Chockar mig själv: slutar med gruppridlektioner

Jag och Juppe flyttade till Bäjeby gård för möjligheten till ett större socialt stalliv - och för att vi vill kunna ta lektioner varje vecka.

Lektionerna har varit det jag läääängtat till. Annica hittar alltid på något nytt bus och ger oss massor av saker att tänka på, saker som man kan fortsätta jobba med på egen hand.

Juppe gillar när det är mycket kompisar på ridbanan, så det har varit ett kul event för honom också.

Och så upptäckte jag för några månader sedan att jag . . . inte var nöjd.

Jag satt på lektionerna och blev trumpen för att jag ville få chansen att jobba mer med det jag och Juppe skulle behöva fila på. Alltid var det någon kompis i vägen.

Det var det värsta, sa jag till mig själv.

Annica kommer förstås inte att slippa mig och Juppe och vår bitvis muttriga dialog, nu ska jag satsa på att boka in oss på privatlektioner istället. Kanske finns det någon stallis som vill ta kompislektioner också. 

Testar det helt enkelt.

Känner jag mig själv rätt så är den modellen inte heller för evigt.

Hur ofta rider ni lektion? Hur tänker du kring det?

Kung Juppe och lilla fislisa

Juppe lät ta sitt porträtt i dag.

Jag var bara det lydiga verktyget.

Jag kan inte bestämma mig, sa Juppe.

Jag ser ju så stilig ut på alla varianter.

Jag ser ingen skillnad, sa jag trött.

Ingen skillnad!

Här, här ger jag dig gullig. Supergullig.

Här mer sårad hjort tittar ängsligt på jägarens bössa.

Jösses, sa jag.

Men, men. Stilig är han ju grabben. Eller grabb och grabb. 

Vi är väl ganska jämnåriga nu jag och Juppe.

Det blev en härlig kväll med blytunga åskmoln och värme i luften.

I avelsflocken hade Tinna semester.

Var har du ungen då? frågade jag.

Äh, sa hon bara.

Men ärligt, sa jag.

Tänk om de hittar på något bus och gör illa sig?

Bah, sa hon då. Tyst. Jag är på spa.

De kom sedan, brudarna.

Titania visade upp sina vita strån i pannan och log blygt mot mig.

Jag får pilla lite på pannan. Då piper hon till de andra tjejerna, att hon där - hon är min.

Kompisfoto av Brudarna.

De ville också ha ett till.

Snyggaste frillan ikväll tycker jag ändå att den här killen stod för. (Hjälp, eller är det en tjej?)

En härlig kväll och faktiskt andra gången jag åkte till stallet i dag.

I morse fick Juppe nämligen nya fina skor. 

Jag är så nöjd med nya hovis.

Vad gör väl lite vind-darriga nerver?

Jag kommer!

Juppe satte full fart i dag när han fick syn på mig och spurtade från nedre hagen upp till övre och grinden där jag stod.

Om hjärtat smälter?

Jajemen.

Något är det just nu. Det var storögt och nervigt och hispigt.

Men, men. Man är väl van.

Jag borstade länge och väl och när Juppe fått lite mat i majsingen gick det bättre att prata med honom.

Vi fick ett bra pass på ovalen.

Jag tror att han dels kör lite med mig. Han vet att mina nerver kan gå i kras, så lite glutt och lite hisp kanske gör susen?

Nej. Det gör faktiskt inte det.

Jag började skratta när han körde igång.

Då stelopererade han halsen istället.

Det funkade inte heller så bra. Då blev det tölt i öppna åt alla möjliga håll.

Jag måste lära mig att vänligt men bestämt påpeka att vi faktiskt är på jobbet när vi är på jobbet. För Juppesnuppen frustade faktiskt och kände sig väldans nöjd med sig själv när vi väl joxat färdigt och ägnade åt oss det vi skulle ägna oss åt.

Det gick jättebra att gaaaaasa i tölten, det var värre med lågt tempo. Då sa det sprutt och så fick han motorstopp. Men kul ändå att han tyckte det var kul att tölta fort, jag tror vi börjar få upp farten lite grand.

"Jag pratar inte med främmande kossor"

Promenad vid hand blev det i dag med polaren Baldur som testar Metacam för att se om han har tandont eller inte.

Herreminje.

Det är ju inte första gången jag och Juppe går den här svängen. Men tydligen var det inte igår.

Juppe fick stroke både en och två gånger när vilt främmande kossor reste sig upp och tittade vänligt på honom. De sa inte ens: muuuu.

Det märks redan när man hämtar en Juppesnupp i hagen.

Gud så överdrivet, sa Juppe.

Här går jag och . . . slappar.

Baldur var bara rundögd.

Vi tog med spö båda två.

Drygt sex trevliga kilometer blev det. Så skönt, trots allt.

Tillbaks på stallplan blev det ögongodis i form av föl igen:

Skima är en supermamma som ställer upp för att fölis lättare ska kunna äta.

Och nog ser hon lite stolt ut, har span på att jag fotar fölis i rätt vinkel?

Ta en slurk till du, lille vän.

Jag är inte liten, bara ganska nyfödd.

Rima tog en stund på sig att få ut efterbörden, så hon och fölis bor på box ett litet tag för säkerhets skull.

Skönt med en stallplanspromenad för båda.

(Och kul för oss).

Fantastiskt mycket sprattel i de små benen för att vara ett dygn gammal.

Tjohoooo! 

Men det där med att gå in i stallet krävde lite övertalning och att ha full visuell koll på mamma.

Fölfrossa: bara några timmar gammal

Ah, att komma till stallet efter långa mässdagar och en dag fylld av tekniskt trassel - och mötas av ett alldeles nykläckt föl.

Stoet Skima som ägs av en stallkamrat har bakat läääänge på sitt föl.

I dag bestämde hon tydligen att det var dags att föla, en lugn och fin fredagseftermiddag.

Ett sött fux-någonting.

Vad det än är för sort så är det en stadig sort.

Jag fick sitta med stolta stoägaren och kika lite och fick se både skutt och töltsteg.

Inte dåligt när man är så nyfödd att pälsen inte ens torkat.

Skima såg kanske lite sådär förvånad ut som man själv var efter att ha klämt ut en unge.

Förundrad - och glad.

?

Matte fick också hälsa.

Men att tjuvkika för att se vilken sort, det gick sådär.

Det visar sig - med tiden.

Kolla svansen.

Och sötmulen.

Puss på dig!

Juppe testar: pälsvårdshandske

Fnissa ni bara. Ja, jag föll för frestelsen och köpte en sån där pälsvårdshandske som syns överallt nu. Fejan är bombad med dem och ja, jag är väl inte mer än en shoppinggalen människa.

I dag åkte mannenvännen och jag och tittade på Västerås kattklubbs internationella kattutställning.

Och där stod Sören, Sveriges mest klappade katt, och sålde sådana där handskar av dålig kvalitet.

Jag lät mig inte avskräckas.

130 spänn. Som hittat.

De funkar faktiskt riktigt bra! Den kommer inte att hålla för många borstningar, men nöjet kompenserar.

Bäst funkar de små mjuka piggarna (som snart kommer att åka av) i Juppes ansikte och på benen, där borstades de korta håren av i ett jehu.

Skitkvalitet.

Lurad? Nja, kanske. Men ändå helnöjd. Kan tänka mig köpa en till när den här dött.

Note to self: bränn ur karburatorn en gång i veckan

Alltså. Båda de här sköningarna var väldans fulla med energi i dag.

Planer är väl bra att ha, men attans så ofta de får revideras.

Från snirkliga skogsrundor för att få ut längsta möjliga sträcka drog vi upp en plan B.

Galoppintervaller för att få ur värsta explosionsfaktorn ur pållarne.

Funkade hyfsat.

Det blev ändå en mil med liter habrovinker.

1,5 timme var vi i farten.

Ja, jag valde att hoppa av och promenera förbi till exempel trädgård full med oräkneligt antal glatt bjäfsiga vovvar. Jag ville inte sitta på därför att jag kände att Juppe lite grand letade efter lämplig orsak att få springa ännu lite mer.

Så - på schemat står nu urbränning av karburator en gång per vecka.

Ska bli kul det.

Följa John med peppig pålle

Ibland är man ju bara aptrist som matte. Och man inser det.

Samma visa dag ut och dag in, inget nytt och skojsigt att hitta på.

Slut på trampade tår och sura miner.

Vi inledde kvällen med tvätt av Juppes huvud, bog och hals. Kul för mig.

Sedan tog vi en promenad. Kul för Juppe.

Men - jag ville inte vara med om att få axeln ryckt ur led eller tårna mosade, så vi höll disciplin från början.

Först när Juppe slappnade av och inte stretade blev det belöning = äta grönt gräs.

Vi tittade på kossemossorna som precis flyttat in i sommarhagen.

Vi lekte Följa John.

När Juppe fattar vad han ska göra har han jättekul. Jag med!

Två steg fram, smyg, smyg. Och en häst bredvid som gör likadant.

Rivstart - springa som en tok. Tvärstopp. Friskt promenadtempo i fem steg. Tvärstopp. Backa fem steg.

När Juppe gav sig hän och bara hade vår lek i huvudet fick han käka.

Jo, den där dressyrboken mannenvännen lånade åt mig på bibblan. Jo, jag SKA läsa den.

Men i början står det något i den här stilen: / . . . och så finns det några ljuvliga personligheter som man kan tillåta ha några olater . . ./

Så är det verkligen. Men jag vill ha tårna i behåll.

Nu kör vi lite lydnad ett tag, snart nog glömmer både jag och Juppe våra ambitioner. Vi gör ryck. Det som är skönt är att det inte tar så lång tid att "rätta till" det jag inte trivs med. Nu går det lite på rutin.