Tröttnar aldrig på att promenera med Juppe. I dag var han synnerligen entusiastisk och ostkroksformad kring mig - en godissugen ung man som funderade på hur i helskotta han skulle få mig att öppna godispåsen.
Det blev lite gympa helt enkelt, utnyttjade makaronformen till vad-det-nu-heter när Juppe korsar både fram och bakfötter över varandra. Vi gjorde det i uppförsbacke och på raksträcka i synnerligen god fart.
Godiset tog slut på nolltid.
Men - då går han ju i pass med korsande fötter, sa min man förvånat. Och ja, eh, det kan man ju faktiskt säga. (Tycker det är så kul med min mans kommentarer, han är verkligen helt frigjord mellan öronen och ser helt nytt och fräscht på ridning).
Och inte minst, de där problemen som dyker upp tar han upp och kikar på och förvandlar - voilà till en mycket liten grej. Knappt värd att bry sig om. Ska utnämna honom till min mentala coach. Det vet han inte om, och ska inte få veta heller. Det är en hemlis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar