Hur fasen ska vi kunna samla oss?

Jag och Juppe har varit på dagskurs.

Vi nosade på det där med samling. Som ju inte har med nos och framdel att göra.

Jo. Ja.

Intellektuellt vet jag möjligtvis hur samling går till.

I praktiken känns det mer som här ovan.

Inne i mitt huvud ser jag hur Juppes fina bakben (som kan bli maffigare och mer musklade, men inte alls är så illa i dagsläget) liksom laddas som pistonger långt under magen.

Ett kraftpaket som ändå rör sig med lätthet.

Men utan tvång . . .

Samling; föra, bringa, skaffa tillsammans.

Samman, sammanföra, sammanbringa, sammanleta.

Ja, jag är svag för gammalsvenska.

Kurs är fina grejor. 

Jag är glad just nu för jag känner att flera polletter har trillat ned för mig som ryttare. 

Jag har blivit tydligare för Juppe.

Och så går en på kurs och får nya saker att tänka på.

Famla. Svamla. Klura kring.

Det jag inte har i mitt huvud är kvickheten.

Nä, jag menar inte att jag är dum (dummare än andra).

Jag menar kvick som i en kvick energi som kan smitta min springare och få honom att trippa ihop sin bakdel, packa framåt - och samla sig.

Ibland tänker jag att både jag och Juppe kommer att hinna gå i pension innan vi fattat en bråkdel av vad ridning går ut på.

Sedan tänker jag att det nog inte är så illa.

Vi kommer att ha fullt upp och vi kommer att ha roligt.

Glad målbild.

Sammanplocka.

Hopbringa.

Hopföra.

Uppbringa (alla sina krafter)

Fokusera.

Reda (sina tankar)

ta(ga) sig samman

Skärpa sig - samlas

Samling är ändå det sista steget i hästens utbildningsskala.

Takt, lösgjordhet, stöd, schvung, rakriktning och samling.

Klart det är svårt.

Kursdag: det är svårt att tänka positivt

Nej, jag tänker inte radda upp allt som jag inte är så nöjd med efter en heldagskurs med tävlingstema (men okej, okej, några förbättringspunkter kommer längre ned. Mycket längre ned).

Nu försöker jag i alla fall tänka nytt och bättre.

Jag är vansinnigt nöjd med att Juppe var vansinnigt nöjd med sig själv efter heldagskursen.

Efter förmiddagens programridning så kände han sig rätt färdig med dagens insatser tror jag. Han gick visslande ut i hagen för en stärkande tupplur.

Jag har tur som har en häst som har en helt taktren tölt, som är lättväxlad, frisk, glad och bussig. En bra kompis helt enkelt.

Vi värmde upp individuellt. Mycket bra för mig. Det är en utmaning för mig att få Juppe kvick och vaken, jag var jädrigt nöjd får jag säga. Uppvärmningen fungerade perfekt!

För oss är en halvtimme lagom tid. Jag vill hinna skritta och upptäcka min egen kropp innan vi tar itu med Juppes.

Det var till och med en lite lättare övertaggad Juppe och dito matte som äntligen fick rida sitt program. Juppe undrade lite upphetsat hela tiden om: det är galopp nu?

Trivs.

Det är roligt att han vill. Och att jag vill.

Snäll kursis filmade oss. Film är så bra grejer. Den visar skoningslöst om matten till exempel glömmer att driva, eller inte vågar hålla ihop Juppesnuppen.

Något händer i mitt huvud när jag tror att det är tävling, jag vågar liksom inte inverka.

Nu tänker jag faktiskt tänka att det är väl himla bra det. Inte att jag bara sitter där som ett mähä, utan att jag upptäcker det. Och att det finns kräm att ta av. Mer sprutt i Juppeluppen att ta fram.

Om jag beställer det.

Visst är det ändå spännande hur ett tävlingsmoment kan spöka med ett huvud? Eller två då.

Efter makalöst god lunch och teori var det dags för låtsastävling.

Samma grej här. Min vänliga häst ställer upp på en omgång på ovalen igen. Inga problem.

Den omgångens bästa: att jag kände mig helt trygg med galoppen (nej, jag är inte rädd för att det ska gå fort eller att jag ska trilla av), Juppe rullade på och jag kom ihåg att halvhalta när bollen rullade längst ned. Det kändes bra.

Det var bara den lilla detaljen att jag glömde driva. Igen.

"Domarkommentarerna" som vi fick av instruktör Annica och Matilda gluttade jag bara som hastigast på. Jag vill för h-e aldrig mer läsa en kommentar i stilen med "energifattig", då tror jag nästan det är bättre med galopp istället för tölt. Eller taktfel. Vad som helst, bara inte energifattig.

Jag ska be kompisar att filma mig lite då och då när jag tränar. Filmen visar sannerligen sanningen, det är skönt. En maffigare tölt, det vore väl något att ha som mål.

Filmerna visar jag inte. De ska jag sura lite över först.

Ryttarens sittben i fokus - heldagskurs med tema

Jag känner mig både rundsmörjd och mörbultad. I dag deltog jag och Juppe i en heldagskurs på Bäjeby gård.

Vi var helt upplösta i konturerna både jag och Juppe efter kursen. Men glada!

Fokus för kursen var ryttarens sittben. Sittbenens placering och dess påverkan på sits och gångarter.

Underbart härligt nördigt.

Juppe ba: jag känner mig helt sladdrig. Lösskakad liksom. Blububububububu, flipprade han fram med mulen.

Ja. Jag känner likadant.

Förmiddagslektionen ägnade vi åt att verkligen komma åt att få in känslan av våra sittben. Känslan av hur hästens ben puttar undan våra sittben, om vi slappnar av och tillåter det förstås.

Både jag och Juppe kände i våra kroppar hur skönt det är när våra kroppar inte slåss med varandra. Eller, inte slåss som i slåss. Motverkar varandra kanske är mer korrekt.

Det är så härligt när man ändå känner att man fått in en känsla för hästens steg och kropp och en större mjukhet i sin egen kropp.

Vi är ju ändå två högar med ben som ska funka tillsammans.

Och se, när min kropp inte spjärnar emot så händer det saker med pållens steg och aktion. Tänk så skönt det måste vara att slippa det motståndet. Tänk så skönt att ha en tydlig beställare på ryggen. Tölt, tack.Trav, tack.

Det är faktiskt också jätteroligt att få lära känna sin egen kropp. Hälsa på den ordentligt.

Visst. Ibland är det kanske inte så himla kul det man känner, att vänstra höften inte kan göra en rund fin böj som avslutning på att ha flyttats fram av sin hästs bakben.

Inte kul - men intressant. I alla fall jag behöver en puff då och då för att ta tag i det där med träning och stretch igen.

Nu ska här stretchas höftböjare.

Höftböjare, fnittrade Juppe. Förbi och flamsig efter en heldag med tankeverksamhet och fysisk aktivitet i kvalmigt väder.

Tänk att jag råkar ha världens bästa häst. När jag tar det lugnt och förklarar vad jag vill får jag inte bara ett frust som tacksam kommentar utan också utväxling i form av bättre jobb från min kompis.

Och det måste du gå på kurs för att förstå? sa Juppe.

Du, jag ska ta en liten tupplur. Du kan stoppa in ett par godisar under läppen som du hittar nedanför pussfläcken på mulen innan jag går.

På kurs i min egen kropp

Jag och Juppe var på kurs i dag i centrerad ridning med Pia Paulsen Haweé som instruktör.

Det är lika bra att säga som det är. Nejdå, det är inte bara ett försvar av Juppe (lite kanske). Men, i går red jag Juppe en timme barbacka på ridbanan för att öva på min sits och få lite kläm på det där med trav i balans på volt.

Jag glömde liksom bort att jag beställt ridning av Juppe av Matilda. Så det blev ju en tur med henne också på kvällskvisten.

Juppe mötte glatt upp mig i dag, men såg väl kanske inte ut som sitt piggaste jag.

Tänk att alla vinklar på en Juppe är snygga. 

Jag då. Jag har jobbat kväll en vecka, var sisådär pigg.

Japp. Kurs.

Det är så skönt med kurs, för då slipper man tänka själv så att säga. Då gör man bara.

Jädrar vad vi fick göra.

Numera har Juppe och jag den sköna inställningen att varje instruktör har något att ge oss, men vi behöver inte köpa hela kitet. Vi tar det som passar oss.

Hujedamej. Vi impade faktiskt inte alls på Pia på förmiddagen. Juppe var seg och lyssnade dåligt. Det gjorde att Pia började prata om L-E-D-A-R-S-K-A-P.

Jo, jo. Fattar prylen även om jag inte ställer upp på den fullt ut. Jag tror mer på någon form av kamratskap, men det spelar ingen roll. För mig är det okej att ett djur har en dålig dag, precis som jag kan ha det. Eller säger ifrån, har en egen vilja. Kort sagt är jävlig och vrång.

Det är ju jag också emellanåt.

Det fina i kråksången är att jag glatt kan låta andra prata om ledarskap hur mycket de vill. Jag kopplar på ett neutralt ansikte och försöker fiska upp det som är matnyttigt istället.

Pia är fantastisk på att se kroppar. Se vad som händer i kroppar. Det gäller både människor och djur.

När vi gick igenom en slags checklista för hur ryttaren ska sitta optimalt. "Tänk att knävulstren är elektriska! Du ska inte komma åt dem!" Va, vadå, tänkte jag då. Knästöd är ju hur skönt som helst.

Pia drog bak mitt ben så det bara sjöng om det. Jag hamnade säkert en decimeter längre bak i sadeln jämfört med hur jag brukar sitta. Så kul. Det blev som att börja om på nytt, nu var faktiskt låren mer fria.

Så skönt det var att tänka sig att nyckelbenen liksom förlängdes utåt istället för att tänka axlar ned.

Jo, det blir en skillnad, jag lovar.

Och att inte tänka mage in utan mer sänk revbenen mot höften. Det blir ett litet magpåslag.

Jag njuter. Det är som att teckna sin egen kropp på något sätt.

Jag upptäckte massor med bra saker.

Eftermiddagen (älskade Juppes klentrogna ögon när jag kom ut till hagen igen) blev fin och bättre ur Pia-synpunkt. Jag blev nämligen arg på Juppe och fick lite bättre sprutt på hans bakben.

Vi gjorde en finfin övning som Pia kallade glasögonen, den får jag beskriva en annan gång. Jag är för trött nu.

Det var ett himla nöjt gäng som slutade kursen med kattmjuka hästar och mycket förbättrad tölttakt.

Jag lovade Juppe högtidligt att han skulle slippa mig i morgon. Då ska han bara få vara häst och hänga med coola polare.

Massor med tålamod hade jag också med att låta honom beta det första härliga gröna gräset.

Det är så roligt att se honom njuta så fullt ut.

Vem kan tro att de här djuren behöver mjukas upp?

Och jo, jag förstår verkligen vitsen med en häst som svarar omedelbart på hjälper. Det är inte det jag menar. Jag menar bara att alla måste få ha rätt till en dålig dag på jobbet.

Även dåliga dagar är det något litet guldkorn som glimrar.

Juppe är alltid ett guldkorn.

Möra och nöjda efter kurs

Ja, jag vet inte hur många halvhalter jag och Juppe gjort i dag. Annica höll kurs i centrerad ridning, temat var - halvhalter. Det vill säga bakben in.

Japp. Jordad och centrerad fröken.

Inget kunde störa vår koncentration. Lågt flygande flygplan till exempel.

Här är mitt och Juppes radarpar för dagen.

Nye versamhetshästen Spadi. En riktig snygging.

En bit in i första lektionen var jag och Juppe jättenöjda med oss själva.

Juppe var speciellt supernöjd med sig själv.

Jag höll med, precis som jag brukar göra.

Jag är för trött i bollen för att kunna sammanfatta dagens intryck. Det får komma senare.

Efter dagens andra lektion var Juppe och jag helt färdiga.

 Nöjda förstås. Men helt slut i roten.

Syns i morron! sa jag till Juppe. Då ska vi ha uterittslektion med Matilda.

Du är ju inte riktigt klok, sa Juppe.

Äh, sa jag. Det finns dom som har det värre. Grabben Vignir som flyttat till gården i dag till exempel.

Tänk att vara helt ny på ett ställe och lära känna allt.

Hu, sa Juppe. Tur att jag är född här.

? sa jag.

Du heter ju Jupiter från Ådalen, inte Jupiter från Bäjeby.

Det står väl fel i passet, sa Juppe.

Jag muttrade nåt om hästminne och alzheimer och gick för att spana in Vignir.

En ursöt typ.

Lång tunga har han också.

Nu är det egen hage som gäller i ett par veckor.
Bäjebyarna är noga med karantän för nya hästar, allt för att hindra eventuell smitta till någon av de andra flockarna.
Känns så bra.

Japp. Fin ur alla vinklar.

Lite i gasen förstås i ny hage, men ställde sig ändå och åt lite hö och kikade på mig när jag pratade snällt och gäspade alldeles naturligt.

Och så en liten svängom igen då.

Välkommen Vignir. Ska bli kul att lära känna dig.

Tror vi allihop kommer somna ovaggade ikväll.