Vad gör man helst en lördagmorgon? Går upp klockan 05.00. Visst?
Allt gick som smort. Mackan, Frami, Karin, Karins dotter Malin och jag var lastade i bil / hästsläp och på väg 07.00.
Vi tog sikte på Solberga gård i Skultuna där Järnvägens islandshästar håller hus. Inofficiell adventstävling lät lagom i våra öron. En tävling inomhus i varmt och mysigt ridhus.
Det är himla bra att ha en Malin med, som kan hålla hästar, fotografera, ta selfies och springa efter prylar. Alla borde ha en Malin vid tävling.
Innan tävlingen drog igång kunde vi promenera runt i ridhuset, lyssna till medryckande musik och titta på högen med priser.
Jag trodde inte att jag hade en chans till rosett, och det hade jag inte heller. Men någonstans måste man börja, det här var Mackans och min första tävling.
Himla skönt att hålla på med en sport där en stickad tröja är likamed tävlingsfin.
Det var djävulskt uselt underlag i paddocken där framridningen hölls. Och jo, kanske hade jag läst att det var okej att rida fram på vägar och på stallplan. Jag kom bara mig inte för.
Det gick knappt att tölta. Mackans bakben for iväg åt olika håll. Otäckt.
Softad entré på tävlingsbanan.
Just den här effekten älskar Juppe. Så blir det när en kall kamera kommer in i ett varmt ridhus. 
Mackan och jag taggade aldrig till. Att bara ha en tävlingskompis samtidigt inne i ridhuset var nog bra för många ekipage, men inte för oss. Hade vi haft åtminstone en kompis till så hade nog Mackan och jag sträckt upp oss och inte tänkt kompislektion, typ.
Visst ser det lyxigt ut?
Jag höll med domarna i deras bedömning av mig och Mackan.
Bättre än så här gick det inte.
Jag fick driva Mackan i skritten för att han skulle gå framåt i schysst takt, galoppen tog han snällt (GULDSTJÄRNA!) men den dog liksom ut efter ett knappt varv. Host, host, soppatorsk.
He, he. Vi fattade galopp på nytt, inga problem.
Men visst vill man ju veta exakt vilka bedömningar man fått i vilka gångarter? Här hade det stackars kansliet glömt att klippa isär domarkommentarerna. Kvinnan jag red samtidigt med fick alltså med mina kommentarer också.
Jag fick fatt på henne strax innan hon skulle åka iväg. ”Jag blev inte klok på kommentarna, först stod det travtaktig tölt och sedan passtaktig.” Ha, ha.
När jag fått min lapp om passtaktig tölt stämde det bättre.
Det här omdömet fick vi för V5:
Gulligt ekipage som ser harmoniskt och avslappnat ut.
Uppfattning om hästen: skulle få bättre sväv i traven om man red lätt. Blir lite på framdelen.
Ryttarens sits och inverkan: Mjukt ridit men bjuder inte riktigt fram på grund av att ryttaren blir lite styv i sätet.
Konkreta träningstips: Få mer ”kvicka” bakben, böjda spår, tempoväxlingar.
Jepp. Håller med. Kul med tipsen också. Det är ju precis det här vi håller på med. Och ja, jag var stel.
Om gångarterna då:
Tölt: 3.0. Passtakt, på framdelen. (Det här säger verkligen någonting om dagsformen, Anne Fornstedt beskrev Mackans tölt som absolut ren i takten när vi var på kurs där ganska nyligen).
Trav: 4.0. Ok takt, fri form.
Skritt: 4.0. Ok takt, fri form, lite kort bakbenssteg.
Galopp: 3.0. 4-takt, tappar gångarten, energifattig.
Yes, inte mycket att säga om det här som sagt. Håller med. Så kändes det för piloten också.
Karin och Frami var supernöjda båda två. Frami som har lätt för att spänna sig och stressa upp sig tog det hela med fattning. Han gjorde sitt jobb och gjorde det bra.
Mackan och jag traskade tapper runt i väntan på nästa gren T 8, alltså valfri tempo tölt i båda varven.
Och så, där på grusvägen en bit bort fick jag syn på Ofsi.
Han stod med sina mattar och sin ryttare, de rättade till sadeln. Så himla kul och trevligt att få träffa allihop. Ofsi såg fantastisk ut, musklad och smärt. Och glad.
Men kände han igen mig? Där på grusvägen tittade han snällt och artigt på mig. Lite undrande kanske. Jag klappade mule och tänkte att hjälp vad jag trillat dit på Hrafnfaxi frá Vestra-Geldingaholti-stora och levande ögon. Utstrålningen.
Hrafnfaxi är pappa till både Juppe och Ofsi. Och bror till Framis pappa.
Jag kan inte ett dugg om avel, men jag är förundransvärt bra på att pricka in en häst som har Hrafnfaxi som pappa. Det är något med modellen, huvudet.
Men näej, jag fick nog konstatera att Ofsi är en artig häst som snällt hälsar. Men kände igen mig gjorde han nog inte.
Eller?
På framridningen bad jag Malin ta ett kort på oss ändå. Och nu kände jag att Ofsi verkligen ville hälsa på allvar. Han körde upp mulen mot mig och tittade mig rakt i ögonen. Klart han fick en puss.
Hjärtat svämmade över. Tänk att man kan känna så för ett djur man umgåtts med ett tag. Men han är en fining. Kolla här får ni se. Och här. Och här. Och här.
Mackan var lite störd men väntade snällt.
En riktig hjärtevärmare.
Och snart skulle det vara dags för T 8 då. Vi väntade, och väntade och väntade.
Hjälp vad vi blev sega. Vi gick på grusväg, vi gick inne i på ridbanan.
Gluäk.
Jag var en djupfryst fiskpinne innan det var dags. Mackan var en ganska vrång häst.
Frami och Mackan gjorde entré samtidigt, vi fick rida ihop. Jag tror det var bra för Frami som kände sig bekant med situationen. För Mackan blev det ett snäpp till på zombieskalan.
Ja, ja.
Inte lysande direkt. Men jag var inte bra jag heller, jag kunde inte hjälpa till att fixa till resultatet så att säga.
Vi fick 3.0 för vår tölt med kommentaren Passtakt och korta steg.
På plus: Så söta
Uppfattning om hästen: Passtaktig när det går för fort.
Ryttarens sits och inverkan: Lite ”fast” i sadeln, mer avslappnad höft.
Konkreta träningstips: Böjda spår, lösgörare.
Kan inte annat än att hålla med igen.
Vi åt en god soppa till lunch och konstaterade att vi haft en himla trevlig dag. Och att hästarna nog håller med oss. Det är inte det sämsta!
Små lagom spännande utflykter och ett kvitto på vad man kanske misstänker. Bra skit.
Bäst?
Att vi alla var taggade på fler utflykter. Och på att träna . . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar