17 februari 2017:
Vad är det här? En kalkstensgrotta i Penninerna?
Nix. Det är en hästmun som är fullständigt frisk och fin. Jämna fina tandrader, tandkött som är rosa och fint och utan skador.
Det är islandshästfröken Vinka som blir undersökt av
veterinären Anna-Lena Hellqvist, Anna-Lena har specialiserat sig på hästtandvård även om hon förstås utför andra veterinärundersökningar av häst.
Munstege på. Vinka brydde sig inte nämnvärt om undersökningen, hon har fått lite lugnande medel i en spruta.
Som ni ser sitter det också en lampa på stegen. Innan undersökningen gjordes (som gick snabbt eftersom Vinkas mun var fin) så sköljdes tänderna rena med vatten.
Vi var ett gäng i stallet som ville ha våra hästar undersökta. Det blir ju lite billigare när det är fler som delar på milkostnader. Det är också skönt att ha sällskap av varandra och kunna hjälpa varandra med att värma vatten och hålla sköljvattenshink.
Under tiden Vinka och Barbie undersöktes fick Juppe stå och mumsa på hö.
Hästen får inte äta på ett par timmar efter sedering, så det är bra om magen är full. Snart var det Barbies tur:
Anna-Lena fick många frågor av Barbies matte och av mig.
Så skönt att brassa iväg alla funderingar man har och få bra och snälla och utförligt förklarande svar.
Bara det är värt pengen.
Barbies matte hade beställt borttagning av en vargtand, men det blev två. Hon och veterinären möttes av en annan syn när munstegen höll upp Barbies mun.
Sår och tänder som slitits snett eftersom hästen försvarat sig när bettet legat på vargtänderna. Barbie har helt enkelt bitit tag om bettet istället för att låta det ligga på lanerna (eftersom vargtänderna tog emot).
Klart man blir ledsen som matte, klart man får dåligt samvete och tänker att de där tänderna borde ha tagits bort för många år sedan.
Men hur ska man veta allt?
Ser du vargtanden? Det är den lilla, lilla tanden som syns högst upp i tandraden. Närmast gommen. Jag trodde vargtänder var stora, men det är de inte. Barbies vargtänder var stora som mina lillfingernaglar och jag har inte stora händer.
Här hittar du en bra teckning över tänderna i hästens överkäke.
Anna-Lena tröstade igen. Bara för tio år sedan var rådet att vargtänder bara skulle tas bort om de orsakade besvär. I dag svarar Anna-Lena att vargtänder ska tas bort på unghästen – alltid, just för att de inte ska ställa till med skador.
När unghästen släpper sina mjölktänder händer det att vargtanden lossnar den med. Det är skönast för alla. När det inte händer måste hästen få hjälp att ta bort tanden.
Juppe mumsade vidare i godan ro i en annan del av stallet. Ovetande om munstegar och sprutor.
Här är den ena av vargtänderna. Liten och pyttig, eller hur? Det är heller inte alla hästar som får vargtänder, tror det är ungefär som våra visdomständer.
Veterinären använde en tandhävel (ser ut som en blandning mellan en mejsel och en pytteliten svagt böjd kofot) för att skära bort ligamenten runt tanden. Det går inte att dra ut en tand bara med en tång.
Barbie fick också lokalbedövning för att inte känna av ingreppet.
Tandhäveln i arbete.
Allt gick väldigt snabbt. Barbie fick också några tandkanter slipade med en fin liten elektrisk borr. Ann-Lena vill ta så lite av hästens tänder som möjligt.
Fingret pekar in mot en av de tänder i underkäken som Barbie använt för att hålla fast bettet och som nu är snedsliten.
Nackdelen med att vänta med att ta bort vargtanden är att den kan ställa till med bettskador som den här. Risken är nu att Barbie befäst ett dumt beteende och fortsätter bita fast sitt bett.
Nu ska hon och matte gå promenader i två veckor, hon får ridas bettlöst men kloka matte tänker passa på att jobba från backen.
All respekt för en matte som tar tag i problem när man får fakta serverade. Dåligt samvete är bara dumt att få, bättre att jobba vidare mot nya mål.
Juppe då? Han hade fina gaddar och fin gom.
Men. Ständigt detta men. Jag måste köpa nytt bett (wohoooo – shoppa!).
Veterinären tittade på Juppe när han betslade sig själv och smälte som en smörklick. Men, hon gillar inte mittdelen på hans tredelade bett som är av koppar eftersom koppar är giftigt. Nackdel två med det här betsel är de runda delarna som fäster till kopparmitten, de pekar upp mot gommen när tungan lyfter betslet.
När något trycks mot gommen säger en reflex hos hästen att nu har jag en lagom portion gräs i munnen som ska malas runt och sedan sväljas. Den reflexen kan ingen rå på. Därav Juppe joxande med bettet kanske?
Koppardelen är ju också tuggad på, det syns mycket tydligt. När det blivit vassa delar har jag tagit en nagelfil och slipat bort kanterna.
Naturligtvis borde jag ha tänkt ett varv till och bytt bett istället.
Det är som sagt lätt att vara efterklok.
Veterinären gillade vinkas eggbett. Ett eggbett har fasta ringar som är D-formade. Det är snällt mot hästens mungipor och gör att bettet inte slinker fram och tillbaks i munnen.
Juppe fick prova Vinkas bett och det låt perfekt i hans mun. Nu är det bara att kolla storlek och märke (om det står) och ge sig ut på jakt.
Innan jag hittat ett nytt bett kan Juppe använda ett gummibett som jag köpt tidigare. Tur man är shoppinggalen. Så mycket rids han ju inte heller.
En spännande dag för alla.
När Juppe nyktrat till gick vi ut till hagen. Där var det dags för siesta.
Jo, ännu en liten chock fick vi.
Juppes favoritgodis i pelletsform är en mardröm för tänderna. Jag såg hur det satte sig som cement i hans tänder. Trots att veterinären sköljde och sköljde och petade med instrument ville det inte släppa.
Hu. Jag måste bli mer sparsam med det. Juppe får lära sig gilla morotsslantar och äpplen helt enkelt. Naturliga godsaker beter sig inte så.
Mycket nyttigt att få se med egna ögon.
Veterinären Anna-Lena gillar inte ens foder i pelletsform. Juppe får ju också proteinpellets (fast det tänker jag inte sluta med).
Hästars tandborstning är ju att äta grovfoder, alltså hö och hösilage. Och gräs när den årstiden kommer. Det är det deras tänder är gjorda för.
Juppe fick ingen avskedsgodis. Han lunkade raskt bort till chefen, kusin Frami och ställde sig rumpa mot rumpa med honom. Det kändes tryggt, det såg jag.
