag ber och han gör sitt bästa. Och haltar. Man ser att det gör ont.

Men du vet ju att han är halt? sa Chris.

Japp, sa jag. Men jag vill inte se. När vi är här får vi ju reda på det.

Jag longerar själv, sa Chris och tog min pålle med sig.

? sa Juppe.

Mycket bättre!

Inte helt bra, men mycket bättre, han Chris säga innan det var dags för nästa häst. 

Ack ja. Efter det beskedet så kändes det ju som att vad som helst skulle få hända.
Men det är jobbigt att ha en sjuk häst, jag är mör.

Det är Juppe också på sitt sätt och vis. Eller luttrad snarare. Det visade sig att Juppe skulle få en spruta med hyaluronsyra, tuppkam, i slemsäcken i bogen.

När Juppe opererades var det ju full fart på kliniken med akuta buköppningar och sisådär. Snacket med kirurgen blev kort och på telefon.

Då fattade inte jag att leden spolas igenom när man kikar med kamera, det krävs tydligen för att man ska kunna gå in med kameran. Antar att vätskan vidgar det hela så att det blir mer plats. Och av genomspolningen så kan hästarna också bli bättre.

Inte sjutton ville Juppe gå in i rummet där han fått massor av sprutor.

Här krävdes godis och övertalning.

 När veterinären föreslog en lugnande spruta tyckte jag att det lät bra.

 Juppe visste vad som komma skulle.

Lugnande först. Tydligen en rejäl dos, han blev riktigt groggy.

Upp med huvudet lite så det blir lättare att sticka.

Och så in med nålen.

Typen av hyaluronsyra (tuppkam) som Juppe fick är oerhört trögflytande.

Det tar lång tid att få in en hel spruta av den geléartade vätskan.

Så här tycker socialstyrelsen om effekten av hyaluronsyra på människa vid artros i knä och höft.

Men det är rätt vanligt att hästar får det. Jag tycker det låter skönt att smörja upp leden, men det är inget som försäkringsbolaget ersätter.

Här hittar du en studie av hyaluronsyra och effekt på häst.

Nu ska vi tillbaks om tre veckor. Och fram till dess får vi gå 45 minuter varje dag!

Hurra! Hur långt kommer vi inte då.

Juppe gjorde en rejäl fyllekörning till låneboxen.

Han vinglade. :-) 

Och inte ville den förvirrade hästen gå på släpet heller. Tur att hästmänniskor är vänliga, grannen på parkeringen erbjöd sig att hjälpa till. Då gick det galant med lite putt i baken.

Svimfärdig

Nu är vi trötta på det här båda två. Sjukhage stor som en reception på hästkliniken Mälaren (och väääääldans ont om mat enligt Juppe).

Känner hur färgen försvinner från kinderna bara jag tänker på ordet hästklinik. I morrn är det dags. Igen.

"Vi har gjort fel"

Halleluja!

Du tittar nu på en försäkrad häst! Till skillnad från när jag skrev det här.

Usch vilket nervskrynklande elände det har varit. Och alldeles frånsett att jag är en idiot så har det ju ordnat upp sig på bästa möjliga sätt.

Korta varianten: Juppes försäkring kickade aldrig igång när jag köpte honom. Agria ska ha skickat två brev för att påminna mig om att skicka in veterinärintyg. Brev jag aldrig sett.

Varför är jag idiot? Jag borde ha sett att Agria inte började dra pengar från mitt konto, och jag borde ha efterlyst ett försäkringsbrev.

Efter att ha ringt kundcenter på Agria och blivit bemött på ett sällsynt snorkigt sätt ringde jag Agrias sverigechef för hästförsäkringar.

Trevlighet 1: hans mobilnummer står på Agrias hemsida. Ett litet wow i sig.

Trevlighet 2: karln lyssnade. Han lyssnade på allvar. Jag fick skicka alla handlingar kring Juppe direkt till honom. Han fixade en handläggare åt mig, och det tog ett par dagar för denna också trevliga handläggare att kontakta mig.

Trevlighet 3: handläggaren kunde lägga de magiska orden i sin mun - vi har gjort fel. Det är stort.

Summa sumarum: Jag har Juppe försäkrad från när jag köpte honom. Första veterinärbesiktningen gäller. Jag behöver inte lägga pengar på att göra en ny besiktning.

Agria får inte ta ut premier för hur långt som helst tillbaks. Jag betalar Juppes försäkring från 1 januari och framåt.

Det blir en peng, men vad gör det när guldklimpen har sin försäkring. Jag är så nöjd, så nöjd.

Försäkringen kickar in lite grand tror jag vid Juppes hälta. Självrisken är ganska hög, men några tusingar bör Agria betala för veterinärvård. Boxkostnader och sånt står jag för tydligen. Gör inget. Juppe är försäkrad.

Varför det är så viktigt för mig? Jag har högsta veterinärkostnadsförsäkringen, det känns tryggt om Juppe till exempel skulle behöva opereras någon gång. Då behöver jag inte fatta otäcka beslut baserade på ekonomi.

Vi firade med att byta ovalen mot ridbanan, där Annica ställt fram lite koner och annat att spankulera runt. Lite omväxling för en sjukling.

Och här är en kille som inte bryr sig alls. Juppe har lite utsikt mot honom från sin box:

Filmerna från Juppes veterinärbesiktning när jag köpte honom

Sicken söt liten grabb. Snäll och mån om att vara till lags. Och frisk som en nötkärna (ja, jag är lite bitter på mig själv och på Agria för att hans försäkring inte kickade igång).

Juppe är oförsäkrad!

Detta mina vänner är en f d oförsäkrad häst.

? Tänker ni.

Det gjorde jag också när jag ringde till Agria och skulle anmäla skada på Juppe.

What, tänker ni.

Det gjorde jag också. Men, men. Juppes behandling hittills och hälteutredning har gått på drygt 4 papp. Försäkringspremien för ett år är ungefär 5 000 eller lite mer. Så jag går inte back. Det är ingen katastrof, det är bara snöpligt.

Förutom att jag skäms och känner mig dum så tycker jag nog att Agria ska fundera ett varv på hur de sköter sina kundkontakter.

Samma dag som jag köpte Juppe, i dag faktiskt exakt två år sedan, tecknade jag försäkring hos Agria. Jag hade mejlkontakt med försäkringsförmedlaren och kom till och med överens om hur autogirot skulle skötas. Hem kom också en bekräftelse på vad jag kommit överens med försäkringsförmedlaren om. Inget försäkringsbrev, nota bene.

Jag vet att jag borde ha förstått skillnaden.

I ett år ska Agria ha låtit min försäkringsansökan ligga och vänta på att jag skulle ha skickat in ett veterinärintyg.

Under ett års tid har de alltså inte fått tag på mig. En kund som dessutom har två katter försäkrade i samma bolag.

Självklart gjorde jag en veterinärundersökning på Juppe. Det gjordes samma dag som jag köpte honom. Han var frisk som en nötkärna.

Tydligen ska Agria ha skickat två brev med påminnelser om att skicka in veterinärintyget. Jag tänker inte ens ge mig in i någon spekulation om det. Jag är inte typen som skulle ha struntat i det. Intyget har jag ju.

Nu ordnar det sig i alla fall. I morgon gör veterinären ett återbesök för att kolla hältan, då ska jag be henne göra veterinärundersökning också. Den ska då mejlas in bums till handläggaren på Agria. Ingen post, inga krångligheter.

Ansökte också om en guldvariant där hältutredningar och konvalecens ingår, det är jag inte säker på att det går igenom. Det är inte livsviktigt.

Suck.

Skit samma. Inga pengar i sjön. Och jag är nöjd med att Juppe är försäkrad för större saker än en liten skithälta. Tänk om han fått ett fånganfall eller något under de här två åren. Hjälp. Törs inte tänka tanken.

Jag är så glad att han är ung, stark och vacker. Själv avgår jag. Men kommer igen i morrn.