MVG till mig: Jag red på tävlingen

Älskade pålle.

Aldrig i hela världen har någon varit så glad för en andraplats i en inofficiell tävling.

Tolt.nu i Björsbo i Uppland anordnar ganska ofta tävlingar. Dit tar det 30 minuter för oss att åka, så det är ett alldeles lagom äventyr.

Eller äventyr och äventyr, Juppe har bott där faktiskt (även om han råkar ha glömt det).

Vi anmälde oss till T8 = ett varv i valfritt tempo tölt, byte av varv på speakers kommando och ytterligare ett varv i valfritt tempo tölt.

Plättlätt att hålla reda på.

Mitt mål: att RIDA och inte bara sitta som ett mähä.

Plus att få till en framridning som gav en taggad Juppe som var framåt.

Jag säger - check! Och dubbelcheck!

Det bästa av allt ska jag berätta mer om strax.

Först små filmsnuttar som kompisar filmade:

Min framridning blev jag jättenöjd med.

Inga krulledutter. Inget mjukgörande. (!)

Lite trav på lösa tyglar. Heeeelt lösa tyglar. Juppe fick göra sin grej.

Sedan fick jag göra min grej.

Halt. Sprutt. Halt. Sprutt. Go go go.

Om det är Juppe som blir taggad? Jadå. Men mest jag.

Jag har förstått att det där med framåtbjudning inte minst sitter mellan mina öron.

När det var dags att äntra ovalen hade jag en häst som ville framåt under mig.

Han tyckte helt enkelt att det mest rationella vore att lägga i galoppväxeln och dra förbi rubbet, så är det klappat och klart så att säga.

Herregud. Jag trodde ärligt talat att jag inte hade ren takt i tölten en enda gång.

Varje kurva flyttade jag bakben och rensade och rensade takten. Jag slet som ett djur!

Juppe tyckte fortfarande att det var lika bra att lägga i galoppen och lite elegant varva de andra en gång till.

Jag blev ärligt talat förvånad när jag kom till final.

Ovan: Domare Sebastians kommentar.

Ovan: Domare Lenas kommentar.

Juppe blev inte förvånad, för han sov.

Det här är alltså det bästa tror jag på hela tävlingen.

Dels att ha en god kamrat som kör transporten och har en häst som tävlar i samma omgång.

Den hästen kom inte vidare, men är så cool att matte kan stoppa honom i transporten och där står han och chillar. Alldeles själv.

Jag och Juppe fick så underbar och jag tar till halleljujaspråk, helande hjälp att chilla.

Juppe och jag hade med oss en hejaklack från hemmastallet.

Snälla händer ställde sig i en ring runt Juppe (inte medvetet, det blev bara så). Lite klapp, lite prat.

Juppe somnade.

Juppe SOMNADE.

Jag var i himmelriket och kommer för alltid att vilja ha med mig bilden av snälla människor i en ring runt oss. Det ska jag försöka ha med mig som ett gäng snälla "Mollgans" på varje tävling framöver. Den känslan av trygghet vill jag ge min häst.

Och när det var dags att rida final var det bara att trycka på framåtknappen igen.

Nemas problemas.

Hå. Blå rosett. En andraplacering.

Juppe var så nöjd, så nöjd när han fick sin rosett.

Skrynkel runt ögonen och ståtlig hållning alldeles av sig självt.

Ärevarvet var jag ärligt talat helt som mos.

Det finns en film på facebook.

Jag skrattade som en tok och kunde inte hålla ihop oss ett dugg.

Men vad gjorde det.

Ja, inte är det SM. Men för mig finns det så mycket, så mycket som är viktigt i det här.

Det är nog inte tävlingen i sig, men jag är osäker.

Jag vill gärna få kvitton, även om jag inte nådde över 5.0 som var mitt mål så är jag så nöjd med så mycket annat.

Jag är inte jag om jag inte analyserar och kommer fram till att jag måste ta en dust med mina händer.

Som tur är hade jag bokat en uterittslektion med Matilda dagen efter tävlingen, mot våra principer körde vi tölt ändå för andra dagen i rad. Jag ville nämligen ha hjälp med just det där med händerna.

Jag kom fram till att jag inte hjälpte Juppe ett endaste litet dugg under tävlingen.

Jag var så fokuserad på att rama in honom att jag helt enkelt nödhöll i honom.

Han fick inte en millimeter svängrum.

Det fanns inte en gnutta till ta och ge i mig och mina händer. Bara ta.

Jag tror att domare Lenas ganska magra poäng baserar sig på det (men vad vet jag och min hjärna som så gärna vill ha förklaringar till allt).

Bitvis var vi väldigt mycket bättre och jag bär med mig Sebastians poäng som en trofé och tackar högre makter för att någon såg oss när vi visade bättre sidor.

Med hjälp av Matilda på uterittslektionen dagen efter tävlingen så kunde jag rätta till det.

Jag vet inte om jag vågat driva på Juppe så mycket i tölt någonsin, men på hemväg mot stallet så hände det. Juppe gav efter och vi FLÖG fram i tölt som var mjuk och faktiskt eftergiven.

Vi njöt båda två. Det kändes som sekunderna innan en fräck Juppe vill sticka, allt blev så lätt och flöt fram som en lätt ström - men med kontroll. Dit vill vi igen.

Nu vet vi båda att vi kan. Och att Juppe orkar och vill. Precis som jag.

Har du tävlat i sommar?

Är det viktigt för dig att få svart på vitt vad du och din häst kan och inte kan?

Snälla berätta, det är så kul att läsa och få ta del av era insikter och åsikter.

Så här gick det på Sleipnirs vårtävling

Det är det här som gör det värt att tävla för mig: domarkommentarerna.

Jag och Juppe fick skjuts till Sleipnirs vårtävling av Jessica och Ess.

Min klara ambition var - sken är okej, pass är okej, rumba är okej, rodeo är okej - bara jag försöker rida och inte bara sitter där som ett mähä.

Domarkommentarerna spretar.

Jag är överens med alla domare.

Vi var ojämna.

Juppe och jag var inte riktigt överens.

Men - vi hade faktiskt kul! Jag hade på mig nya islandströjan som Karin stickat åt mig. Den blev perfekt ton i ton med Juppes man. Bara en sån sak (inte för att det är viktigt att matcha, he, he).

När Juppe släppte stretet fläckvis så frustade han. Han kände sig duktig.

När han fick två rosetter för TVÅ insatser i både T8 B-final och V5 B-final så tyckte han inte att det var mer än rätt.

Orangea var de också.

Bäst av allt. Jag kände inte skuggan av oro i magtrakten.

Jag tror tävlingsfebern har släppt nu, i alla fall det värsta av den.

Jag kan sätta mina egna mål. Så är det med det. Även om alla i min omgivning inte var överens med mig om att det är ett finfint mål att acceptera sken istället för mesproppsridning.

Nu kan vi börja fila på resten.

Energin och framåtbjudningen.

Team-känsla.

Gemensam glädje.

Den här tävlingen var jag ett halvt mähä, men det är faktiskt bättre än hundra procent mähä.

Det finns en grej till som är underbar.

Juppe känns så stark. Han blev grinig när det var dags för B-finaler (två direkt efter varandra, jag kunde stanna på collectingring). Lunchluren missade han också, för då virrade vi runt och försökte förstå när vi skulle tävla igen.

Men aldrig att han kändes slut i rutan.

Han ville bara diskutera nödvändigheten i det där med att sprätta runt varv på varv igen på ovalen.

Medelålders och lovande? Snälla?

Nästan alla sporter brottas med det eviga problemet: Hur ska vi få ungdomar att stanna kvar? Orka träna? Vilja tävla?

Tänk om lika stor tankemöda lades ned på mig och mina gelikar.

Hur ska vi få medelålders tanter att stanna kvar i sporten? ORKA träna? Vilja tävla?

Den här bilden togs på en vintertävling när jag ägt Juppe några år.

Sedan dess har jag rehabat, förtvivlat, brutit ihop och kommit igen.

Tränat, tränat, tränat både mig själv och älskade hästen.

Tagit lektion på lektion. Bråkat med min kropp. Åkt på kurser. Tagit ännu fler lektioner. Yogat när jag kommer ihåg och förfinat markarbete och njutit av skogspromenader vid hand med min härliga kompis.

Ärligt talat vet jag nästan inte om någon som är lika enveten som jag är. Kanske finns det ytterligare några tanter i stallet som kommer upp i samma klass.

Det är i alla fall de som är i stallet varje dag - för att träna. För att umgås med sin häst och bli lite, lite bättre för varje dag. Minst tre timmar går åt varje gång jag åker till stallet. Japp, det blir stallet cirkagurka fem, sex dagar i veckan.

JAG borde få en rosett bara därför.

Kanske mannenvännen också.

Och jag säger - inga problem!

Krävs det på något sätt att jag skruvar upp träningen ytterligare gör jag det.

Det är så roligt!

Och inga barn blir lidande i processen, de är vuxna och har sina egna liv.

Vad målet är vet jag faktiskt inte just nu (men ambitiös som jag är har jag kontaktat idrottspsykolog för att få hjälp att reda ut det - och få kontroll över mina tävlingsnerver).

Jag vet bara att det enda jag vill är att hela tiden bli lite bättre.

Utgångsläget var inte det bästa med ett 30-årigt riduppehåll (eller 35 ungefär om jag ska vara ärlig).

Jag har utvecklats enormt som ryttare, hästägare och människa sedan jag köpte Juppe 2013.

Det kanske är grejen med tanter och farbröder mitt i livet. De gör som de vill.

Vi behöver inte uppmuntran, vi är lätt fanatiska ändå. Eller nördiga eller vad man vill kalla det.

Ibland kan jag ändå inte låta bli att läsa bekymrade artiklar om hur ungdomar ska orka tävla (när glappet mellan junior och young rider är så stort. 15-16-åringar kan tävla ihop med 20-21-åringar) med lätt höjda ögonbryn.

Jo. Alla sporter slåss med det här. Alla sporter vill behålla ungdomar. Med rätta.

Jag tycker att islandshästvärlden har lite av fotbollsvärldens styrka. Alla kan delta, alla kan tävla.

Visst vill vi ha en högpresterande elit. MEN TANTERNA DÅ!

Vem ska hylla tanterna?

Nähä.

Då hyllar jag väl mig själv då. Klappetiklapp på axeln.

Skojar lite med er och klappar mig själv igen för att jag ger mig cred för mitt jobb (som inte gett så mycket som en blågul rosett än så länge).

Riktigt färdig med att älta det här är jag nog inte. Risken finns att jag kommer igen.

Det vore himla kul att få ta del av dina tankar. Lyckas islandshästförbundet att hålla sprutt i både ambitiösa medelålders ryttare som eliten?

Tänk om vi medelålders kunde kvala under året för att få vara med på en träningsvecka med högdjur till tränare. Få vässa formen och verkligen få känna att man är mitt i smeten och tas på allvar. Få tips och tricks och få vara med "på riktigt" i något sammanhang. Vad tror ni? Är det en bra idé?

Idrottspsykologen: Varför tävlar du?

I torsdags åkte jag hem från jobbet, slängde i mig mat och satte mig framför datorn.

Jag hade nämligen en date.

Det blev faktiskt en ganska jobbig timme. Jättebra, men jobbig.

Jag har bestämt mig för att försöka göra något åt att jag blir så nervös när jag tävlar.

I Karlstad framför en dator satt Linda-Marie Lundqvist, en ridlärare utbildad på Holar som bytt riktning i livet och nu satsar på idrottspsykologisk mental träning.

Jag hörde mig själv berätta om varför jag köpte Juppe och hur fantastiskt det var att vara "nykär" i sin häst. Vi tävlade och fick rosetter och jag tyckte faktiskt att det var inte mer än rätt.

Finare häst än Juppe finns inte, varför sparades inte han till hingst till exempel?

Det är kul att höra sig själv välja minnen och jag gillar att berätta.

Sedan kom ju det där som inte är lika roligt, men som jag faktiskt inte har något emot att dela med mig av heller. Jag är nog ganska öppen som person.

Juppes skador. Vägen tillbaka.

Ridrädslan som slog till när jag kunde börja rida Juppe nästan som vanligt igen.

Och så hjälpen jag fick för att komma över ridrädslan, och mitt eget jobb också såklart.

Jag trodde kanske inte att jag skulle få beröm när jag berättade att jag fortfarande känner av ridrädslan.

Den kommer smygande som ett kallt stråk ibland.

Då hälsar jag och säger hej på dej du och vet att den är borta om en pytteliten stund.

Är det riktigt illa hoppar jag av Juppe och går en liten bit, sedan hoppar jag upp igen.

Det är inte mer med det.

Berömmet gällde mitt sätt att tackla ridrädslan på.

Jag har accepterat den och hittat en strategi.

Sedär. Då kanske det går att göra samma sak för nervositet vid tävling.

Men så lätt kom jag inte undan.

Linda-Marie lyssnade nämligen mycket uppmärksamt på mig när jag berättade och noterade vilka ord jag använder om mig själv.

Att jag beskrev det som en fin sida av mig att ta hand om Juppe och ha tålamod när han var skadad, men att tävla är en ful sida.

Jösses. Tänk att jag sa så.

Utan att tänka så mycket på det använde jag en radda ord när jag beskrev mig själv som man inte kan kalla annat än självnedsättande.

Inte kul.

Är det hjälpsamt mot sig själv att tänka så om sig själv? undrade Linda-Marie.

Svaret är givet.

Det hjälper ju heller föga att bli arg på sig själv, som jag blir när jag inte klarar av att tävla till exempel.

Att bli arg på mig - hjälper det mig?

På en timme hinner man ju bara börja sondera vad det är man vill ha hjälp med, men det var en spännande timme. Det kan jag verkligen rekommendera, även om man inte vill tävla.

Det ska vara lustfyllt att prestera, sa Linda-Marie.

När jag berättade att jag och Juppe gillar publik. Att vi gillar att visa upp oss skojade jag bort det samtidigt. Varför gör jag så hela tiden?

Jag får börja stå för att jag gillar publik.

Linda-Marie knöt tillbaks till de första tävlingarna jag och Juppe var på, undrade om Juppe kanske kände min glädje och det där lustfyllda i att få visa upp sig och sin enastående häst.

Klart Juppe kände det.

Klart han känner när jag inte känner så.

Hon undrade också vad jag har för krav när vi tävlar. Vad är rimligt?

Där tror jag däremot inte att jag har orimliga krav, jag hade nöjt mig med att vi skulle få rida final. Rosett tänkte jag inte ens på.

Jag fick också i läxa att tänka över vad jag har för krav i ridningen.

När jag tänker ärligt på mig själv så blir jag lika arg där när jag inte kan prestera.

När svanken inte slätas ut, när händerna vissnar och så vidare, och så vidare . . . 

På ett sätt är det ju väldigt skönt att vara nybörjare, att inte ha så många kunskaper.

Med erfarenhet kommer kunskap, men också kunskap om vad man inte kan prestera.

Jo. Jag kommer att boka fler samtal med Linda-Marie.

Att anlita en idrottspsykolog är inte en quick-fix, men mycket bra för den som vill lära känna sig själv.

Jag vill verkligen tänka över varför lusten och glädjen inte finns där vid tävling.

Utsidan på mig kan se nog så glad ut där på ovalen, det är svårt att se sur ut på en Juppe - men mina tankar på vår prestation är inte så kul.

Förmågan att behålla fokus är inte heller något vidare.

Jag köpte ju Juppe för att vi ska ha kul tillsammans. Någonstans på vägen gick jag vilse i det där med glädjen. Visst, den är där i vardagen ofta, ofta. Men jag vill ha styr på mina nerver och mina tankar även på tävling.

Jag är inte nöjd med att lufsa i skogen, träna och träna och ta lektioner. Jag vill visa upp oss på tävling och få poäng och omdömen.

Spännande: har bokat idrottspsykolog

Men du, vi har ju redan pratat om det här, sa Juppe.

Mjo. Du är väldans snäll och peppig, sa jag.

Men jag känner att så här kan vi inte ha det.

Vi kan inte åka till en tävling med en snygg-Juppe som är redo att springa och så får piloten ögonmigrän och ser ingenting.

Prutt! sa Juppe då.

Du? Vad tänker du lägga för nivå på träningen framöver egentligen?

Man kan ju bli lite orolig.

VI SKA TÄVLA JÄRNET, sa jag då.

Alltså, om du vill ha lite omväxling och inte bara stoppa in godisen rakt i gapet så kan jag stå på tre ben och så stoppar jag in mulen under benet och tar godiset där.

Jag vet inte om jag är en tävlingshäst faktiskt.

Ta Viggo istället. Han ser väl trevlig ut?

Hörruduru, sa jag då.

Det är du och jag som gäller, som i ett team.

På torsdag har jag skypemöte med Linda-Marie Lundqvist som driver företaget RyttarKraften.

Hon är utbildad ridinstruktör på Holar, KBT-terapeut, har en filosofie magister i psykologi och läser nu till psykolog.

Det är inte kattskit!

Linda-Marie bad mig förbereda mig och tänka efter vad det är jag vill uppnå med min ridning. Och med tävlandet.

Har börjat bena så smått och det är rätt trivsamt faktiskt. Jag trivs med att rota i mig själv.

Juppe och jag hade en trivsam stund på ridbanan med markarbete, mest övergångar till trav och sedan några steg galopp.

Jag ser vad Juppe tänker om det, så han är ju en fantastiskt snäll häst som ändå gör det utan snören och skit i en snygg cirkel runt mig.

Tillbaks till coacheriet.

Vad har du för mål med din ridning?

Visst låter det ganska stort att formulera det för sig själv.

På RyttarKraftens hemsida står det att ryttare på alla nivåer kan få hjälp.

Hå, hå, ja, ja.

Tänk om man tänker för stort? Eller för litet?

Till morgonkaffet såg jag på Min sanning med Peder Fredricsson på SVT-play. Han sa att han tävlar mot sig själv, att det är ett behagligt sätt att tävla.

Jag vet inte vem jag tävlar mot, men jag vet att jag vill utveckla mig. Just nu har jag inte kul när jag tävlar, trots att det är på hopp- och leknivå i klubbar.

Jag lägger ned mycket tid på min hobby. Väldigt mycket tid - och kraft och lust för det mesta.

Jag vill vidare. För vems skull är jag inte säker.

Men det är nog en bra idé att knoga på mot det där vidare i små etapper.

Vi är redo för Áramótakeppni!

Jag är helt hög på nöjdhetshormoner.

Jag kan inte gå utan jag strutt, strutt, struttar fram.

Vilken häst jag har!

Ikväll fick jag och Juppe privatlektion för Annica, med sikte på att jag och snuppeluppen ska vara med på Áramótakeppni på Björsbo 29 december.

Egentligen vågar vi inte vara med i galna tävlingar där alla släpps lös på banan samtidigt och vinnarna gallras ut i tre omgångar.

Vansinnigt.

Annica hjälpte oss att hitta ett bra sätt att värma upp på. Det kändes så bra och tar max en halvtimme.

Jag och Juppesnupp tänkte oss helt enkelt att vi red på en åkerkant eller en grusväg och körde vår rutin där. Skit samma att grusvägen helt plötsligt blev ganska fyrkantig och kort.

Vi tänkte bara att grusvägar är härligt och räcker till.

Kliv, kliv, kliv så har man gjort en skänkelvikning åt ena håller. Och häpp åt andra.

Och traven kan man ju skita i att försöka få se pampig ut från start. Balansen får Juppe greja, långa tyglar och FRAMÅT bara.

Och se. Både Juppe och matte frustade.

Då var det dags för ovalen.

Juppe var härligt j-la övertaggad. Kanske jag med litegrand.

Vi bröt tölten och brände iväg i galopp bort från stallet.

Oj, tänkte jag. Nu sticker han.

Och så tänkte jag därpå det fantastiska:

Jaha. Okej då.

Och visst kunde jag bromsa Juppen med visst besvär. Beställa tölt och få en bergsprängartölt (med våra mått mätt) där Juppe slog sig fram med pampiga framben och urstarka stockar till bakben.

Det är där jag börjar skratta. Jag kan inte låta bli, det bara bryter fram.

Jag älskar min häst och känslan när allt bara dundrar vår väg.

Då lägger man upp ett mullrigt vansinnesskratt.

Kan det kanske skrämma slag på någon på tävlingen? Hoppas.

Tävla: Vinn Töltarens hästiga kalender

Juppe är med i Töltarens härliga islandshästkalender!

Undrar om det inte ska få vara oktober varje månad nästa år. :-)

Framsidan av kalendern pryds av ett fint foto av Juppes pappa, Hrafnfaxi frá Vestra-Geldingaholti.

Jag har lite roligt åt mig själv. Jag tipsade om kalendern i två facebookforum för islandshästar ovetandes om att Juppe var med.

Blir glad varje gång jag ser bilden. Här ser ni fler av Töltarens bilder av Juppe.

Nu får jag lotta ut en kalender till mina härliga läsare. Reglerna för tävlingen är enkla. Följ Jupiter från Ådalen på facebook och berätta kort i en kommentar om dig och din häst/hästar.

Nej, inte behöver du äga en häst för att vara med. Berätta om vilken häst som helst som du har en relation till. Det får även vara minnen om en häst som du mött någon gång.

Jag samlar nämligen fortfarande på idéer till mitt drömprojekt - att skriva en hästbok för tanter. Tanter finns av alla kön, det är ett hedersbegrepp som innefattar modiga människor som vågar infria sina önskningar. Kanske att köpa en häst? Eller att börja rida igen när man är sisådär mitt i livet.

Vinnaren dras söndagen den 18 november och presenteras här i bloggen och på facebook.

Det var himla roligt att tävla!

(Anne Fornstedts domarkommentar)

Uj. Jag kollade i bloggen. Det är fyra år sedan vi tävlade på Björsbo och hos tölt.nu Juppe och jag.

I dag var det dags igen. Det känns som jag pratar om ett annat liv när jag tänker på tävlingarna vi fick vara med om innan Juppe fick sina skador.

Det härliga med dagen: en hel radda människor som stod och APPLÅDERADE vid ovalen när vi kört vårt program. Underbara Bäjeby-kompisar. Wow liksom.

Juppe bara: Det är rätt! TA I lite mer bara när ni klappar.

(Toti Arnarsons domarkommentar. Eller siffor i alla fall, han var den enda som inte skrev något, i alla fall inte för mig.)

Är det något vårt stall är bra på så är det pepp.

Skönt det. Jag sov så fruktansvärt illa natten till tävlingen att jag faktiskt inte orkade vara nervös längre.

Det är lika bra att outa det med en gång. Jag har lite lättare Lena Lennartsson-skräck. Och här har vi hennes kommentarer.

Varför skräck? Jag har sådan respekt för hennes gångartsskola och har hört att hon är skoningslöst ärlig (en bra egenskap tycker ju jag egentligen). Jag var väl rädd för att hon skulle skriva: åk hem och öva.

Jag är jättenöjd med mina poäng. Men allra, allra mest är jag nöjd med min häst.

Juppe frustade flera gånger inne på ovalen under tävlingen - jag blev så glad!

Sedan kvävde han ett hingstskrik i en kurva också för den delen. Det blev mer som ett gnissel som ett svar på en annan häst som stod vid transporterna.

Vi var inte ens i närheten av att få rida final. Jag fattade aldrig om de enbart körde A-final. Det var ju tokmånga anmälda till tävlingen.

Tävlingsliv. Att hänga vid en transport.

Juppe fick skjuts av kusin Frami.

Så skönt att ha två hästar som bara kan hänga med varandra.

Även om det, hrm, blev liiiite busigt emellanåt.

(Hi, hi, hi)

Det här tar jag med mig från dagen:

Även om Juppe är hyfsat lydig behöver han bli mer med mig.

Det är inte okej att störas av skrikande hästar vid transporterna till exempel.

Hur f-n ska jag få till en framridning där Juppe blir mer alert?

Jag försökte få till tempoväxlingar och lite dittan och dattan, men han var inte riktigt där.

När vi red på en grusväg blev han superspänd, jag som trodde att han skulle slappna av när han fick trava. Spänd är ju inte alert.

Jag tror att mina tävlingsnerver börjar lugna ned sig nu. Jag måste ju också koncentrera mig på det vi gör på ovalen. Jag vill tävla mer, en härlig känsla. Vi har ju överlevt två tävlingar nu.

Jag känner faktiskt vad vi inte gör rätt. Ibland kan jag korrigera.

Juppe den rackaren vill haka på hästar som sprang förbi oss. Då rollade vi i tölten bland annat. Det måste vi öva på.

Fina kusiner.

Juppe var inte övertygad om att han skulle kliva på transporten när det var dags att åka hem.

Det är samma fenomen som när vi varit till klinik.

Jag tror att det varit lite mycket för hjärnkontoret när det blir så, overload på något sätt. Men med lite lirk klev han på.

Det roliga med en tävling är förstås också att få titta på andra fina hästar.

Och andra mycket duktigare ryttare.

Det är spännande och lärorikt i sig. Och trevligt förstås.

Det var ju en fantastisk dag.

Jo. En grej till.

Nu ska jag våga ställa mer krav på Juppe. Bli lite mer bitchig när han är vrång.

Ha, haaaaaa. I natt kommer jag att sova gott. Jag lovar.