Jag är så förundrad och fascinerad över att Juppe och jag som haft ett sånt flow så länge har hamnat i ett läge där vi knappt kan ta oss ut ur hagen.
Juppe som förut har övergivit höhögen för att möta upp mig vid grinden får jag nu traska och hämta, i dag fick jag stanna och ta en diskussion om att fortsätta promenaden i hagen tre gånger. Innan vi ens kommit genom grinden.
Köra ned huvudet hjälper bra. Eller hjälper bra till den punkt då jag blir förbannad.
Hur det än är tippar jag över den gränsen där jag inte kan hålla mitt humör i schack, och det är ju förfärligt gjort av mig. Jag vet ju hur Juppe är ihopskruvad.
När Juppe studsat för nittielvte gången och vi inte kommit halvvägs till stallet, då fräser jag åt pållen och rycker ned hans huvud. Inte alls så där lugnt och fullständigt befriad från känslor som jag borde göra utan med rätt mycket nervsvall.
Jag blir helt enkelt stressad, arg och faktiskt lite rädd när han kommer till det här läget.
Det är bara att stå ut. Jag vet att det snart blir bättre. För varje grej vi gör tillsammans som blir en bra grej så lugnar sig vågorna. I dag promenerade vi på ridbanan en halvtimme med Hulda och jag fick faktiskt några frustningar på väg till stallet.
Huldas matte som har gått en utbildning i hästmassage tog sig an min hispiga pålle.
Lite komiskt blev det allt. Juppe som brukar slänga ut snoppen och njuuuuuta när han blir borstad eller får massage stod som en snygg häststaty i brons.
Neeeer med huvudet sa jag och tryckte lätt och jodå huvudet sjönk. För att en sekund senare: bbbbooiinnnkkkk – åka upp till högsta våningen igen för att det knäppte i dörren eller för att ett troll vinkade från ett hörn i stallet.
Känns så bra ändå att ha en knådad häst. Det enda Huldas matte kände var spända muskler där man kan stoppa in en hand mellan halsen och bogen. Ingen underhals eller något annat tok, så vitt det gick att känna på en Juppe som inte slappnade av.
Kanske är han mer på spänn efter att ha fått nya kompisar i grabbkollektivet också, två pållar har flyttat in.
Upptäckte att den ena är mycket lik Mackan. Råkade visst rycka upp hans pannlugg för att upptäcka att där inte fanns en stjärn. Ooops.
Lite förvånad blev han, men han tog det med fattning.
Nu hoppas jag på helt vindstilla dagar, lite lätt sol och harmoni. Jag vill ha guldjuppe tillbaks. Då ska han få guldmatte igen också.
Bronsstaty får massage. Otacksamt objekt att massera.
Och så här såg han ut på ridbanan i går kväll i fullmånens sken. Han kanske är en vampyrhäst? Blir lite orolig när månen ropar på honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar